2010-02-26

Gamla mästare

Gamla mästare är den tredje delen i Thomas Bernhards löst sammanhängande triptyk där Tranans tidigare utgivna Undergångaren och Skogshuggning är de första delarna; I Undergångaren är musiken i fokus, i Skogshuggning främst scenkonsten, i Gamla mästare bildkonsten.

Scenen är Konsthistoriska museet i Wien. Berättaren Atzbacher betraktar sin vän Reger som sitter på en bänk och tittar på Tintorettos målning Porträtt av man med vitt skägg. En bänk han nästan varje dag sitter på och betraktar denna målning. En plats som berättaren och Reger också ofta träffas på. Medan Atzbacher betraktar Reger återger han mycket av det som han och Reger tidigare pratat om och diskuterat: åsikter och tankar om konst, musik, filosofi och politik; Det är inte mycket som faller Reger i smaken, inte mycket som undgår Regers ilska och illvilja: allt från den dåliga standarden på Wiens toaletter till statsmakten nagelfars, allt småborgeligt, pompöst och uppblåst förlöjligas och skymfas. Hela tiden med en sådan enveten frenesi och vrede att det också blir väldigt underhållande.

Texten är tryckt i ett enda stycke där ordmassan, med sin många upprepningar och omtagningar, slungas ut i ett ibland lätt maniskt tempo. Men Bernhards speciella stilkonst är också djupt musikalisk; rytmen och melodin i Gamla mästare är närmast hypnotiserande med de många "sa Reger" och "enligt Reger" som återkommande refräng.

Trots all misantropi och alla hatiska utfall är boken också en slags kärlekshistoria om Regers kärlek till sin nyligen bortgångne hustru. Den hustru han också träffade första gången på just den där bänken på Konsthistoriska museet.

"När kärleken dör ifrån en hjälper inte de gamla mästarna, i livsavgörande ögonblick har de inte mer att ge oss än det faktum att vi är ensamma också mitt ibland dem.", lyder en nyckelmening.

"Ett så passionerat - hat var det för koncentrerat för att tänkas som. Hellre ser jag det som ett uttryck för förälskelse.", skriver Stig Larsson i Avklädda på ett fält angående Thomas Bernhard och hans roman Utplåningen; Ord som också skulle kunna beskriva Gamla mästare.

2010-02-19

Februarimusiken



Four Tet - There Is Love In You

Mandy More - God Only Knows

Etienne Jaumet - Night Music

5 Years of Hyperdub

Kreng - L'Autopsie Phénoménale De Dieu

The Radio Dept. - Never Follow Suit

The Xx - Xx

Owen Pallett - Lewis Takes Off His Shirt

The Pipettes - Our Love Was Saved By Spacemen

Yeasayer - Odd Blood

Februarilitteratur



Thomas Bernhard - Gamla mästare

John Ashbery - A Worldly Country

John Ashbery - Where Shall I Wander

Erik Beckman - Två dikter

Friedrich Kittler - Maskinskrifter

Gunnar Harding - Innerstad

Carl-Johan Malmberg - Sällskap

Cameron S. Redfern - Landskap med djur

Lotta Lotass - Tredje flykthastigheten

Ignacio Padilla - Amfitryon

2010-02-12

Avskärmad



Mer och mer tid framför en datorskärm, eller i alla fall mer och mer tid uppkopplad - och till slut kanske vi måste börja fråga oss vad som är viktigast, vad är det vi prioriterar: livet framför skärm eller livet? Vad är viktigast: att uppleva något eller att uppleva något för att kunna twittra eller blogga om att vi upplevt något?

I förrgår fyllde Momus inte bara femtio utan i förrgår valde han också att sluta uppdatera sin blogg Click Opera (bloggarnas blogg!): "Not because anything went wrong or it got unpleasant. Quite the reverse, in fact. Click Opera was just too damned good: too compelling, too time-consuming, too satisfying. It took over my life. It became my job, the main topic of my conversation". Nu vill han istället fokusera på att skriva böcker, föreläsa, spela in skivor - kanske promenera runt jorden?, illustrerat med den här talande teckningen:



Kanske också som en fråga till sig själv: kommer det inte helt enkelt att bli rätt svårt att bara sluta upp med något som har blivit en så pass stor del av ens liv? Kommer det att fungera att börja tänka som förr igen?

Den ständige sekreteraren Peter Englund har i och för sig rätt nyligen startat upp en blogg men lovar trots det, helt frankt, att sluta surfa. Det är hans nyårslöfte och han säger till och med att han satt upp en stor lapp på sin dator med förmaningen.

Möjligen har vi kommit till en sådan kritisk punkt (en postdigital brytpunkt?) där intelligenta män som Momus och Englund måste basunera ut och göra ganska stor sak av att de nu, på ett eller annat sätt, ska använda nätet mindre. Det går liksom inte att bara dra ned lite på användandet, det är nästan så att en markering måste till. Både Momus och Englund noterar också hur användandet av nätet börjar ta sig in och påverka tänkandet och kreativiteten på ett lite oroväckande sätt. För Momus har bloggandet i mångt och mycket tagit över hans liv och även om han så skulle spatsera jorden runt skulle han mest tänka på det hela som ett blogginlägg. Englund noterar mer, förutom att det stjäl för mycket tid, hur han uppfattar att själva läsandet har tagit skada av det för myckna surfandet: "Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare."

Rasmus Fleischer talar om att det finns en viktig poäng i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp; Det där stoppet kanske också blir allt attraktivare i och med att tiden vi spenderar uppkopplade, vid skärm, ökar.

2010-02-04

Statussamhället



"Vårt skrivredskap tar del i utformningen av våra tanker", är något som Nietzsche ska ha formulerat efter att ha använt sig av en skrivmaskin för första gången. Vad skulle filosofen ha sagt om datorn, internet, bloggar och twitter? Antagligen något liknande; Självklart är det så att de redskap vi använder för att inte bara skriva med, utan de vi också publicerar och kommunicerar med, påverkar våra tankar, utformningen av våra tankar, formuleringarna av våra tankar. Frågorna som det är värt att gräva lite i är väl istället: hur?, på vilket sätt?, varför? och så vidare...

När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...

Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?

Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.



Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.

Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.