2010-01-23

Intresset

Känslan av att må bra och känslan av att vara intresserad uppfattar jag som nära sammanbundna. När man känner att man är på gång känns väldigt mycket väldigt intressant. I den värsta av mörker tappar istället det mesta sin mening och man vet inte riktigt varför man ska bry sig om någonting speciellt överhuvudtaget. När man mår riktigt bra blir också alla de där intressanta texterna, alla spännande platser, all musik också på något sätt möjlig att greppa. Man kan på något sätt ta hand om sitt intresse och sin fascination, veta vad man ska göra av den. Vid vissa stunder kan allt det där man vill ta hand om, besöka och uppleva istället kännas om bara lite betungande, lite väl spretigt kanske, mycket som rinner ut i sanden; Ett sammanhang blir svårt att uppbringa, att knyta ihop säcken är inte att tänka på... Som med mycket annat får man en känsla av att det även här handlar om att hitta någon slags balans.

När man är ung, riktigt ung, är det ofta några få saker man verkligen blir besatt av, det mesta annat känns rätt trist och tråkigt. Något som möjligen gjorde det lite lättare att fokusera, när det bara var en viss typ av popmusik som fick en att maniskt lyssna, när bara några få författare kunde fånga ens intresse. Ju äldre man blir desto mer disparat tycks en intressesfär. Antagligen för att man fått smak för mer grejer, allt möjligt har kommit i ens väg som man har lärt sig att uppskatta. Tråd efter tråd efter tråd som hela tiden leder en in på nya vägar och till slut har kartan helt enkelt blivit väldigt stor.

Ibland får man känslan av att egentligen så är allting intressant. Ja, vad som helst faktiskt. Kanske inte bara när som helst. Att det egentligen inte handlar så mycket om vad det är man intresserar sig för utan mer om att fånga upp det som ligger i luften, det som man har förutsättning att göra någonting av. Natur, vetenskap, konst, sport, matlagning, resor, arkitektur, friluftsliv eller samhällsutveckling - att det är några av alla dessa saker och fler därtill som människor intresserar sig för och ägnar sin tid åt kan antagligen ha mer att göra med slump, talang och sammanhang än någonting annat. I en bara lite annorlunda värld skulle antagligen hästskötsel, trädgårdsodling och kyrkohistoria vara ens stora intressen. Kvantfysik, hållfasthetslära och segling. Utombordsmotorer, boxning eller dataspel. Militärhistoria, hundkapplöpning eller varför inte handboll? Istället för som nu: litteratur, musik och promenader... Det är världen som är intressant helt enkelt inte de enskilda delarna, eller de alla enskilda delarna är intressanta för att världen och livet är intressant. Vilka enskilda delar man råkar ägna sin tid åt är kanske egentligen inte det viktigaste.

Senaste dagarna har jag läst Michael Bracewells fantastiskt fina bok om Roxy Music, Kyrklunds Mästaren Ma, Ashberys dikter. Nu Cortazars hisnande noveller, Lotass roman om Gagarin och Malmbergs Sår om bland annat Goya, Velazquez, Caravaggio, Wilde och Ekelund. Spelar inte så stor roll om det är Brian Enos uppväxt, Gagarins uppväxt eller bilden av såret under antiken. Allt är en del av allt och ingenting är förstås en del av ingenting. Om det sen beror på att jag är intresserad av litteratur eller på grund av att jag är intresserad av världen vet jag inte. Intresserar mig sällan lika lätt för Tv-program som för böcker vilket antagligen beror på att det mycket är texten i sig jag tycker om och engagerar mig i.

2010-01-18

Maskinisten



Brad Andersons film The Machinist från 2004 är idag möjligen mest ihågkommen för huvudrollsinnehavaren Christian Bale och hans inför inspelningen anorektiska bantning. Filmen skildrar den psykotiske verkstadsmekanikerna Trevor Reznik och hans väg längre och längre in i ett, vad filmen lider, allt svårare psykotiskt tillstånd. Schizofrenin och paranoian gestaltas på ett, för filmmediet, rätt vedertaget sätt. Påminner där exempelvis om både David Cronenbergs Spider ifrån 2002 och Christopher Nolans Memento från 2000. Reznik har en skrattande vän som bara han tycks kunna se, mardrömmarna och verkligheten flyter ihop, huvudpersonen upplever det som att alla ingått i en sammansvärjning och vänt sig emot honom etc. Kanske inte helt originellt.

Filmens behållning tycker jag mycket finns i miljöerna och scenografin. Rummen är kala och kalla som i en reklamfilm av Roy Andersson. Man tappar hela tiden greppet om var det är som man egentligen befinner sig; Inga detaljer ger någon större vink om i vilken tid eller i vilket land som historien utspelar sig, inga typiska varumärken eller reklamskyltar, inte många typiska hus eller möbler. Åtskillnaden mellan dröm och verklighet löses sakta upp; Är det bara vissa partier som utspelar sig i Rezniks huvud eller är rent av alltihopa, hela filmen, Rezniks själva mardröm? Vi får alltså följa med huvupersonen ner i galenskapens svarta hål, och också ställa oss frågan hur vi i filmen egentligen skiljer drömmen från verklighet. Ja, hur man över huvud taget på film skiljer mellan dröm och verklighet på annat sätt än genom de ofta rätt godtyckliga klichéer som markerar att "nu börjar drömmen" eller "nu har han vaknat".

Film är kanske inte bara en ofta drömlik konstform utan också en lätt psykotisk; Dröm och verklighet flyter inte bara ihop för den psykotiske utan allt som ofta även för den vanlige biobesökaren. Inte bara för Reznik utan även för den som tittar...

2010-01-08

Fiendens ställningar



Ibland kommer man på sig själv med att fastna i en bara lite för noggrann och ingående förklaring gällande varför man gillar någonting, på vilket sätt och varför. Någon frågar till exempel om man har sett och om man gillar Mad Men. Man säger ja och fortsätter rätt in i en beskrivning av de fantastiska historiska detaljerna och de alla mångbottnade karaktärerna. Men man kommer på sig själv med att vara lite väl långrandig i samma stund som man förstår att personen som frågade mest bara var intresserad av om man gillade serien - inte hur eller varför eller nåt sånt. Alla kanske helt enkelt inte är så intresserade av nåt mer än så: bra eller dåligt?, ska jag titta eller inte? Ibland kan man ju också komma på sig själv med att bli lite väl tjatig: varför är just det så intressant egentligen?, varför måste man hela tiden försöka förklara och försöka förstå? Vad är det som gör att jag tycker att den där tv-serien är så bra?, varför fylls jag av nästan som ett rus, när man åter dras in i dramatiken? Varför blir jag så hänförd av just den där boken, men inte av den där? Och sen vidare förstås: man gräver sig längre och längre in i sina funderingar och i sin diskussion - allt för att, ja, vadå? Det finns förstås en massa svar på det, många anledningar till att diskutera karaktärerna i en tv-serie, många anledningar att diskutera meningsbyggnaden i en roman av Thomas Bernhard, men i slutändan tycks det ändå alltid handla väldigt mycket om att helt enkelt bara försöka förstå. Kanske i första hand sig själv, lära känna sig själv; vad är det som talar till en, varför och vad är det egentligen som saker och ting vill säga mig - eller omvänt om det nu är så det fungerar: vad är det man lyssnar efter som tar sig in, som fastnar och som både sätter avtryck och gör intryck. Sen vill man självklart också förklara och förstå av den enkla anledningen att man vill kommunicera och att man vill förstå varandra. Kände du som jag? Man kanske lyssnar på lite musik som man verkligen, verkligen gillar, många gillar det här, många säger både "bra" och "fantastiskt" och ofta räcker det men nästan lika ofta vill man förstås också försöka förklara vad det är som man just tycker är så fantastiskt, varför, på vilket sätt - och så är man där igen.

Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.