2010-12-31

Årssammanuppfattning

Årssammanfattningar är en epidemi, svår att bli av med när man väl drabbats... En farsot som spridit sig som en löpeld ändå sedan bredbandets intrång i våra hem, någon gång i slutet av förra sekelskiftet. Om man är någorlunda till åren kommen minns man också tiden innan detta, för min del tidigt nittiotal; Man lusläste årsbästalistorna i NME, Pop och SA, funderade på vilka som var ens egna favoriter, vilka hade man själv placerat där i tätklungan om man hade fått vara med och tycka. När nät och bloggar och allehanda sociala och osociala medier sedan öppnade pandoras ask forsade förstås alla de där ensamma tyckarna fram ur sina hålor - nu ska minsann världen få veta vad vi tycker!

Det finns förstås många anledningar till att man vill lista vilka som var årets bästa skivor (eller böcker eller filmer eller låtar eller..). En sund anledning är väl att man vill dela med sig till världen av det man tyckte om under det gångna året - man vill sprida sin gospel helt enkelt. Är man intresserad av musik kan det ju också vara givande att fundera lite över vilka skivor man verkligen gillade och varför. Var ledde mig mitt intresse egentligen? Varför lyssnade jag just detta år så mycket på Flying Lotus Cosmogramma? Vad var det som attraherade mig så i det schizofrena, det både dröm- och mardrömslika, den kosmiskt uppdaterade Sun Ra- och Alice Coltrane-stämningen, den filmiska, fantasieggande resan i ett Bladerunnerskimrande Los Angeles... Ja, antagligen, just någonting sådant. Och så vidare...

Det är också någonting i det här själva avvägandet och väljandet som kan vara intressant. Hur många riktigt bra skivor kom det egentligen under det gångna året? På den frågan kan man i huvudsak, tror jag, svara på två sätt. Ingen kan lyssna på alla skivor. Ingen kan ha en total överblick. Ingen människa kan vara passionerat intresserad av alla typer av musik. Självfallet är det så. Så antagligen kom det massor, massor av skivor under 2010 som verkligen, verkligen är bra skivor. För någon någonstans, idag eller om hundra år. Men hur många skivor fanns det egentligen som verkligen knockade just mig? Skivor som man känner både är bra i ett slags större perspektiv och skivor som verkligen träffade mig mitt i planeten, rakt i hjärtat. Ofta tycks det röra sig om en fyra, fem stycken under ett år, sällan mer än så. I år: Steve Reich, The Ocean Tango, The Radio Dept. och Flying Lotus. Övriga sex skivor på min lista gillar jag förstås jättemycket allihopa, men inte lika mycket, inte med samma passion och övertygelse om att de kommer att överleva, att jag kommer att fortsätta att lyssna.

När det gäller boklistan känns det intressant nog ungefär på samma sätt: Min kamp, Livdikt, Gamla mästare och Händelser ur den omedelbara verkligheten var böcker som golvade mig, som jag kände berörde mig på ett rent personligt plan samtidigt som jag verkligen, verkligen uppfattar det som intressant, viktig och, ja, stor litteratur helt enkelt. I det sammanhanget kan det också vara värt att notera att både Bernhards och Blechers böcker förstås är gamla böcker, men nya i och med att de givits ut i svensk översättning för första gången just i år.

Sedan är ju förstås det mesta man läser och lyssnar på varje år gamla grejer, ett ständigt sorl från arkiv och bibliotek. Toner och texter som fortsätter att visa upp sig, på nytt eller för första gången - man fångar dem i flykten, tar hand om dem ett tag, för att sedan kanske aldrig mer höra av dem. På något sätt finns de ändå alltid med oss.

Inga kommentarer: