2009-11-28

Spellista 34/09



Atlas Sound - Cold As Ice
Kim Ki O - Gezegenia Adi Dünya
McAlmont & Butler - Yes
Reeperbahn - Det vackra livet
Korallreven - Loved-Up (Nhessingtons Remix)
Holger Czukay, Jah Wobble, Jaki Leibezeit - Trench Warfare
Forest - Just One Day
David Sylvian - Small Metal Gods
Werner Aspenström - Regnar gör det alltid
Four Tet - Love Cry (Joy Orbison Remix)

2009-11-20

Läslista 14/09



Göran Dahlberg - Att umgås med spöken
John Ashbery - Hör du, fågel
Herta Müller - Kungen bugar och dödar
Ursula K Le Guin - Trollkarlen från Övärlden
Tove Jansson - Det osynliga barnet och andra berättelser


Det elektriska ljuset har onekligen krympt utrymmet
succesivt de senaste hundra åren. Där, dit det inte
når, är intensiteten därför nu starkare än någonsin.

Att umgås med spöken, sid 125


Sakta äter han stjärnorna -
de är som bokryggar för honom, men
kasta inte två damer eller platser på honom.

Han kallade detta Nomadlandet.
Ändå var det rent och seriöst. Men inte
glatt. Inte det minsta. Ändå framstod

de gamla männen i pyjamas som avspända.
Grammofonen spelade upp till goda tider.
Givetvis kan någon vara hans fru,

givetvis krävs det starka män för kvinnor
som gömmer ett gevär i städskåpet och
aldrig frågar efter ID-kort. Deras färger:

de påminner om en saffransgul strand en sorgsen
augustikväll. Vi vaknar med tornsvalorna,
men får aldrig veta vad som gör oss fria.

Unga människor, ur Hör du, fågel, sid 199

Spellista 33/09



David Sylvian - Emily Dickinson
Gustav Franklin - Tre (piano version)
Moon & Sun - Hunt
The Clientele - Never Anyone But You
Dorothy Ashby - The Look Of Love
Yo La Tengo - The Fireside
David Bowie - Who Can I Be Now?
Nina Simone - I Get Along Without You
Billie Holiday - P.S. I Love You
Ryuichi Sakamoto - Merry Christmas Mr. Lawrence

2009-11-13

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

2009-11-08

Läslista 13/09



David Stubbs - Fear of Music
Erik Bergqvist - Försvinnanden
Majken Johansson - Liksom överlämnad
Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033
Kristian Lundberg - Yarden: En berättelse


Många här på torget kan verka egenkära och ointagliga. De bär en mask som tycks vilja säga att inget av den omgivande verkligheten egentligen angår dem, att de tillhör en oändligt mycket perfektare tillvaro. De är bara tillfälligt ute och luftar sig. Men just genom denna mask uttrycker de också en omätlig ensamhet. Deras sätt att röra sig som om de ägde och samtidigt föraktade gatorna och alla andra människor skriker av anspändhet. Kanske försöker de egentligen, dagdrömmer jag i den välvilja jag måste odla för att inte falla ner i en cynism utan återvändo, visa sin yta på ett sätt så att det ser ut som om de dolde den. De låtsas perfektion och misslyckas i olika grad, och det är i de graderna de söker den andres bekräftande eller sökande blick.

Försvinnanden, sid 28, Skyltdockans ensamhet


Här har alla sin egen kronologi, och den är olika för alla, beroende på när man tappade räkningen. Men alla har lika mycket rätt, då var och en tror på sin egen tideräkning och anpassar sin dygnsrytm därefter. Nu är det kväll för mig och morgon för dig - än sedan? Sådana som du skyddar ju sina klockor lika omsorgsfullt som grottmänniskan när hon bar på ett glödande kolstycke i en dödskalle, i hopp om att kunna göra upp eld igen. Men det finns också de som har tappat eller till och med kastat bort sitt kol. I metron råder ju egentligen evig natt, som du vet, därför har tiden ingen betydelse härnere, om man inte följer den slaviskt. Slå sönder din klocka, så får du se vad det blir av tiden - det är mycket intressant. Den förändras, och snart känner du inte igen den längre. Den upphör att vara sönderdelad, fragmenterad i timmar, minuter och sekunder. Tiden är som kvicksilver: du delar på den och genast flyter den ihop igen, lika hel och formlös som förut. Människan har bara tämjt den, burat in den i sina armbandsklockor och tidtagarur, och för dem som fjättrat tiden flyter den alltid lika makligt. Men försök att befria den så får du se: då flyter den olika snabbt för alla, än långsamt och trögt för den som mäter den i rökta cigaretter eller andetag, än blixtsnabbt om måttet är levda människoliv.

Metro 2033, sid 112

Spellista 32/09



Tortoise - Gigantes
Art Ensamble Of Chicago - Full Force
Roxy Music - Trash
Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get
High Llamas - HiBall Nova Scotia
Louis Philippe - Don't Talk
Virginia Astley - Martin
Prefab Sprout - Falling In Love
Kloud 9 - Love's Just Better With You (Realm Togeth. Mix)
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

2009-11-07

Meet the new Mozart...

Ibland kan jag få för mig att jag numera är mer intresserad av klassisk musik än av rock, att jag hellre väljer konstmusik än pop osv. - och att det sen kanske inte heller bara är något jag fått för mig utan också något som faktiskt, lite förvånande, till stor del visar sig stämma: Lördagmorgon, långfrukost, P2 + DN... Ur radion strömmar klassisk musik av varierande intressegrad, från Bach till Tjajkovskij, i DN står det att läsa om Wasp, Monsters of Folk och Jack White. Vid en sådan jämförelse blir det hela förstås väldigt uppenbart... Wasp intresserade jag mig för när jag gick i lågstadiet, M Ward en liten stund för något år sedan - men herregud hur kunde rockmusiken hamna i ett sådant här dåligt skick är det lätt att tänka - (Måste när frukosten är avslutad genast springa in i vardagsrummet och spela Let’s change the world with music på hög volym, passande nog: Meet the new Mozart...) - men sen kommer man på att det förstås bara är DN man läser och så lugnar man sig lite... Men en del säger det nog ändå om vad rockmusiken är idag i något slags allmänt samhälleligt och kulturellt medvetande: en dödstrött, konservativ och väldigt reaktionär konstform helt enkelt... (Längre ut i periferin ser det förstås till viss del annorlunda ut, men ändå...)

Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:

Meet the new Mozart,
he's in the bed where commerce
sleeps with art;
who can blame him?
No pauper's grave this time round
will claim him.

Only days before he died
the Salzburg wonder, prophesised;
'I know one day I will see
a less heartbreaking century.'

'I'll form a band, and play some dates,
reject the music God dictates.
All I write may not last,
hell it may be manure,
but I'll endure,
not burn out fast.'