2009-10-30

Efter arbetsschema - Yarden

Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.

Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.

Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.

Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:

25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.

2009-10-23

Spellista 31/09



Biosphere - Katedra Botaniki
Roxy Music - Manifesto
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony
Pastels / Tenniscoats - Boats
Prefab Sprout - Swans
Paddy McAloon - Sleeping Rough
Ryan Teague - Seven Keys
Deathprod - Journey To The Centre Of The First 1-1
The Bear Quartet - Northern
The Clientele - Harvest Time

2009-10-18

Läslista 12/09



Svar på frågan: Vad var det postmoderna?
Rasmus Fleischer - Det postdigitala manifestet
Carl-Johan Malmberg - M
Rüdiger Safrinski - Nietzsche: Tankarnas biografi
W.G. Sebald - Utvandrade


jag frågade en yngre konstnär om någon fortfarande kopierade de gamla mästarna, som Picasso eller Jackson Pollock fortfarande gjorde, och jag fick svaret: nej, vi får våra idéer från teorin, från att läsa Baudrillard eller Deleuze eller vad det nu är. "Får våra idéer" - jag skulle vilja använda detta uttryck för att göra min poäng: när vi tittar på sådana verk är vi inbegripna i en teoretisk process, det vill säga att det vi konsumerar inte längre är en rent visuell eller materiell entitet, utan snarare idén om en sådan entitet. Det som konstnärerna idag skapar är inte ett "verk" i någon av ordets äldre eller nyare innebörder, utan tvärtom idén om verket.

Svar på frågan: Vad var det postmoderna
sid 110, Modernitet och postmodernitet, Fredric Jameson


Minnet, tillfogar han i en efterskrift, förefaller mig ofta vara ett slags dumhet. Det gör en tung och yr i huvudet, som blickade man inte bakåt genom tidens korridorer utan från hög höjd ner på jorden, från ett av de där tornen som förlorar sig i himlen.

Utvandrade sid 134

2009-10-17

Oromandebatten



Ni missade väl inte att Stig Larsson för några veckor sedan gav sig in i höstens romandebatt?; Lätt maskerad i en artikel om Per Landins författarskap:
un­d­er de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från ­senaste decenniet som – vad gäller skriv­aktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.

Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.

Stig Larsson som själv slutade skriva romaner redan 1989 efter Komedin I - och vad jag minns: lovade att heller aldrig mer skriva en till (precis som han betraktade Matar från 1995 som sin sista diktsamling; Hans fyra sista böcker får man alltså räkna som något annat.) Kan det ha varit så att det i Stig Larssons val att sluta skriva romaner inte bara fanns personliga skäl utan också en tanke om romanens problem på det hela taget; Det kanske inte bara är Stig Larsson som borde sluta skriva romaner? Fler kanske skulle behöva göra samma sak - för att inte fastna som fiskar i klichéer och kommers? - för att kunna fortsätta skriva en litteratur som lever och ruskar om? Och nog måste det väl ändå vara så han också menar:
Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.

Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.

Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.

Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.

Jag läste ett citat av Ebba von Sydow någonstans där hon sa något i stil med att en krönikör som inte har skrivit en roman litegrann är som en garderob utan kläder från Acne - ofullständig på nåt vis. Det är klart att det blir rätt trångt där ute i bokhandlarna efter ett tag när alla krönikörer ska försöka pressa in sin roman där någonstans, väl synligt. Sedan behöver det ju inte vara krönikörer på Veckorevyn det handlar om - i allt högre grad också väldigt många programledare och kanske lite mer överraskande: dramatenskådisar. Det blir faktiskt allt svårare att hitta folk som skriver bara romaner utan att vara kända från annat håll. Likt Ebba von Sydow (utan att vara lika öppna med det som hon då förstås) blir det fler och fler som man misstänker mest av allt bara vill ha den där boken skriven, som en guldstjärna att klistra in i sitt CV.

Inte undra på att vi översvämmas av dåliga böcker! Alla kultur- och nöjesvärldens (hur är det med sportvärldens?) kändisar pressar fram sin obligatoriska roman medan de som verkligen kan skriva (som Stig Larsson och Daniel Sjölin) hoppar av romantåget. När Daniel Sjölin besökte Enskede bibliotek för något år sedan och pratade om sin sista roman (Världens sista roman) menade han att det i stort sett är omöjligt att försörja sig på att skriva romaner. Att det var en av anledningarna till att han inte skulle skriva någon mer. För om man ska skriva bra romaner tar detta tid och kraft. (Sjölin skulle säkert kunna slänga iväg nån halvbra grej rätt fort.) Om han inte gav texten den tiden och kraften blev det inte heller bra. Även om han inte verkade helt nöjd med sina alster ändå. Han sa någonting om att det nästan alltid känns som om man fuskar när man skriver en roman; Det är sällan som alla meningar verkligen blir bra, att man så lätt skyler över de dåliga med de närmast kommande etc. Han sa också att han drömde om att skriva poesi istället men att han inte trodde sig vara tillräckligt begåvad. Stig Larsson är inne på samma sak: med romanen kanske det egentligen är precis tvärtemot vad förlag och kändisvärld idag verkar tro. En roman är inte någonting som vem som helst kan haspla fram (för att det ska bli bra då förstås, att fylla några sidor med text klarar nog de flesta). Romanskrivandet - romanens själva längd, den kraft och tid som formen kräver - kanske egentligen är ämnat bara för några få som besitter en rätt speciell talang:
Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mitt­emellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.

Spellista 30/09



Broadcast & The Focus Group - Intro/Magnetic Tales
Syclops - NR17
The Focus Group - Clockbell
Kieran Hebden & Steve Reid - Arrival
The Advisory Circle - A Clear Yarn Warning
Saint Etienne - Sugarhouse Lane
Dick Mills - Catch The Wind
Bell Orchestre - Icicles/Bicycles
La Di La Russe - Delia's Psychedelian Waltz
The Durutti Column - Black Horses
Toumani Diabaté - Elyne Road
Delia Derbyshire - Depression
Mountains - Telescope
Dick Mills - Armagiddean War Games
Fuck Buttons - Flight Of The Feathered Serpent
The Advisory Circle - Nuclear Substation PIF
Lawrence English - Lone By Power Station
The Focus Group - Xylophone Signal
Jah Wobble - Plainsong Dub
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony/Dashing Home/What On Earth Took You?

2009-10-04

M som i mer

Läser M av Carl-Johan Malmberg. Senaste dagarna lite överallt i lagomt spridda skurar; Melville till frukost, Beckett på tunnelbanan, Welles framför datorn (medan jag väntar på att den ska starta upp), Fassbinder i lunchrummet, da Vinci på väg hem från jobbet, somnar till en text om Beethovens pianosonater. Ja, ni förstår... Har egentligen inte läst så mycket av Malmberg förut men älskar en bok som M. M, som det står på baksidestexten, framförallt som minnets och mångfaldens snarare än melankolins begynnelsebokstav. Älskar sättet som Malmberg bejakar och tipsar och öppnar upp utan att framstå som dogmatisk smakdomare. Han skriver lätt och lärt samtidigt på ett, som det verkar, fullständigt oproblematiskt vis.

Det är lätt att jämföra boken med Horace Engdahls Ärret efter drömmen från tidigare i höstas. Samma generation, samma bakgrund i tidningen Kris (förstås) etc. Sedan behandlar de ju också mestadels klassisk västerländsk litteratur, musik och konst i sina texter; till stor del de redan kanoniserade europeiska gubbarna. Men skillnaderna är också stora. Och hur mycket jag än gillar M så tycker jag nog ändå att Engdahl smäller högre. Engdahls texter är essäer på ett annat sätt än Malmbergs, medan Malmberg mer skriver långa kultursidestexter. Det är inte lika ofta det hisnar till när man läser Malmberg, inte lika ofta man hittar de där både stilmässigt och tankemässigt rakbladsvassa raderna som hos Engdahl. Å andra sidan entusiasmerar nog Malmberg mer: listan över böcker man vill få tag i och läsa snarast möjligt växer i racertempo när man läser M.

M som i mer eller till och med mycker mer.

2009-10-03

Varifrån kommer musiken?

Har lyssnat väldigt mycket på Glenn Gould på sista tiden, framförallt när han spelar Bach. Varför det? Och, närmast direkt, när en sådan fråga föresvävar en: går det överhuvudtaget att veta, ens ha någon liten aning om någonting sådant? Ja, ja självklart tycker man att det är vackert. Ja, ja: självfallet är det stor musik; Man tror att det är någonting som någonstans ändå – bortom annat skval – ska ge en… ja vadå? Först hade jag tänkt skriva ”minnesvärd upplevelse” eller någonting sådant, men inte tusan är det väl det som avgör vilken skiva jag stoppar i CD-spelaren? (Ja, trots att jag alldeles nyss läste ut Det postdigitala manifestet, så spelar jag fortfarande mycket CD-skivor; Vill lyssna i högtalare; Får nog av hörlurar när jag är utanför hemmet, när jag använder iPodden. Och sen: - tror det var Kjell Häglund som twittrade något om att det skulle vara löjligt att lyssna på Bach i mp3-format, vilket jag i och för sig själv brukar göra titt som tätt, och uppskatta…)

Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…

Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)

Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:
När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)
att när- och varsomhelst med bara några klick kunna lyssna på vadsomhelst som någonsin blivit inspelat och utgivet. Digitaliseringen har i denna andra bemärkelse verkligen inneburit ett paradigmskifte för vårt vardagliga umgänge med musik. Envar får självbestämma sin symboliska vändpunkt. Låt oss preliminärt anta att någonting skedde under 00-talets mitt, omkring år 2005.

Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.

Spellista 29/09



Fuck Buttons - Space Mountain
Richard Hawley - As The Dawn Breaks
Prefab Sprout - Cowboy Dreams
The High Llamas - The Old Spring Town
Top Sound - A Matter Of Precision
Lake Heartbeat - Pipedream
Testbild! - Solid Food Invented By Tigers
The Bear Quartet - Reanimation Of The Dead Sea
Virginia Astley - I'm Sorry
The Pastels / Tenniscoats - Vivid Youth



50% på Spotify