2009-09-26

Läslista 11/09



Åke Hodell - Ikaros död
John Ashbery - In conversation with Mark Ford
Majken Johansson - Andens undanflykt
Thomas Bernhard - Skogshuggning
Glenn Gould - Bort med applåderna!



Verkligheten behöver dig och tycker om och vill ha dig
i kraft av skönheten och det goda och all vänligheten och ropar
fly inte och fly inte utan hör mig och tro mig för jag älskar dig
och du hör inte
och du ser inte
och du tror inte
på annat än det du tror dig höra och se
utan hem till det hus
där du tror
att du bor
och trappan och dörren och patentlåset, och dunsen
av en som faller raklång
in genom porten där. Stendöd.

Andens undanflykt, sid 25, Till en bedövad



Personer som makarna Auersberger säger att de har pengar och ett vackert och stort, ja jättelikt stycke mark och ett lika vackert och stort, ja jättelikt hus och vi, alla vi som inte har allt det där går i deras fälla, tänkte jag. Vi låter oss påverkas av deras överflöd och går i deras fälla. Vi ser bara deras fasad och hör bara utanverket av det de säger och går i deras fälla. Vi låter oss imponeras av deras mässande och går i deras fälla, tänkte jag i fåtöljen. De säger något om ett stort och gammalt hus med stora vackra valv och något om långa promenader över marker som bara tillhör dem och om härliga måltider i sin trädgård och sina dagliga bilturer från det ena slottet till det andra, och vi imponeras och går i deras fälla. De förespeglar oss en absolut lantlig lyxvärld och vi blir imponerade och går i deras lantlyxfälla, tänkte jag i fåtöljen. Hela tiden pratar de om det de äger, om sin obegränsade rikedom, utan att egentligen prata om den och vi låter oss imponeras och går i deras fälla. De pratar om sitt välutrustade kök och sina fyllda källare och om sina bibliotek med tiotusen band och vi låter oss imponeras och går i deras fälla.

Skogshuggning, sid 128-129

2009-09-20

Spellista 28/09



Testbild! - Clouds And Transit
Aphex Twin - Parallel Stripes
Moodymann - 4 One Night
Loose Joints - Is It All Over My Face
Willie Colon - Set Fire To Me (Latin Jazzbo Version)
Maxwell - Love You
Pallin - Bright Moments
Prefab Sprout - Weightless
Milton Nascimento - Cais
The Advisory Circle - Fire, Damp & Air



...och: tre av tio på Spotify...

2009-09-17

Sveriges småborgares inre kollision har blivit den nya överheten

På hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade. Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt? Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. landet och snickrat, gått på loppmarknad, vara här.” Det är en bra grund, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden om man bara är medveten om att eller åkt utomlands. Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller sådant som blasfemi och hädelse ofta har vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa ansetts just oanständigt i sin samtid, men alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle som oumbärliga land­vinningar i efterhand. man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt. Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras. I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt med de ideologiska modellerna. Det visar det danska exemplet. Verklighet skapas av är ett perspektiv som är som bortblåst ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att i svensk debatt. Jag tycker mig se en man observerar och talar om tillvaron oavsett växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om hur den ser ut, och att var jag har rätt så är det i och en och inte minst konsten är grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever fri att göra påståenden om idéer, värderingar att den offentliga debatten envist kretsar kring och religioner. Fast helst inte bara en perifera frågor, då vänder man den ju av dem och aldrig i mobbningssyfte. Att infantilisera ryggen. Verklighetens folk har jag kallat den breda minoriteter är heller inte lösningen, och inte del av Sveriges befolkning som lever ett att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för framhåller måste det göras med anständighet och vilka politik kommer i andra hand. Det framför allt med likvärdigheten som princip, vilket kan vara allt från undersköterskor till professorer; framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som i sommar har de säkert gjort som intervjuas i boken: ”Jag har lov att de brukar: bara tagit det lugnt, åkt vara här och du har lov att till slags verklighet som med knappast kan anses kulturradikal). Men kulturkonservativa och småborgerliga djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att danskar är ju inte kulturradikala i hjärtat, den egentligen hör hemma i Monty Pythons utan klistrar på sig begreppen för att repertoarer. Man förundras. Jag brukar ofta hänvisa till inte vara lik främlingen. Möjligen kan det vad som diskuteras vid köksborden. Där talar vara i den här psykologiska kollisionen som man om skolan, om hushållskassan, om de förråelsen uppstår. Tvingad till kulturradikalism för att gamla föräldrarna, om hur det går på vara dansk men längtande efter andra värden. jobbet, när man skall få tid för Som delas av islamister. Tonläget blir lika varandra och om hur man skall pussla hårt som hos en homofob som fruktar ihop nästa helg. Oftast har man över sin egen homosexualitet. Så hur ska samhället bära huvud taget inte tid att förhålla sig sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och till alla konstigheter. Alla politiska diktat serveras förstås nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska i toleransens namn. Men man märker sällan tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det tolerans för folks rätt att leva som berömda locket och låta hatet koka över folk gör mest även när det står leder bara till mer förakt och förråelse, i strid bestämma vilka som och småborgerlighet under förra seklet i dag skall leda det utan att först fråga i stället används som begrepp för ”kampen” Mona Sahlin – anser Sahlin själv. Minns också mellan danskhet och icke-danskhet. Med ens förbleknar den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för för småborgaren de inre skillnaderna och homogeniteten en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn förefaller öka, enligt elementär gruppsykologi. I själva verket, kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas säger Dencik, ligger Dansk folkepartis anhängare rätt kvinnosyn också för den delen. På Lunds nära konservativa muslimer i värde- och normfrågor universitet ligger man redan i framkant på medan kulturradikala av alla sorter är deras detta populära område: Där skall miljöerna certifieras egentliga och gemen­samma motståndare. Detta vill småborgerliga ur ett genusperspektiv. Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har danskar inte låtsas om eftersom kulturkampen inte för sin del förklarat att Sverige behöver längre ska föras inom danskheten utan mellan en myndighet för normkritik. En myndighet som den och andra. Så på ett paradoxalt bland annat skall svara för opinionsbildning och vis görs de förhatliga kulturradikala värdena till bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de de sanna danska värdena, eftersom dessa står normer och föreställningar som präglar folkflertalet. Bara några i motsats till islamiska värden (vars mainstreampraktik exempel på den rättviseanspråk har icke-konformism, är just de värden som det satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska politiska etablissemanget bryter mot i korståget för teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger bevarandet av danskheten. De främlingsfientliga är toleranta om vartannat. Den ena idén mer akademiskt inåt men oerhört intoleranta utåt. Det talas tillskruvad än den andra och allt med oavbrutet om de hotade frisinnade värdena, alltmedan udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt motsatsen praktiseras. Kritiska synpunkter på idékomplexet islam att vara. Runt om i Sverige, i etnifieras, generaliseras och blir till sanktionerad fientlighet organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om mot muslimer. Förändringen har skett gradvis men för andra hur de skall leva sina snabbt, politiker från alla partier stämmer in liv. Den som exempelvis råkar gilla tavlor som i kören. Socialpsykologen Lars Dencik, svensk som varit föreställer något bör till exempel göra avbön verksam som professor i Danmark i över direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, trettio år, ger en intressant förklaringsnyckel till har det meddelats från flera håll i situationen, inte i Sundströms bok utan när sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta jag ringer och frågar honom. Han påpekar ett företag skall inte tro att han att den gamla danska ”kulturkampen” mellan kulturradikalism eller hon själv får som synar den danska utvecklingen. Den som marginaliseras svarar får blodstörtning när de själva provoceras? Inom kulturvänstern ju ofta på utstötningen genom att anamma har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge och radikaliseras i sin pådyvlade identitet, bekräftar setts som det självklara objektet för hån därmed bilden och onda spiraler uppstår. Om och misstänksamhet. Det har stått klart i detta skriver inte Lena Sundström i sin filmer och böcker i mer än trettio annars belysande och intressanta bok. Hon nämner år. Men under senare tid har den knappt reella integrationsproblem; de finns bara som andan spridits till allt större delar av inskränkta föreställningar i folks huvuden. Så är dessvärre det svenska offentliga livet. Det handlar inte inte fallet. Konflikter, ömsesidigt förakt och värderingskrockar bara om mediala Reclaim the street–upplopp och existerar och göder partier som Sverige­demokraterna och ”konstnärer” som lever på att provocera och Dansk folkeparti. Hur man ska hantera problemen sprida olust i det offentliga rummet. Det vet ingen, men det är uppenbart att handlar också om en allmän politisk trend. Sveriges ett av de mer motbjudande förhållningssätten är radikala elit har kommit att bli den folk­lorism och homogenitetsvurmande. Det som danskarna brukar berömma nya överheten. De som under flagg av sig om: frisinne, tolerans, gemyt, lättsamhet, sorglöshet, att företräda minsta lilla påfunna Länder vars självbilder bygger på att man En och annan som sitter där På sina är homogen, liten och svag – fast höga hästar och vet Hur det är Jag menar stark i sin förträfflighet – och med ni som vet så bestämt Hur allting ligger en historia av motståndskamp mot nazismen som till Vad ni vet är bara hur ni alstrat en rättfärdig nationalism, får särpräglade problem vill Att det ska ligga till Citatet är Ulf med migrationen. I Norge står Fremskrittspartiet starkt Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har med sin brutala retorik, och i Danmark dryga trettio år på nacken men nog bestämmer sedan något decennium Dansk folkeparti dagordningen känns kritiken mer träffande nu än vad för det offentliga samtalet, trots att omkring den varit på mycket länge. Det är åttiofem procent inte röstar på dem. Den verbala väldigt höga hästar som skrittar runt i grovheten mot invandrare i dansk debatt har Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kontinuerligt trappats upp, i takt med att kring mitt påstående att samhällseliten lever i klass- och rättvisediskussioner trängts undan och ersatts en verklighet som skiljer sig från vanligt av kultur- och värdefrågor.

(Kunde inte motstå att köra ner Hägglund och Andersson i en Cut-up-maskin. W.S BURROUGHS IN MEMORIAM.)

2009-09-13

Spellista 27/09



Whitney Houston - Millon Dollar Bill
Jean Wells - What Have I Got To Lose
Cody Chesnutt - Can We Teach Each Other
Prefab Sprout - Ride
Grizzly Bear - About Face
Moondog - Minisym #1
Francesco Tristano - Barcelona Trist
Nisennenmondai - Fan
The Advisory Circle - Eyes Which Are Swelling
Syclops - Nr17



Den här gången: bara två av tio på Spotify...

2009-09-12

Läslista 10/09



Staffan Söderblom - Sa han
Lars Gustafsson - Fru Sorgedahls vackra vita armar
Thomas Pynchon - Inherent Vice
Thomas Mann - Bergtagen
Ioan Es. Pop - Ieud utan utgång


"Someday," she prophesied, "there will be computers for this, all you'll have to do's type in what you're looking for, or even better just talk it in - like that HAL in 2001: A Space Odyssey? - and it'll be right back at you with more information than you'd ever want to know

Inherent Vice, sid 6-7


jag är en ensam människa. inget att vara stolt över. det finns massvis
med olyckliga människor som springer omkring och letar efter
andra olyckliga människor - det är bara det att mellan de olyckliga och de olyckliga
finns flera grader av olycka.

en del har mycket pengar, andra fåfänga
förhoppningar - det finns inte bara ett slags
olyckliga människor.

och när de i alla fall träffas
gör de olyckliga människorna revolution, och sedan
tas allt ifrån dem.

Ieud utan utgång, sid 40, 12 oktober 1992

2009-09-09

Spellista 26/09



The Field - Istedgade
Anouar Brahem, John Surman, Dave Holland - Al Hizam Al...
Taken By Trees - To Lose Someone
Nine Horses & Stina Nordenstam - Birds Sing For Their Lives
Biosphere - Les Fleurs Du Mal
July Skies - Waiting To Land (Epic45 reworking)
Prefab Sprout - Falling In Love
Sade - Hang On To Your Love
Timmy Thomas - I've Got To See You Tonight
Cody Chestnutt - No One Will




...och på Spotify: hälften!

2009-09-05

BLACKsummers'night

BLACKsummers'night är Maxwells första skiva på hela åtta år. Hur kommer man tillbaka efter ett sådant nästan "Scott Walker-långt" skivsläpparuppehåll? Pang, boom, krasch eller i gammal klassisk god stil? Maxwell verkar ta det hela med ro. BLACKsummers'night är ingen spektakulär, fullmatad och nyskapande comeback utan istället en kort, fokuserad och just ganska klassisk Maxwell-skiva. (Å andra sidan första delen i vad som sägs vara en trilogi där SUMMERS och NIGHT ska vara nummer två och tre.) De som gillade Maxwells nittiotalskivor känner igen sig, på sätt och vis har han bara fortsatt att förfina det han är bäst på: modern soul / r n'b i rakt nedstigande led från, säg, Marvin Gaye och Sade. Ändå hela tiden med ett alldeles eget uttryck. Möjligen - som titeln antyder – med ett litet mörkare anslag än på tidigare alster.

Enda spåret som riktigt sticker ut från övriga är det korta, avslutande, instrumentalspåret Phoenix Rise. Där skapar istället en mer framträdande synthslinga, och snabbare, mer markerade trummor en känsla av både avslut och pånyttfödelse; soulstjärnan reser sig igen ur nittiotals-askan. – Och man kan förstås inte låta bli att undra var han kommer han att befinna sig på nästkommande del i den förebådande skivtrilogin: BlackSUMMERS'night.

Ärret efter drömmen

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Från – som Engdahl själv skriver i förordet – kulturtidskrifternas ännu bestående renässans till bloggosfärens då redan förestående triumf. Texterna är tidigare publicerade i framförallt tidskrifter och dagstidningar som exempelvis Artes, BLM, DN. Trots det känns boken nästan märkligt väl sammanhållen; ingen av texterna faller ur ramen – vare sig det handlar om dans, konst, musik eller litteratur; Gerhard Bohner, Ola Billgren, Schubert eller Goethe.

I texten om Stig Larsson poängterar han Larssons för vår tid så ovanliga förmåga att ta litteraturen på ett verkligt, absolut allvar. Detsamma kan förstås också sägas om Engdahl själv. Och önskar man inte, litegrann sådär, att man haft en Horace Engdahl som lärare när man läste litteraturvetenskap? Någon med förmågan att göra till och med något sådant gammalt och (har man förstås fått för sig) mossigt som Fänrik Ståls sägner intressant. Han plockar fram någonting som man verkligen inte trodde var spännande, vänder och vrider på det litegrann för att sedan visa upp för läsaren att här finns det grejer – det här är fortfarande värt att läsa. Detta är något som närmast känns som ett av bokens huvudspår och också något som verkligen framstår som en passion för Horace: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.”, skriver han efter att ha läst Madame de Staëls en gång så prisade Corinne.

Eller som ett annat av bokens många minnesvärda rader apropå vad en klassiker kan vara: ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”