2009-05-31

Spellista 17/09



Manic Street Preachers - Peeled Apples
Guiseppe Ielasi - 01
John Coltrane - Cherryco
Talking Heads - I Zimbra
Anna Domino - Land Of My Dreams
Teddy Pendergrass - Come Go With Me
Neil Young - Look Out For My Love
Richard Caiton - I'd Like To Get Near You
O.V. Wright - Let's Straighten It Out
The Gentleman Losers - Midnight Of The Garden Trees



De sex första låtarna på Spotify...

2009-05-24

Läslista 6/09




W G Sebald - Svindel. Känslor
Orhan Pamuk - Den vita borgen
Karin Johannisson - Nostalgi
Willy Granqvist - Samlade skrifter del III
Linus Gårdfeldt - Men golvet har ingen mun


Pisanellos bilder väckte för många år sedan inom mig en önskan att kunna upphöra med allt utom skådandet. Det som attraherar mig är inte enbart Pisanellos för den tiden oerhört högt utvecklade realism i konsten utan det sätt varpå han lyckas få denna konst att gå ihop med en ytmässighet som egentligen är oförenlig med det realistiska sättet att måla och där allt, huvudaktörerna och statisterna, fåglarna på himlen, den gröna levande skogen och varje enskilt blad tillerkänns samma oinskränkta existensberättigande.

Svindel. Känslor, sid 62


att gräva sig ner i golvet med svindel,
fylla händerna med allt det andra,

en lönndörr ner till något som lever,
ett pulserande hjärta, ett uppspärrat öga,

Men golvet har ingen mun, sid 13

Mörkrets äventyr

Måste säga att jag aldrig riktigt förstått mig på Håfströms Mr.Walker-bilder. I alla fall inte tidigare. Veckans besök på Liljevalchs och utställningen Mörkrets Hjärta var i alla fall lite av en ögonöppnare. I en sådan genomgående, men ändå väldigt mångbottnad kontext blev Mr. Walker både en följeslagare och en röd tråd. Eller: hur kul är en ensam bild på Fantomen? - en seriefigur behöver en serietidning, eller som i detta fall en större utställning; En genomarbetad utställning där det känns svårt att plocka ut enskilda bilder eller delar och där det verkligen fungerar så att helheten blir mycket större än enskildheterna. Samtidigt handlar utställningen Mörkrets hjärta också om just seriefiguren utanför serietidningen, mycket av det där som jag tror gör att man kan fascineras så av serier. Kanske speciellt då de alltid lite fåniga serierna med vuxna män i roliga kroppsstrumpor som Fantomen och Spindelmannen; Glimtarna av världen utanför kanske man skulle kunna säga. Och att det är något som Håfströms utställning också handlar om: världen i serietidningen utan seriefigurer, serietidningarnas värld när man läst klart senaste Fantomennumret; Bihistorierna som fortsatte i huvudet när hjälten var på väg att sätta dit skurkarna. Vad gjorde de där figurerna som stannade kvar i de där otroliga eller vardagliga miljöerna när man vänt blad?

Sen kan man ju tycka att det till viss del är ett lite lättköpt misch-masch som Håfström sysslar med: Conrad och Mörkrets hjärta, Fantomen, nazism, kolonialism, Nietzsche och allehanda myter, pojkdrömmar och äventyr - Men när man räknar upp dem såhär och tänker igenom det är det ändå en imponerande helhet som skapas av utställningens olika komponenter; teman, myter och historier. En soppa som känns rätt för utställningen också för att den just är så mycket serietidning och pojklek. (Håfströms egna - inte speciellt originella eller intressanta, men kanske också just därför så talande och passande barnteckningar finns med som en del i utställningen. I sin fokusering på krig, äventyr och myter påminner de om teckningar alla pojkar under någon period i sitt liv tycks ha tecknat.) Serievärldars som Fantomens eller kanske i än högre grad Marvels värld kan ses som de där pojklekarna, fantasierna och äventyren dragna till sin spets - alla myter, mytologier, religioner, spektakulära historiska händelser och krig och fasor samlade på ett och samma ställe, ofta fulla av liv och skillnaden mellan fantasi och verklighet, mytologi och realism, historia och påhitt har för längesen upphört. Man kan ju undra varför det också är något som i närmast alla tider fascinerat krigslekande, äventyrsboksläsande pojkar (och förstås till viss del flickor) så - en undran som Håfström undersöker, tar på allvar och möjligen ifrågasätter. Efteråt vill man inte bara läsa Conrad utan också bege sig till närmaste second hand-affär och leta upp några gamla Fantomen.

2009-05-18

Spellista 16/09



High Llamas - Dorothy Ashby
Stuart Moxham & Louis Philippe - Your Heart Will Heal
Songs Of Green Pheasant - Remembering And Forgetting
Stereolab - Fractal Dream Of A Thing
Junior Boys - Work
Burial & Four Tet - Wolf Club
The Black Dog - Shadehead
Alva Noto - Aurora
Bell Orchestre - Dark Lights
John Cale & Terry Riley - The Protege



...och några till

2009-05-10

Spellista 15/09



William Basinski - Unnamed 5
Giuseppe Ielasi & Nicola Ratti - I
Shugo Tokamaru - Typewriter
Bang On A Can - Steve Reich - New York Counterpoint: Fast
Bell Orchestre - Icicles/Bicycles
Kasai Allstars - Beyond The 7th Moon
Fuck Buttons - Ribs Out
Hans Appelqvist - Untitled
Four Tet - Wing Body Wing
Burial - Untitled
Kraftwerk - Kristallo
John Cage - And The Earth Shall Bear Again
Sonores - Bergsprängaregatan
Hauschka - Weeks Of Rain
Bill Callahan - Faith/Void
Robert Wyatt - At Last I Am Free
Jonathan Richman - Affection
Jonathan Richman - My Love Is A Flower (live)
Jonathan Richman - The Morning Of Our Lives (live)
William Basinski - Unnamed 10



Spotify...

Debussy: Complete Works For Piano Vol.2

Debussy har man förstås lyssnat på. Lyssnat men aldrig riktigt gett sig in i, som med så mycket annat. Frågan är om inte Jean-Efflam Bavouzets Debussy: Complete Works For Piano Vol. 2 är första gången jag riktigt drabbas av Debussys musik. (Att det sen blev just volym 2 och inte 1 eller 3 har bara med slumpen att göra, har inte hört de andra än.)

Det är förstås ett romantiskt och dramatiskt pianospel som det bjuds på. Väldigt franskt, skulle jag nästan vilja säga. Ger mig i alla fall en lätt berusad känsla (som förstås delvis kan ha att göra med att jag under delar av lyssningen ligger i soffan och läser Sebald); melankoli, skönhet med återkommande uppbrusande vågor av mer utlevelse och dramatik, svindel, känslor... Brukar ofta kunna ha svårt för den här sortens pianomusik där mer brusande dramatik kan kväva njutningen och fördärva en mer sublimt meditativ lyssning. Här funkar det dock hur bra som helst. (Provlyssna lite på till exempel Arkivmusic.)

Givetvis en helt annan musik men ändå: Att gå in i världar som denna kan i stunder sätta mig i sinnesstämningar som påminner om de jag kunde uppleva när jag upptäckte Scott Walker på riktigt någon gång i tjugoårsåldern. Att efter gitarrskadade tonår med allt från hårdrock till shoegaze börja lyssna på sånt som Scotts etta, tvåa, trea och fyra och Brel och liknande var stort, och öppnade upp för andra musikaliska sinnestämningar; förstås en annan melankoli än hos nåt sånt som, säg, Dinosaur jr. (Utan att här tala illa om just dem. Where You Been är fortfarande en av mina favoritskivor alla kategorier.) Precis som hos Brel och Walker (även om han förstås är amerikan, om än en amerikan besatt av "europeisk" kultur, kanske speciellt Brel och Bergman) gissar jag att det kan vara det där franska - utan att förstås riktigt veta vad det innebär - jag uppskattar så, den speciella romantik och storslagna känslor man kan få för sig har en speciell hemvist i det landets kultur. Det kan nästan vara så att man börjar fundera om det finns en starkt frankofil ådra rinnande någonstans i ens blodomlopp... (Här har man gått omkring en stor del av sin ungdom och trott sig ha anglofila drag och så visar det sig att det kanske är den andra sidan av kanalen som passar en bäst!) En vår då jag läst och älskat Barthes, Proust, Deleuze och Cixous förstärker misstankarna. Louis Philippe... Debussy... och nästa vecka ska jag ta mig an Phoenix nya skiva (med det fantastiska namnet Wolfgang Amadeus Phoenix). "Nu kan vi se det sorgliga och vackra i att vara en fransk kille, sa Phoenix gitarrist Laurent Brancowitz bland annat i gårdagens Aftonbladet.

2009-05-09

The Wonder Of It All

Louis Philippe gör verkligen min typ av musik. Vet inte exakt vilka variabler det är han uppfyller som jag uppskattar så, men det känns helt enkelt bara bra att lyssna på en skiva som The Wonder Of It All, om och om igen; lite bakis, en halvsolig lördagseftermiddag när man kanske egentligen borde bege sig ut i friska luften, men inte orkar man med det, inte nu i alla fall...

Helt klart är det något med tilltalet och själva tonen i hans röst som jag gillar så; det både lätta, nästan fjädelätta, och samtidigt så allvarliga och seriösa. Det är både klackspark och fullkomlig musikalisk hängivenhet; Lättsam, dagdrömmande chanson-pop full av integritet. Och det är så lätt att spela, lite hursomhelst nästan, fungerar både i soffan på låg volym liksom mycket högre när man går runt och plockar, behöver komma igång lite. Man lyssnar och lyssnar och kan spela om och om igen och bara njuta av att ingenting faller ur rammen, att allt är så bra och fint och så långsamt, långsamt går sångerna lite djupare in och man går runt och funderar och känner och tänker på vad det här har att säga just mig.

"Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.", skrev jag efter att jag till slut förstått vilken fantastisk skiva An Unknown Spring är. Arbetar mig nu framifrån och bakåt och tar upp de jag missat. The Wonder Of It All kanske inte riktigt når upp till An Unknown Springs höjder, den känns istället enklare, klarare och precis vad man behöver när man inte riktigt står ut med (pop)världen där ute. Jag stannar inne och gömmer mig hos Louis Philippe ett tag till.

Lyssna lite på Philippe här eller här...

Läslista 5/09



Joseph O'Neill - Netherland
Wislawa Szymborska - Ett kolon
Roland Barthes - Mytologier
Hélène Cixous - Inuti
Ulf Karl Olov Nilsson - Barndomstolen


Det är här fråga om det slags uteslutningsmekanik som till stor del beror på den passion för matematik som vi redan flera gånger stött på och som jag i stort ansett mig kunna definiera som en småborgerlig egenskap. Man räknar ut metoderna på en väg och fyller efter behag vågskålarna, så att man själv kan framstå som en skiljedomare omöjlig att väga och fylld av fullkomlig andlighet och därför lika rättvis som balansvågen.

Roland Barthes, Varken eller-kritik, Mytologier, sid 149



Förhistorien är också den personliga förhistorien:

ljud, rytm, färg, lukt, form, smak,

melodi, rapsodi, prosodi.


Men det allmängiltiga

aktualiseras inte på ett allmängiltigt sätt.

Ulf Karl Olov Nilsson, Barndomen, Barndomstolen, sid 46

2009-05-06

Spellista 14/09



Markus Guentner - Oceans Day
Belbury Poly - The Absolute Elsewhere
Marsen Jules - Aurore
V.Sjöberg New Jazz Ensemble - Steppers
Amadou & Mariam - Sabali
Indochine - L'aventurier
Blueboy - Too Good To Be True
The Wild Swans - Bitterness
King Creosote - Two Frocks At A Wedding
John Surman & Howard Moody - I'm Troubled In Mind



och några till...