2009-03-25

Nittiotalet i hjärtat

Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:

För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).



Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.

Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...

Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:

2009-03-22

Spellista 10/09



Mountains - Telescope
Junior Boys - Dull To Pause
Songs Of Green Pheasant - Brody Jacket
Stina Nordenstam - Crime
Sonores - Eftermiddag
Kieran Hebden & Steve Reid - Arrival
Belbury Poly - Adventures In A Miniature Landscape
The Advisory Circle - Everyday Electronics
Momus - Goodiepal
Shugo Tokumaru - Hidamari

2009-03-19

Spellista 9/09



Shugo Tokumaro - Typewriter
M Ward - Blake's View
Anna Järvinen - Koltrast
El Perro Del Mar - Change Of Heart
The Pale Fountains - Unless
Saint Etienne - Method Of Modern Love
Junior Boys - Bits & Pieces
New Order - Leave Me Alone
The Advisory Circle - The Old Schoolhouse
Hauschka - Weeks Of Rain

2009-03-15

Läslista 3/09



Sara Danius - Prousts motor
Sara Shamloo - Gloria
Nova Gullberg Zetterstrand - Cal
Elise Ingvarsson - Ett förslag
Stig Larsson - Natta de mina


Inte ens Arbete Skriver jag Fram. Inte ens Våld. Inte ens
Tomma Händer Här. Smårik, ett slags Falskspel. Och jag
Gråter Aldrig Färdigt.

Om Inte Du fanns skulle jag vara Helt osynlig. Och Om Gud
inte fanns skulle jag skylla allt på Gud. Det finns Ljus. Men
jag har svikit Mig själv så många gånger Så djupt. Jag misstror
starkt mina egna Beslut. Varför skulle de vara Att Lita På? Nåt
slags Omdöme?

Så Släpp Allt Till slut Lilla Apa. Bara inte så Du behöver se. Är
det det, Som Gör Så Ont?


Elise Ingvarsson, Ett förslag, sid 89


Det är så mycket som är överflödigt
när man till exempel säger "jag står här och tittar på golvet",
eller "jag går här mellan bokraderna, stannar upp
och tittar än en gång ner
på bibliotekets karmosinröda, nyss dammsugna, nu glansigt röda golv".

Det är så mycket som är överflödigt - och det
liksom tornar upp sig i munnen: alla dessa
onödiga konsonanter. Man vill rensa bort dem; trots att det är omöjligt
då man nu redan har sagt dem
.

Det är uppenbart att detta inte låter sig göras. Längst fram i käften,
alldeles bakom övre tandraden, känner man med tungan att man
har ett J i. och sedan känner man G e. Och
Ä r r - och så ska man bli medveten om
allt onödigt man har sagt. Och ska
dessutom tänka sig detta
liksom ihopsmockat i mun och svalg och långt ner i halsen på en - ja,
ska det rymmas måste man nog ÄNDA NER I MAGEN...


Stig Larsson, Natta de mina, sid 26-27

2009-03-11

Thörn on...


Det är bitvis något problematiskt med att boken är det centrala i den litterära strukturen, eftersom inspelningen eller uppläsningen på ett tydligare sätt aktualiserar språkets klangmässiga och repetitiva kvaliteter. Trots slam-, performancepoesi och textljudkompositioner förefaller boken vara tämligen ohotad, troligen just på grund av sin starka ställning. För det är boken och inte uppläsningen eller cd-skivan som leder till ett seriöst mottagande eller stipendier.Denna tanke vaknar till liv när jag läser Luleåpoeten David Vikgrens tredje diktsamling, Inomhuslektionen (Wahlström & Widstrand). När jag sitter hemma och läser boken högt för mig själv så tydliggörs poetens språkliga arbete på ett mycket effektivare sätt än när jag läser tyst.

Så skriver Pär Thörn i sin recension i Sydsvenskan av David Vikgrens diktsamling Inomhuslektion från förra året. Författaren och kritikern vädrar liknande åsikter i sin recension av Jörgen Gassilewskis Kärleksdikter:

Genomgående är diktsamlingen som starkast då jag läser den högt för mig själv. Frågan är om denna bok inte skulle göra sig bättre som en text- ljudkomposition. På så vis skulle pauseringarna och ljudandet och de monologliknande kvaliteterna tydliggöras. Detta problem är inte något unikt för Gassilewski utan är vanligt förekommande i konceptuellt orienterad poesi. Den grafiska framställningen på sidan är förvisso effektiv, men den kompenserar inte den direkthet som finns i den mänskliga rösten.Att inspelningen inte har haft någon status i det svenska litterära livet, sedan den svenska ljudpoe¬sins (relativa) guldålder på sextio- och sjuttiotalet, är på så vis ett grundläggande problem. Om även en cd-skiva eller mp3-fil skulle bemötas med seriös kritik och vara ett möjligt objekt för utgivning på de större förlagen skulle en fruktbar mångfald kunna uppstå i det poetiska fältet.

Med sådana ord i åtanke är det förstås självklart att Pär Thörn nu kommer med en ljudboksversion av sin några år gamla, på eget förlag utgivna och för länge sedan slutsålda En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk. Självfallet inläst av författaren själv. Har man dessutom någon gång haft förmånen att höra Pär framträda och läsa sina texter så framstår släppet som rätt självklart: Pär är allt som oftast en alldeles lysande uppläsare.

Annars är Pärs tankar om ljudbokens status givetvis intressanta också av andra anledningar. Det är helt klart sant att ljudböcker och inläsningar inte är så vanliga när det gäller lyrik, eller för den delen övrig ”smal” litteratur (speciellt inte på något av de stora förlagen). Och de få som ändå ges ut verkar ofta närmast ses som nåt slags komplement till pappersboken och sällan som ett intressant verk i sig. När det gäller populärlitteratur, deckare och annan storsäljande prosa är situationen en helt annan. Där ges numera var och varannan bok ut även som ljudbok. De är mycket populära (speciellt på biblioteken) och kanske till och med en av de allra största succerna inom branschen på senare år.

Men lyrikmarknaden är en liten marknad och möjligen kan en anledning vara att förlagen anser det för dyrt att ge ut diktsamlingar i ljudvarianter. Lönsamt är väl lyrik ändå i stort sett aldrig. En större anledning till det lilla antalet och den låga uppmärksamheten för medietypen är nog ändå – som Pär säger – den låga statusen inspelningen har på detta område. Om inte inspelningen bemöts med seriös kritik och som ett möjligt objekt för utgivning på de större förlagen kommer antagligen inte utgivningen och uppmärksamheten heller att öka. Bara det en stor anledning att jubla åt Diskret förlags och Pärs nya släpp (även om det inte är en "diktsamling", kanske "smalare" litteratur, hursomhelst viktigt och bra).

Jag tror att vi är många som längtar efter en större och bredare utgivning av både ny och gammal lyrik i något slags ljudboksformat. Jag vill gärna höra David Vikgren och Gassilewski läsa in sina senaste samlingar, jag vill ha samlingar med inläsningar av Stig Larsson och Willy Granqvist (om det nu är möjligt). Etc. De CD-utgivningar som Ekelöfsällskapet givit ut med Ekelöfs radio- och heminspelningar är absolut fantastiska. Fler poeter borde likt Pär Thörn göra sina texter tillgänglig på exempelvis Myspace.

Denna vecka startar också den korta men intensiva ”En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk turnén 2009”. Rivstart imorgon på Medborgarplatsens bibliotek!

2009-03-07

Spellista 8/09



Saint Etienne - Cosy Cafe
The Caretaker - Poor Enunciation
New Order - 586
Junior Boys - Hazel
Roxy Music - Beauty Queen
Mrs. Reed - El Culofeo
Olle Ljungström - Tivoli
Karlheinz Stockhausen - Gesang Der Jünglinge
Testbild! - The Bathysphere
Bryan Ferry - Which Way To Turn

Hackney, London, Brighton





Har spenderat några fantastiskt trevliga dagar i Hackney, London, den här och förra veckan. En liten kick och inspiration att vandra runt, gå på gallerier, pubar, träffa gamla och nya vänner (Anna, David & co, Nicki, Owen, Bobby, Steve...). Och Stockholm känns lite stelt och kallt igen, men, okej, också fint, fint och snart är väl våren här?


Iain Sinclair har förresten just kommit ut med en bok om Hackney, som nog alledeles säkert är värd att kolla upp. Har tidigare försökt läsa böcker av Sinclair så som Radon Daughters och just nu London City of Disappearances, och mer än en gång snubblat halvvägs, då de på inget sätt är enkla och klara, ändock förstås ofta intressanta och mycket fascinerande.




Självklart var vi också utanför Hackney... Intressant utställning på Hayward Gallery och på Tate Modern såg vi mycket fint (Bonard, Bacon...) och också TH.2058 by Dominique Gonzales-Foerster:

It rains incessantly in London – not a day, not an hour without rain, a deluge that has now lasted for years and changed the way people travel, their clothes, leisure activities, imagination and desires. They dream about infinitely dry deserts.
This continual watering has had a strange effect on urban sculptures. As well as erosion and rust, they have started to grow like giant, thirsty tropical plants, to become even more monumental. In order to hold this organic growth in check, it has been decided to store them in the Turbine Hall, surrounded by hundreds of bunks that shelter – day and night – refugees from the rain.

Det var toppen men egentligen borde vi nog ha gått till Tate Britain och tittat på Bourriauds Altermodern-utställning. För de som inte vet om det berättar den bland annat om hur vi nu lämnar postmodernismen och går mot en - Altermodernism? Momus hjälper till att förklara och diskutera i sin Altermodern Week på Click Opera. Mycket att läsa och fundera över där, exempelvis sådant som detta finner jag intressant:
The economic meltdown is making a Year Zero possible. You always need a major event, a global shakedown, to launch a new cultural era. Modernism really comes out of the brutal sweep of the First World War. Postmodernism is a phenomenon of the post-war Baby Boom, the arrival of the teenager, of affluent consumerism, the dominance and hegemony of the US, and new electronic forms of communication. The meltdown of the global financial system we're currently living through is the thing that will definitively end Postmodernism and make a new cultural era necessary and, in fact, inevitable. George Soros said last week that the world financial system has effectively disintegrated, that the resulting crisis is more severe than the Great Depression, and should instead be compared with the demise of the Soviet Union. The "Soviet Union" in this instance is us. Now, we won't die. The people who were citizens of the Soviet Union twenty years ago are still around. The buildings built by that era still stand -- I see them here in Berlin every time I go out. But they keep their otherness: they were built by a currency that no longer exists, generated by a social system that has vanished. There are already signs that this is happening: the skyline of Dubai is already looking rather like the Berlin TV Tower and the vesotka skyscrapers of Moscow, as Dubai becomes a ghost town. Style mag articles about Dubai as "the coming thing" (like this Monocle feature from 2007) already sound Pravda-esque. It's over, though the buildings still stand.








Av olika anledningar begav vi oss också faktiskt ända ner till Brighton en dag. Trevligt det också förutom att vinden var så hård att ett besök på exempelvis Brighton Pier i stort sett var omöjligt. Lite synd... Iain Sinclair skriver ju Hackneys historia, var och varannan liten del av London har en sång eller en bok, men Brighton (och piren) har förstås Quadrophenia och också Greenes finaste Brighton Rock med inledningen: "Hale knew, before he had been in Brighton three hours, that they meant to murder him." (Så mycket längre stannade vi inte...)