2009-02-24

Spellista 7/09



Dick Mills - Seascape
Auton - Slagskepp
Testbild! - Labyrinthine
Tape - Reperto
Sonores - Brown Eyes
Stereolab - Daisy Click Clack
Audionom - Kristall
Declaime - Caliwayz (instrumental)
Anouar Brahem, John Surman & Dave Holland - Houndouth
Differnet - Stadium

2009-02-21

An Unknown Spring



Många bloggare och journalister som skriver om musik har ett väldigt enahanda fokus på ny musik. En del verkar väldigt intresserade av att till exempel vara först att omnämna nåt sånt som Junior Boys, Morrisseys eller Pete Dohertys senaste skivor. Självklart innan de släppts officiellt. Att vara först med det senaste verkar helt enkelt fortfarande ofta vara viktigt i musikjournalistikens och musikbloggandets sena 00-tal. På ett lite bakvänt sätt kan det till och med hävdas att det nu är ännu viktigare än vad det var för, säg, en tio, femton år sedan. Att en del skivor till och med nästan tycks sluta vara riktigt intressanta när de finns att köpa i skivaffären; På många sätt en slags nyhetshetsens kulturkonsumtion. Å andra sidan hör man ofta också det motsatta: att mycket musik har ett längre och annorlunda liv idag, än innan bredbandsuppkopplingen. Att all musik liksom lever parallellt, på sidan av varandra, om allt är tillgängligt hela tiden, var som helst av vem som helst.

Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.

Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.

Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.

Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.

Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.

2009-02-14

Spellista 6/09



Yehudi Menuhin & Glenn Gould - Bach - Siciliano: Largo
Louis Philippe - Toi, Le Coeur De La Rose
Dionne Warwick - I Say A Little Prayer
Arthur Russell - Habit Of You
Orange Juice - L.O.V.E. Love
The Style Council - You're The Best Thing
July Skies - The Softest Kisses
Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Beth Orton & Terry Callier - Lean On Me
King Creosote - Nothing's Gonna Change Your Mind
The Caretaker - Lacunar Amnesia
Bryan Ferry - Your Painted Smile
David Bowie - Wild Is The Wind
Van Morrison - Beside You
Paul Weller - Wings Of Speed
Air France - Meet Me By The Pier
Astrud Gilberto - Beginnings
Jeff Perry - Love Don't Come No Stronger (Yours And Mine)
Georges Delerue - Love At 20: Antoine & Colette
Glenn Gould - Bach - Aria Da Capo

2009-02-10

Well, Weller

En av nittiotalets finaste skivor har, lite oväntat, visat sig vara Paul Wellers Stanley Road från 1995. Att 22 Dreams från förra året skulle vara Wellers bästa album någonsin har jag inte lyckats upptäcka. Har i och för sig ännu inte riktigt lyckats fastna, sugas in, i den skivan. Stanley Road kan dock fortfarande vara svår att hitta ut ur. Nästan alla spår, förutom den kanske lite tama inledningen med The Changingman sitter närmast som klistrade och perfekt komponerade och avvägda i sin lätt maskerade muskelrocksförpackning; den sällsamma kraften, den speciella wellerska stoltheten, popkänslan under rockgitarrerna och den närmast Stax möter Van Morrisonska själfullheten - allt i en outbytbar helhet, som en historia, ändå fram till den ljuvliga, avslutande soulhymnen Wing of Speed.

Titta sedan till exempel på några av You Tube-klippen från Jools Holland, strax efter det att skivan släppts. Weller - alltid på hugget, taggad till tusen - här kanske mer än någonsin - och så stolt över ett sound som plötsligt - eller till slut - kommit till honom. Från stenhårda versionen av I Walk On Gildad Splinters till hans finaste soul i Broken Stones och Wings of Speed (och om man tittat på Popcirkus och tappat tron på livemusik i TV kan det här vara ett botemedel):







2009-02-07

Läslista 2/09



Tove Jansson - Trollvinter
Roland Barthes - Teckenriket
Cormac McCarthy - The Road
Fjodor Dostojevskij - Vita nätter
Hertha Müller - Redan då var räven jägare


Varje dag gick han ner till havsstranden och satte sig att vänta med nosen vänd mot öster. Men ingenting hände. Då gick han hem och stängde takluckan om sig och tände en lång rad ljus på kakelugnsfrisen. Den som bodde under diskbänken hade fortfarande inte kommit fram för att äta men levde antagligen ett mycket hemligt och betydelsefullt liv för sig själv.
Mårran vankade ute på isen i alldeles egna funderingar som ingen nånsin skulle få reda på, och inne i badhusets garderob stod det farliga gömt bakom badkapporna. Vad kan man göra åt sådant?
Sånt finns, man vet inte varför, och man är ohjälpligt utanför.

Tove Jansson, Trollvinter, sid 31


Once there were brook trout in the streams in the mountains. You could see them standing in the amber current where the white edges of ther fins wimpled softly in the flow. They smelled of moss in your hand. Polished and muscular and torsional. On their backs were vermiculate patterns that were maps of the world in its becoming. Maps and mazes. Of a thing which could not be put back. Not be made right again. In the deep glens where they lived all things were older than man and they hummed of mystery.

Cormac McCarthy, The Road, sid 286-287

2009-02-05

Spellista 5/09



Louis Philippe - The Hill And The Valley
David Sylvian - September
Guitar - Sunday Afternoon At Tamagawa River
Bryan Ferry - Mamouna
The American Analog Set - Born On The Cusp
Stereolab - Percolator
Murcof - Cuerpo Celeste
The Durutti Column - Blind Elevator Girl/Osaka
Hannu - Haapavesi
Johann Sebastian Bach / Glenn Gould - Contrapunctus I