2009-01-25

Undergångarens under



Varför känns det närmast som ett uppenbarelse att läsa Thomas Bernhard? Snabbt, koncentrerat, lätt maniskt för att kanske på nåt sätt hålla sig i takt med stilen, språket och tonen i en bok som Undergångaren. Har tidigare egentligen bara läst Helt enkelt komplicerat förut, annars bara bläddrat och läst lite här och där, ofta tänkt att snart nån dag ska jag ta mig an dessa böcker. Någonstans handlar det väl också om att man inte vill slarva bort dem, man vill läsa dem när man verkligen känner att man är redo, man tycker ju sig redan innan läsningen vara rätt säker på hur mycket man kommer att tycka om dem, hur viktiga de kan komma att bli.

Och efter en vinter med väldigt mycket Glenn Gould i hörlurarna kändes det naturligt att börja med just Undergångaren som nästan uteslutande handlar om Gould, Goulds geni, och om hur berättarens liv, eller i alla fall pianospelande, slås sönder och samman just på grund av detta geni:
Jag är absolut ingen pianovirtuos, sade jag till mig själv, jag är ingen uttolkare, jag är ingen reproducerande konstnär. Överhuvudtaget ingen konstnär. Mina tankars förfall hade genast utövat sin dragningskraft på mig. Hela tiden under vägen till läraren hade jag om och om igen uttalat dessa tre ord: överhuvudtaget ingen konstnär! Överhuvudtaget ingen konstnär! Överhuvudtaget ingen konstnär! Om jag inte lärt känna Glenn Gould hade jag förmodligen inte givit upp pianospelet och jag skulle ha blivit pianovirtuos och kanske också en av de bästa i världen, tänkte jag inne på värdshuset. När vi möter den främste måste vi ge upp, tänkte jag.

Allt i boken, texten och historien är förstås viktigt men den där känslan av uppenbarelse finns inte i själva historien, inte i tankarna som framförs, till viss del förstås i tonen och humöret, men syvende och sist handlar det ändå om stilen, språket; Hur det fullständigt kan slå undan fötterna på en när man läser, drabbas, av en författare som verkligen har ett eget språk, en egen röst. Det finns inte så många där ute - så när man väl hör en ny, för första gången, kanske det inte är så konstigt att man börjar prata om något sånt som uppenbarelse. (Någonting finns i världen som är Thomas Bernhard!)

2009-01-24

Läslista 1/09



Clarice Lispector - Hemlig lycka
Viktor Johansson - Eterneller
Alex Ross - The Rest Is Noise
Thomas Bernhard - Undergångaren
Katarina Frostenson - Tal och regn


Men folk förstod inte vad jag menade, som vanligt när jag säger något förstår de inte, för det jag säger betyder ju inte att jag sade det jag sade, sade han, tänkte jag. Jag säger något, sade han, tänkte jag, och jag säger något helt annat, därför har jag fått tillbringa hela mitt liv i missförstånd, i inget annat än missförstånd, sade han, tänkte jag. Vi föds ju närmare bestämt bara in i missförstånd och så länge vi existerar kommer vi inte längre ut ur dessa missförstånd, hur vi än anstränger oss, det tjänar ingenting till. Men denna iakttagelse gör alla, sade han, tänkte jag, för alla säger oavbrutet något och blir missförstådda, på denna enda punkt förstår dock alla varandra, sade han, tänkte jag.

Thomas Bernhard, Undergångaren, sid 76


jag behöver
värken som är efterlängtad och går genom det hela
ett år av trevande lyssnande prövande
du låter mig gå genom varje ljud i ordet längtan
kärlekens krävande
att ständigt översätta småljud: minsta skevljus
denna brist på likhet gör mig nästan galen, var vi inte
en gång parallella, sprang så, sov så
invärtes, i sidled
som var det en enda stor modertunga
som drog över oss, var vi
djuret

är vi

presens är alltid vackrare

Katarina Frostenson, Tal och regn, sid 123, Ett år av översättning

Spellista 4/09



Sarto - Fält
Jah Wobble - Through The Mist And Up The Mo
Animal Collecive - Daily Routine
The Velvet Underground - I Heard Her Call My Name
Herbie Hancock - Maiden Voyage
Fennesz - Caecilia
David Sylvian - Approaching Silence
Eyeless In Gaza - Dreaming At Rain
BBC Radiophonic Workshop - Ghost In The Water
Air France - Meet Me By The Pier

2009-01-18

Fennesz, Södra teatern, 16 januari



I fredags var jag på den fina tillställningen Art's Birthday Party som ordnats av bland annat Sveriges radio på Kägelbanan och Södra teatern, med utsändningar och samsändningar ute i världen. En sådan där förnämligt fantastisk grej där man verkligen jublar Public service. Fri entré till och med! Vilket förstås också lockade lite fler att lyssna på Pistol Disco, Mokira och Fennesz än som annars varit fallet... Av olika anledningar missade jag favoriten Hans Appelqvist, men favoriten Fennesz hann jag med. "Och det är fullsatt", säger radioprataren som introducerar österrikaren. Ja, fullsatt, men en massa människor går förstås bara efter en liten, liten stund. Jag tänker: sådana som är ute och partar och som egentligen inte är intresserade. Och sedan tänker jag: vad bra att han inte kör med nåt jäkla publikfrieri som bilder eller film i bakgrunden utan verkligen ställer sig upp och ner, enkelt och värdigt.

Gillar du popmusik? Jag menar verkligen någonting sådant som: ser du popmusiken som någonting verkligt livsavgörande, någonting du omöjligt skulle kunna föreställa dig själv existera, eller ha existerat, utan... Eller: gillar du bara popmusik bara litegrann sådär i bakgrunden, du vet som ett soundtrack till partyt eller disken eller så... Och även om man förstås kan kalla Fennesz musik för konst om man vill så är det också popmusik, och Endless Summer från 2001 är fortfarande en av 00-talets absolut bästa skivor. Man kan lägga fram teorin att den bästa popmusiken alltid framstår som oljud för de som egentligen inte är intresserad av musiken om den inte befinner sig lite i bakgrunden. Som Phil Spectors bästa produktioner, White Light/White Heat, Psychocandy, Fear Of A Black Planet, Loveless, Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore! etc. och att det är där någonstans som Endless Summer placerar sig.

Vissa stunder, under fredagens uppträdande, när det vackraste skrapet, knastret, bruset fångas upp, kanske fortsätter på ett lite annat sätt, ändå pågår, när gitarren får spela den där ackordföljden, den antydda melodin får en att nästan sjunga med är det fullständigt fantastiskt. Även under andra, långsammare, monotonare, mörkare partier - mer Black Sea än Endless Summer - där efterklang och återklang slår in som de största svarta vågorna, är det fint som snö - vilket annars var en av få saker som fattades denna kväll, som avslutades nere på Kägelbanan med lite mer dansant knaster i regi av Andreas Tilliander.

2009-01-14

Spellista 3/09



The Specials - Ghost Town
The Embassy - La Haine
Stereolab - The Extension Trip
High Places - Sandy Feat
Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind
Suicide - Sweetheart
The Caretaker - Rosy Retrospection
Orange Juice - Satellite City
McCarthy - Red Sleeping Beauty
The Monochrome Set - Jet Set Junta

2009-01-09

Spellista 2/09



July Skies - Festival Of Britain
Detektivbyrån - Kärlekens Alla Färjor
Takeshi Nishimoto - She Walks In A Dream
Battles - Sz2
Armando - Don't Take It
Theo Parrish - Space Ghosts
Teddy Pendergrass - The Whole Town's Laughing At Me
John Cooper Clarke - Chickentown
Eyeless In Gaza - Sorrow Loves Yr. Laughter
Findlay Brown - Promised Land

2009-01-03

Spellista 1/09



Tahiti 80 - Brazil
Herbert - You Saw It All
Dan Lissvik - B2
The Durutti Column - Dance II
Battles - Tras 2
Fuck Buttons - Colours Move
Broken Note - Zealot
Jah Wobble - I'd Love To Take You Away
China Crisis - The Soul Awakening
Astrud Gilberto - Beginnings