2009-09-17

Sveriges småborgares inre kollision har blivit den nya överheten

På hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade. Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt? Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. landet och snickrat, gått på loppmarknad, vara här.” Det är en bra grund, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden om man bara är medveten om att eller åkt utomlands. Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller sådant som blasfemi och hädelse ofta har vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa ansetts just oanständigt i sin samtid, men alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle som oumbärliga land­vinningar i efterhand. man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt. Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras. I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt med de ideologiska modellerna. Det visar det danska exemplet. Verklighet skapas av är ett perspektiv som är som bortblåst ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att i svensk debatt. Jag tycker mig se en man observerar och talar om tillvaron oavsett växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om hur den ser ut, och att var jag har rätt så är det i och en och inte minst konsten är grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever fri att göra påståenden om idéer, värderingar att den offentliga debatten envist kretsar kring och religioner. Fast helst inte bara en perifera frågor, då vänder man den ju av dem och aldrig i mobbningssyfte. Att infantilisera ryggen. Verklighetens folk har jag kallat den breda minoriteter är heller inte lösningen, och inte del av Sveriges befolkning som lever ett att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för framhåller måste det göras med anständighet och vilka politik kommer i andra hand. Det framför allt med likvärdigheten som princip, vilket kan vara allt från undersköterskor till professorer; framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som i sommar har de säkert gjort som intervjuas i boken: ”Jag har lov att de brukar: bara tagit det lugnt, åkt vara här och du har lov att till slags verklighet som med knappast kan anses kulturradikal). Men kulturkonservativa och småborgerliga djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att danskar är ju inte kulturradikala i hjärtat, den egentligen hör hemma i Monty Pythons utan klistrar på sig begreppen för att repertoarer. Man förundras. Jag brukar ofta hänvisa till inte vara lik främlingen. Möjligen kan det vad som diskuteras vid köksborden. Där talar vara i den här psykologiska kollisionen som man om skolan, om hushållskassan, om de förråelsen uppstår. Tvingad till kulturradikalism för att gamla föräldrarna, om hur det går på vara dansk men längtande efter andra värden. jobbet, när man skall få tid för Som delas av islamister. Tonläget blir lika varandra och om hur man skall pussla hårt som hos en homofob som fruktar ihop nästa helg. Oftast har man över sin egen homosexualitet. Så hur ska samhället bära huvud taget inte tid att förhålla sig sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och till alla konstigheter. Alla politiska diktat serveras förstås nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska i toleransens namn. Men man märker sällan tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det tolerans för folks rätt att leva som berömda locket och låta hatet koka över folk gör mest även när det står leder bara till mer förakt och förråelse, i strid bestämma vilka som och småborgerlighet under förra seklet i dag skall leda det utan att först fråga i stället används som begrepp för ”kampen” Mona Sahlin – anser Sahlin själv. Minns också mellan danskhet och icke-danskhet. Med ens förbleknar den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för för småborgaren de inre skillnaderna och homogeniteten en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn förefaller öka, enligt elementär gruppsykologi. I själva verket, kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas säger Dencik, ligger Dansk folkepartis anhängare rätt kvinnosyn också för den delen. På Lunds nära konservativa muslimer i värde- och normfrågor universitet ligger man redan i framkant på medan kulturradikala av alla sorter är deras detta populära område: Där skall miljöerna certifieras egentliga och gemen­samma motståndare. Detta vill småborgerliga ur ett genusperspektiv. Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har danskar inte låtsas om eftersom kulturkampen inte för sin del förklarat att Sverige behöver längre ska föras inom danskheten utan mellan en myndighet för normkritik. En myndighet som den och andra. Så på ett paradoxalt bland annat skall svara för opinionsbildning och vis görs de förhatliga kulturradikala värdena till bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de de sanna danska värdena, eftersom dessa står normer och föreställningar som präglar folkflertalet. Bara några i motsats till islamiska värden (vars mainstreampraktik exempel på den rättviseanspråk har icke-konformism, är just de värden som det satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska politiska etablissemanget bryter mot i korståget för teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger bevarandet av danskheten. De främlingsfientliga är toleranta om vartannat. Den ena idén mer akademiskt inåt men oerhört intoleranta utåt. Det talas tillskruvad än den andra och allt med oavbrutet om de hotade frisinnade värdena, alltmedan udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt motsatsen praktiseras. Kritiska synpunkter på idékomplexet islam att vara. Runt om i Sverige, i etnifieras, generaliseras och blir till sanktionerad fientlighet organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om mot muslimer. Förändringen har skett gradvis men för andra hur de skall leva sina snabbt, politiker från alla partier stämmer in liv. Den som exempelvis råkar gilla tavlor som i kören. Socialpsykologen Lars Dencik, svensk som varit föreställer något bör till exempel göra avbön verksam som professor i Danmark i över direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, trettio år, ger en intressant förklaringsnyckel till har det meddelats från flera håll i situationen, inte i Sundströms bok utan när sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta jag ringer och frågar honom. Han påpekar ett företag skall inte tro att han att den gamla danska ”kulturkampen” mellan kulturradikalism eller hon själv får som synar den danska utvecklingen. Den som marginaliseras svarar får blodstörtning när de själva provoceras? Inom kulturvänstern ju ofta på utstötningen genom att anamma har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge och radikaliseras i sin pådyvlade identitet, bekräftar setts som det självklara objektet för hån därmed bilden och onda spiraler uppstår. Om och misstänksamhet. Det har stått klart i detta skriver inte Lena Sundström i sin filmer och böcker i mer än trettio annars belysande och intressanta bok. Hon nämner år. Men under senare tid har den knappt reella integrationsproblem; de finns bara som andan spridits till allt större delar av inskränkta föreställningar i folks huvuden. Så är dessvärre det svenska offentliga livet. Det handlar inte inte fallet. Konflikter, ömsesidigt förakt och värderingskrockar bara om mediala Reclaim the street–upplopp och existerar och göder partier som Sverige­demokraterna och ”konstnärer” som lever på att provocera och Dansk folkeparti. Hur man ska hantera problemen sprida olust i det offentliga rummet. Det vet ingen, men det är uppenbart att handlar också om en allmän politisk trend. Sveriges ett av de mer motbjudande förhållningssätten är radikala elit har kommit att bli den folk­lorism och homogenitetsvurmande. Det som danskarna brukar berömma nya överheten. De som under flagg av sig om: frisinne, tolerans, gemyt, lättsamhet, sorglöshet, att företräda minsta lilla påfunna Länder vars självbilder bygger på att man En och annan som sitter där På sina är homogen, liten och svag – fast höga hästar och vet Hur det är Jag menar stark i sin förträfflighet – och med ni som vet så bestämt Hur allting ligger en historia av motståndskamp mot nazismen som till Vad ni vet är bara hur ni alstrat en rättfärdig nationalism, får särpräglade problem vill Att det ska ligga till Citatet är Ulf med migrationen. I Norge står Fremskrittspartiet starkt Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har med sin brutala retorik, och i Danmark dryga trettio år på nacken men nog bestämmer sedan något decennium Dansk folkeparti dagordningen känns kritiken mer träffande nu än vad för det offentliga samtalet, trots att omkring den varit på mycket länge. Det är åttiofem procent inte röstar på dem. Den verbala väldigt höga hästar som skrittar runt i grovheten mot invandrare i dansk debatt har Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kontinuerligt trappats upp, i takt med att kring mitt påstående att samhällseliten lever i klass- och rättvisediskussioner trängts undan och ersatts en verklighet som skiljer sig från vanligt av kultur- och värdefrågor.

(Kunde inte motstå att köra ner Hägglund och Andersson i en Cut-up-maskin. W.S BURROUGHS IN MEMORIAM.)

Inga kommentarer: