2008-12-26

Sonderat 2008

Music, Hauschka, The Weather Clock, Inland Empire, Sinnerman, I Love the Weekend, Du är den ende, Aspenström, Proust, Kieran Hebden & Steve Reid, Edwyn Collins, Fires P.G.R., On the Corner, The Melody, Garfield Minus Garfield, Kjell Häglund, Because Her Beauty is Raw and Wild, Lissabon, Kim & Jessie, Pessoa, Freddie and the Trojan Horse, State '08, Let's Get It On, Det osynliga barnet, Maria Gripe, Jädraås, Apollo, Paul Weller, Still, New Musik, Pär Thörn, Ta det lugnt, Förmögenhet, Diskret, John Cage, Strange Overtones, Lindstrom, Ändras, Efter arbetsschema, Moderna museet, Monster Bobby, Cartarescu, Uppsala, Gösta Berglings saga, Jag minns, Different Trains, Svart som silver, Obama, Ur människovärlden, Landet, Gould Meets Menuhin, Love is Overtaking Me, White Winter Hymnal, Bring the Noise, Monkey Gone to Heaven, Hi records, Hanna Hirsch, Sugar Mountain, Keith Jarrett, Rasmus Fleischer, Malte Persson, Max Ernst, Detektivbyrån


(2007)

Årets böcker



1 - Mircea Cartarescu - Orbitor Höger vinge



2 - Johan Jönson - Efter arbetsschema



3 - Lennart Sjögren - Ur människovärlden



4 - Bruno K Öijer - Svart som silver



5 - Malte Persson - Edelcrantz förbindelser

6 - Pär Thörn - Tidsstudiemannen

7 - Pär Thörn - Din vän datamaskinen

8 - Hassan Loo Sattavardi - Still

9 - Jenny Tunedal - Kapitel ett

10 - Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen

Årets skivor


1 - Jonathan Richman - Because Her Beauty Is Raw And Wild


2 - Francesco Tristano - Not For Piano


3 - Hauschka - Ferndorf


4 - July skies - The Weather Clock


5 - No Kids - Come Into My House


6 - Max Richter - 24 Postcards In Full Colour


7 - M83 - Saturdays = Youth


8 - Fleet Foxes - Fleet Foxes


9 - Majessic Dreams - Beautiful Days


10 - Detektivbyrån - Wermland


Året tio bästa album! Och följ länkarna för att lyssna på några av de bästa låtarna... förutom No Kids I Love The Weekend - i mitt tycke en av årets absoluta poplåtar - som ni hittar här:





Sedan finns det ju alltid några skivor man inte riktigt hunnit med men som man känner på sig kan växa och som egentligen kanske borde varit med på listan. Dan Lissviks 7 trx + intermission och Fuck Buttons Street Horrrsing är två av dem. Caretakers Persistent Repetition Of Phrases kan vara en annan. Med ett annat sätt att se på saken så är ju förstås Arthur Russells Love Is Overtaking Me också en av årets absoluta toppar.

(2007)

Spellista v.52



1 - Fuck Buttons - Street Horrrsing
För att jag sent om sider upptäckte att det här var en skiva jag behövde. Årets julskiva?

2 - Kasai Allstars - Congotronics 3: : In the 7th moon, the chief turned into a swimming fish and ate the head of his enemy by magic
För att jag älskade de tidigare Congotronics-skivorna, speciellt nummer 1, och för att jag gillar och vill lyssna mer...

3 - George Crumb - Makrokosmos vol. 1 & 2
Magisk, mystisk pianomusik som finns att hitta på den här fantastiska sidan.

4 - Hauschka - Ferndorf
Fortsätter lyssna, fortsätter förföras...

5 - No Kids - Come Into My House
För att inhandlandet av vinylversionen lyfte fram delar av den här - en av årets bästa - skivor och för att den fick mig att fundera över ljud, ljudbilden, vinylskivor och om det faktiskt, någonstans kan finnas någonting bra och speciellt med ljudet som förmedlas via mp3-filer, iPods och små, ganska kassa hörlurar.

6 - Dionne Warwick - The Sensitive Sound Of Dionne Warwick
Sensitive sound for sensitive me.

7 - Arve Henriksen - Cartography
Både vackert, rörande och spännande för julaftonskvällen.

8 - Fisk Jubilee Singers - When I Was Down
Årets julgospel.

9 - Dmitri Shostakovich - 24 Preludes And Fugues Op.87 (piano - Keith Jarrett)
Fortfarande snurrandes, runt, runt...

10 - Rahsaan Roland Kirk - Blacknuss
Soul Jazz.


2008-12-16

Spellista v.51



1 - Urban Tribe - The Collapse Of Modern Culture
Den här tio år gamla klassikern, med aktuell titel, visade sig vara ännu bättre än jag kom ihåg, när jag plockade fram och spelade första gången på länge. Sylvass storstadsdub; Från Detroits bakgator till Wall Streets kollaps...

2 - Jonathan Richman - This Romance Will Be Different For Me
Kan inte riktigt sluta spela årets Richman-skiva. Här finns det en passion och en besatthet i rösten som känns ovanlig till och med för en sån som Richman.

3 - Donny Hathaway - This Christmas
Bästa jullåten för tillfället...

4 - Otis Redding - White Christmas
God tvåa...

5 - Helios - Come With Nothings
Kanske allra finaste spåret på den där Helios-skivan.

6 - The Jam - In The City
Har av någon anledning lyssnat väldigt mycket på en massa olika Weller-skivor (och relaterat) senaste tiden. Från en sån här tidig, fantastisk urladdning...

7 - Style Council - Le Depart
...till eleganta pianotoner

8 - Paul Weller - As Is Now
...men året uppskrivna 22 Dreams har jag inte orkat så många gånger. Förra skivan, As Is Now, är dock lite underskattad.

9 - Dmitri Shostakovich - 24 Preludes And Fugues Op.87 (piano - Keith Jarrett)
Fortfarande vackraste vardagsrumstonerna.

10 - Mauro Scocco - La Dolce Vita (det bästa 83-03)
Har alltid, lite i smyg sådär, varit rätt svag för vissa Ratata- och Scocco-spår; Nu Natt Efter Natt, Jackie, Sarah, Vem Är Han?...

2008-12-14

Fantasyfantasi

Någon gång ibland, kanske en gång om året eller så, försöker jag (av någon anledning) läsa en bok som klassificeras som fantasy. Blir tyvärr nästan alltid besviken.... Ändå finns det någonting där som drar lite grann. Jag har en fantasi om Fantasy, och om vad det skulle kunna vara - men när man väl börjar läsa, trots att man försöker plocka upp det som anses vara lite mer kvalité (sånt som Malte Persson eller min kompis Anders tipsat om, kanske något från ett förlag man gillar) är det så sällan fantasin får luft under vingarna (känner sig istället lite instängda där inom de ramar boken satt upp).

Förra veckan försökte jag i alla fall läsa klart Diamantsvärdet och träsvärdet (som både Anders och Malte tipsat om och som ges ut på eminenta förlaget Ersatz) utan att riktigt lyckas. Vill så gärna gripas tag och dras in men... nja... långsamt, långsamt går läsningen där det på nåt sätt krävs att man närmast sugs rakt in och glömmer bort tid och rum. Väldigt få gånger jag verkligen lämnar soffan - byter värld! - under läsningen. Sedan ville jag ju väldigt gärna bli klar fortast möjligt så att jag kunde kasta mig över Cartarescus högra vinge... Och när jag börjar läsa den så förstår jag lite grann vad det är jag tänker på; Nästan varenda sida, närmast varenda mening hos Cartarescu är spännande och får fantasins vingar att flaxa. Så här börjar det:
Det var i Herrens år 1989. Människorna hade fått höra talas om krig och om uppror men de lät sig inte skrämmas, ty allt detta måste hända. Det var som på Noas tid: alla drack och åt, tog sig kvinnor och tog sig män som de hade gjort sedan den väldige jägaren Nimrods dagar, och som de hoppades att deras barn och deras barns barn skulle göra i århundraden och årtusenden framöver. Ingen enda av dem skulle åldras och dö, deras folk skulle aldrig någonsin förgås, människan skulle stå emot och övervinna alla katastrofer intill tidens slut.
Skulle väl nästan kunna vara inledningen på en fantasyroman? Men hos Cartarescu skjuts man istället rakt ut i rymden för att innan sidan femton landa mitt i brödköernas Bukarest. Nej, mina största fantasyfantasier 2008 kommer inte från något som klassas som fantasy... Tillsammans med Cartarescus böcker är det istället den fantastiskt fina Max Ernst-utställningen på Moderna jag kommer att tänka på. Man vill ju inte få bekräftelse på hur man tror det är, man vill förvånas, förvandlas och ana - inte få det skrivet på näsan. Fantasy handlar nog tyvärr sällan mest om fantasi utan i värsta fall mer om att bekräfta schabloner och klichéer; Inte fantasi utan bilden av "fantasy"...


Max Ernst. The Temptation of St. Anthony. 1945

2008-12-10

Hur långt kan det gå?

Djupt deprimerande att igår ligga hemma - förkyld, lätt febrig, snörvlande en förmiddag i december - och titta på en SVT-sänd debatt om fildelning som Folkpartiet ordnat. (Folkpartiet i sig är förstås bara de någonting som gör en svårt deprimerad.) Som väntat kom man inte fram till någonting, och man lyckades - kanske inte heller så förvånande - nästan helt undvika de mer brännande frågorna. Någon representant för Piratpartiet och Vänsterpartiet närmade sig några av de viktigare frågorna men fick aldrig några svar. (Som: hur långt är upphovsrättsföreträdarna egentligen beredda att gå? Eller: den svåra distinktionen mellan privat och offentligt på Internet etc.) Folkpartiets nya affischnamn Alexander Bard (läskiga människa!) var däremot otroligt bra på att tala om att han haft Internet sen 1987, att han är jätteintelligent och att han är en av världens främsta "Internet-filosofer".

Några av de mer nyanserade och intelligenta inläggen i debatten om fildelning och Ipred har den senaste tiden faktiskt kommit från de två gamla popjournalisterna Jan Gradvall och Kjell Häglund. Skulle gissa att det har att göra med att de allra främst drivs av ett stort musik- och filmintresse och inte av någon politisk agenda. Politiska företrädare tycks ju istället hela tiden trassla in sig i ideologiska diskussioner istället för att titta på hur det faktiskt ser ut. Läs Kjell och Jans texter här: Filmbranschen bryr sig inte om kvalitet, Domstolarna har börjat slänga ut skivindustrin, Ju oftare det skrivs under upprop där kulturpersonligheter kallar fildelare för pirater, desto mer uppenbart blir det att de fortfarande inte förstått vidden av frågan. Annars får man kanske hålla till godo med Rasmus Fleischer och Oscar Swartz.

En Ipred-lag skulle lägga ett tungt, läskigt filter över hela Internet när man vet att man - faktiskt - hela tiden är, eller skulle kunna vara, övervakad. En sak som givetvis gör allting ännu svårare är den gråzon som upphovsrätten till stor del är på Internet. Var går exempelvis skillnaden mellan privat och offentligt på nätet? Får man skicka låtar till kompisar? Får man spela upp låtar för sina kompisar på Internet? (Vad är skillnaden mot att spela musik i en bandare för sina polare i parken?) Musik får tydligen läggas upp på You Tube men får man lägga upp en låt i en liten spelare på sin blogg? (Ja, som nedan...) På fildelningsnätverk som Soulseek är man ju också ofta delvis bekant (eller jättbundis) med många av dem man delar låtar med. Och - som en av Vänsterpartiets företrädare faktiskt var inne på i debatten igår - om fildelning skulle ordnas via säg Facebook så att man delar all musiken med de man verkligen är kompis med, som i sin tur delar med kompisar etc. - är det någonting som upphovsrättsindustrins privatpoliser kommer att avlyssna och lägga sig i?

En annan stor och viktig fråga i sammanhanget är ju förstås också hur man ska göra med de öppna nätverken. Kommer de att förbjudas? Eller kommer det att bli köbildning till stans caféer om det blir en frizon där man kan fildela utan att sättas bakom lås och bomm? Är det något som Ipred-förespråkarna ens diskuterat? Och om folk till exempel fildelar på bibliotekets öppna nätverk där man loggar in med sitt lånekort? Kommer bibliotekarierna då att vara tvungna att avslöja sina låntagare om Warner kommer klampande? Etc...

En kommentar på något forum någonstans tyckte att de som vill fortsätta att fildela får väl skicka brev till varandra i fortsättningen... Förstås bara en hypotes och en dystopisk fantasi, men ändå: man diskuterar saken, chattar med folk, listar lite vilken musik man är intresserad av och sedan postar man skivor eller USB-minnen till varandra - eller kommer privatpoliskåren att övervaka även det och i slutändan också öppna folks brev? Frågan är ju faktiskt - återigen - hur långt är man beredd att gå?

Spellista v.50



1 - Neil Young - Sugar Mountain (live at Canterbury House 1968)
Neil Young visar sig har varit svår att inte återkomma till då och då - var femte eller var tredje år eller så. Årets utgåva av en mycket tidig, eller till och med Neils allra första solouppträdande efter Buffalo Springfield från 1968 får mig också återigen att lyssna. Vill man lyssna på låten Sugar Mountain från den här spelningen räcker det också bra med att plocka fram sin gamla Decade-samling där det är versionen från den här spelningen som är med. En gammal favorit... Vad som mycket är grejen med Neil Young, när han är bra, är att han sätter den svajiga osäkerheten i förgrunden på ett alldeles självklart sätt; Att han hela tiden är ute och balanserar och kanske till och med faller utan att tappa fokus. Sedan kan det både handla om Crazy Horse-sessioner eller akustiska framträdande, kanske speciellt som den här.

2 - Dionne Warwick - Walk On By And Other Favourites
Varje gång jag spelar Walk On By eller andra favoriter kommer jag fram till att det aldrig kan ha gjorts vackrare musik: Don't Make Me Over, Make It Easy On Yourself, Reach Out For Me, Loneliness Remembers (What Happiness Forgets) etc. Finns det någonting jag skulle vilja köpa en riktigt mastodont-box med så är det The Complete Dionne Warwick Sings Bacharach & David...

3 - Dmitri Shostakovich - 24 Preludes And Fugues Op.87 (piano - Keith Jarrett)
The Köln Concert orkade jag bara spela två gånger. Den här skivan spelade jag mest hela dan igår, när jag låg i hemma i soffan och snörvlade. Jarretts pianospel har visat sig vara fantastiskt att småslumra, sova och drömma till.

4 - Hauschka - Room To Expand
Precis som jag tvungen att gå bakåt till förra årets skiva först, för att riktigt kunna ta mig an den nya Hebden & Reid-skivan har jag gjort detsamma med Hauschka. Room To Expand känns fortfarande som ett mycket vackert och spännande äventyr.

5 - Four Tet - Wing Body Wing
Sommarens Four Tet-släpp har ännu inte riktigt släppt taget om mig och gör december till en riktig Hebden-månad.

6 - Charles Mingus - The Black Saint & The Sinner Lady
En av jazzens märkligaste och vackraste skivor som jag aldrig riktigt tycks bli klok på.

7 - Peter Sellers - Sellers Sings The Beatles
Har egentligen bara skrattat mig fördärvad till The Nazi-version (eller Dr. Stangelove- eller Teutonic-version) av She Loves You förut. Nu är det dags för fler: The Irish, The Cockney etc.

8 - Olafur Arnalds - Haust
Har visat sig mycket roligare i hörlurarna än ute på Landet.

9 - Dinosaur jr - Where You Been
En skiva som en gång i tiden betydde läskigt mycket. Spelar fortfarande ibland. Faktiskt ett helt makalöst album nästan helt utan döda stunder; i den sällsamma kombinationen av upprymdhet och pop och ett krossat desperat hjärta är det fantastisk rockmusik.

10 - Steve Reich - Electric Guitar Phase (guitar - Dominic Frasca)
Gillar verkligen hur de distade gitarrerna låter så hårdrock.

2008-12-05

Dr. Hauschka

Skrev för någon vecka sedan om hur Keith Kenniffs musik varit en viktig del av mitt musiklyssnande de senaste åren. Det må stämma, men i rättvisans namn borde jag då också nämna Volker Bertelmann och musiken han skapar under namnet Hauschka. "The album will appeal to fans of JOHN CAGE, ARVO PÄRT, MAX RICHTER, GOLDMUND and SYLVAIN CHAUVEAU.", står det att läsa på CDWOW(!) om senaste skivan Ferndorf. Självfallet kan man placera Volkers musik där någonstans om man vill - bara man inte låter det skymma hans originalitet. Det är piano, preparerat piano, lite elektronik ibland, ibland stråkar, bas och kanske något mer men huvudsakligen vackert och vackert på ett sätt som aldrig är lättköpt sentimentalt, aldrig utan förundran. Goldmund, Helios och en del andra artister som vissa vill placera in ett fack, med namnet postklassiskt på, kan ibland, ändå, kännas bara lite för enkelt smetiga och tråkigt melankoliska. Spänningen man känner när man lyssnar på Hauschka uppfattar jag till stora delar vara av ett annat slag. Förutom att kanterna ofta är lite vassare hittar man på de senaste två skivorna ofta ett gung och ett driv som gör musiken till så mycket mer än bara en vacker fondtapet. Volkers musik var fantastiskt vacker och säregen redan från början men i och med förra årets Room To Expand (förra årets tredje bästa skiva) och den nästan alldeles nya Ferndorf (båda på Fat Cat) har det hela bara blivit än bättre och större.

Även om jag föredrar att skapa mina egna bilder när jag lyssnar på Hauschka går det också bra att titta på två små animerade filmer som gjorts till låtarna Eltern och Heimat från nya skivan:

Two forest creatures, removed from any dated time, dwelling across a mountain range of familiar leaf and branch. Kapok, of light and fluffy form, drifting in thought on quiet afternoons while keeping to the glades of the lower mountain forests. And Bryum, mossy and tough-skinned, traveling from distant elevated plains to live and grow deeper into the moss and lichen and rock among the higher mountain firs. Lost in their own personal worlds they shape and protect the ancient woods they live in.
This is the story of their first encounter and the beginning of their friendship. Told in three parts, the first, "A Memory", describes the nature of the two creatures as well as Kapok's discovery of Bryum's presence in the forest. The light-heartedness of Kapok and the more solemn introspection of Bryum rise up from their subtle actions in this first introductory piece.




The story of the fluffy Kapok and mossy Bryum continue in "An Idea". In the second piece, conflicts and changes occur as Bryum realizes he has been playing to an audience and Kapok endeavors to hear more of the strange, bittersweet music. This first encounter does not bode well for the forest but as some roles are consequently switched a hint of possibly good things to come sneaks in at the end.

2008-12-03

Spellista v.49



1 - Kieran Hebden & Steve Reid - Tongues
Har börjat lyssna lite på senaste skivan NYC, har gått tillbaka och lyssnat lite på förra årets Tongues. NYC är bra och intressant och kommer säkert att växa. Tongues låter ännu bättre idag än när den kom. Hebden och Reids samarbete verkar inte röna jättemycket entusiasm och uppmärksamhet överlag sådär, själv kan jag inte riktigt sluta att lyssna. Det finns en väg framåt där någonstans jag inte vill sluta följa.

2 - Pixies - Monkey Gone To Heaven
Bring The Noise fick mig att leta fram den här gamla klassikern som jag var tvungen att spela, om det nu var, tre eller fyra gånger i rad under dagens promenad.

3 - Harold Budd & Brian Eno - The Pearl
Någonstans en slags föregångare till Sakamotos och Fennesz samarbete och en fantastisk skiva.

4 - O.V. Wright - Let's Straighten It Out
Om Motown var förra veckans soulbolag är Hi records den här veckans. Vid sidan av Al Green var antagligen Wright och Peebles deras största sångare.

5 - Ann Peebles - Trouble, Heartaches & Sadness
Och vilka röster sen...

6 - Clogs - Stick Music
Kanske deras allra finaste skiva.

7 - Hanna Hirsch - Imorgon
Hela skivan är fin men kanske inte så konstigt att jag gillar den minst gitarrtaggiga låten bäst. På toppfina Diskret förlag (där alla absolut måste hålla utkik efter Pär Thörns kommande ljudboksinläsning av sin fantastiska gamla En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk).

8 - Moondog - Witch Of Endor
Veckans Moondog-favorit.

9 - Dinosaur jr - Freak Scene
Kan bero på Bring The Noise, kan bero på livet.

10 - The Matthew Herbert Big Band - There's Me And There's You
Det känns som om två av mina stora favoriter - Matthew Herbert och Kieran Hebden - verkligen är någonting på spåren i sina olika djupdykningar och omtolkningar av jazzhistorien (jazzframtiden).

Bring The Rest Is Noise

Att läsa den första halvan av Simon Reynolds bok Bring The Noise gör mig lite nostalgisk. I boken har Reynolds samlat egna essäer, intervjuer och recensioner - 20 years of writing about hip rock and hip-hop - från 1986 och tjugo år framåt (ungefär en, två texter från varje år). Boken gör mig nostalgisk av främst två anledningar tror jag: dels handlar det om rockjournalistiken och dels handlar det om ett gammalt musik- och medieklimat. Två olika skäl som givetvis också är väldigt nära sammankopplade. Ett tredje skäl finns förstås också där någonstans: det där som handlar om ungdomen och den tid som varit, som flytt, och som man ibland förstås spanar lite efter, sådär.

Under nittiotalet badade jag närmast i rockjournalistik, både svensk, engelsk och en del amerikansk: Face, Pop, Sound Affects, NME etc. När 00-talet tog sin början tror jag att någon slags mättnadspunkt hade nåtts: man ville göra annat med sin tid, en tid som plötsligt var en annan och släppa taget litegrann. Mycket tror jag kan summeras med att nittiotalet - av en massa olika anledningar - handlade om att ha koll medans 00-talet till stora delar har handlat om att släppa taget eller varför inte: ha en annan koll; Ha siktet inriktat på det som befinner sig på sidan av och till stora delar helt ignorera löpsedlarna och omslagsartisterna. När man har fått vittring på ett spår som man känner ska leda till något intressant har man, under de senaste fem, tio åren, gång på gång letts vidare bort från det område där det stora mediesiktet är inställt. Idag har jag ofta inte en aning om vilka personerna är som de skriver om på, säg, Aftonbladets nöjessidor, jag har ingen aning om vilka artister som ligger på försäljningslistor och hitlistor etc.

Nu känns det som om det var ett tag sedan man verkligen gick ner sig i "rockjournalistik" - vilket torde vara en anledning till att jag har svårt att släppa Reynolds bok. Sedan har det förstås kanske ännu mer med hur det skrivs, än själva mängden... För självklart är det så att man fortfarande läser om musik, går ju aldrig riktigt att låta bli, men i och med Internet, bloggar, fildelning blir förstås "rockjournalistiken" en annan; Kanske ofta mindre format, kortare texter, snabbare, mer fragmentiserat etc. När man läser Reynolds minns man hur det en gång var och hur det skrevs, hur hyparna skapades och hur debatten gick: man känner verkligen hur Reynolds kände att texterna han skrev var viktiga, att han hela tiden var något på spåren, att det hela tiden pågick en debatt, eller varför inte ett kamp om vad som skulle gälla som relevant och "bra". Så är det ju faktiskt inte riktigt idag: allting är så fragmentiserat och upplöst i tusentals olika scener och sidospår att ett centrum ofta inte ens tycks anas; Allt är periferi (vilket kanske gör att allt också är centrum). Istället för att försöka vara någonting sådant som hipp och trendig (möjligen i motsats till bilden som till exempel Stockholmsnatt/This is Stockholm tecknar) handlar det idag mer om att bara kliva åt sidan, istället för att ge sig in i ännu dödfödd debatt kan man istället bara gå åt ett annat håll, på väg till något annat man helt enkelt bara uppfattar som lite intressantare, lite mer spännande. Det hela handlar självklart återigen också om informationsteknologi. Den begränsning som fanns under det förra seklet - både när det gäller tillgången på musik och tillgången till text om musik - finns ju inte på samma sätt idag. Under åttio- och nittiotalet var rummet mindre, kampen om utrymmet var hetsigare, man träffade och var tvungen att prata med en massa människor man inte hade någon lust att träffa och prata med och - värst av allt - dörren som ledde ut kunde vara svår att hitta. När jag läser Reynolds bok kommer jag dock på att det givetvis också kunde vara rätt spännande; att det fanns en dynamik i det där tillståndet som kan vara svårare att hitta idag. Var sak har sin tid.