2008-11-27

Spellista v.48



1 - The Elgins - Heaven Must Have Sent You
Ibland, ibland - när man städar eller kanske när man druckit lite sprit - kan man hamna i någon slags Motownfrossa; Man sätter på en låt och sen kan man inte riktigt förmå sig själv att sluta, av någon anledning. I alla fall inte tills man spelat en låt som den här några gånger för mycket; om och om igen.

2 - Arthur Russell - Love Is Overtaking Me
Fortsätter lyssna, och fortsätter att hitta nya favoriter: Janine, I Couldn´t Say It To Your Face etc.

3 - McCarthy - I Am A Wallet
Ibland tycker jag mer om McCarthy än Stereolab. Nu är det en sådan tid. Om det sedan beror på att senaste Stereolab-skivan inte alls har gripit tag ännu, eller på det politiska läget, så behövs det botemedel!

4 - John Cage - And The Earth Shall Bear Again
En liten, liten pärla som fascinerar i all sin skönhet.

5 - Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Och ja, för tillfället, har jag faktiskt också återkommit till Fleet Foxes. De höll lite längre än jag först trodde...

6 - Machinefabriek & Aaron Martin - Cello Recycling
Vacket, vackert.

7 - Morgan Geist - Double Night Time
Känns egentligen inte som så mycket mer än en ny skiva av Junior Boys, vilket dock kanske inte är alls så dåligt, när jag tänker efter och när jag lyssnar lite till.

8 - Barrett Strong - Money
En annan sida av Motown...

9 - Johann Johannsson - The Rocket Builder (Io Pan!)
Och måste ändå till viss del hålla med en del av kritikerna (hur pömsiga de nu än må vara): han är rätt tråkig... Ändå lyssnar jag ibland, och undrar vad det beror på... kanske för att jag - också - gillar tråkig musik?

10 - History of U.K. Underground Folk-Rock 1968-1978, Vol. 1
Småkul samling, och en del fina låtar...

2008-11-22

Spellista v.47



1 - Arthur Russell - Habit Of You
Först var jag lite tveksam till den nya Russell-samlingen. Men efter lite lyssnande så.. Just nu kan jag inte sluta spela den här; På en och samma gång sådan skamlös pop, under ytan - ljud som bubblar upp ur avgrunden. Måste förstås försöka komma iväg på den där dokumentären också...

2 - Max Richter - 24 Postcards In Full Colour
Varenda litet stycke är en symfoni i pocketformat. (Eller en On the Nature of Daylight...) Favoriter hittills är I Was Just Thinking och A Sudden Manhattan Of The Mind.

3 - Keith Jarrett - The Köln Concert
Först - en känsla av lätt obehag - sedan tanken att lätt obehaglig musik ofta är den mest intressanta musiken, den musik som kittlar förbjudet på det mest spännande sättet... Musik - trots allt - så vacker att jag somnar i soffan på lördagseftermiddagen. Sover gott, drömmer vackra drömmar för att sedan vakna upp som en ny människa, på väg mot datorn för att leta upp mer av Keith Jarrett

4 - Lill Lindfors - Du Är Den Ende
B-sidan på den här skivan är vacker som solsken: Så Skimrande Var Aldrig Havet, Jag Tycker Inte Om Dig, Du För Mig och den fantastiskt fina versionen av Dylans Don't Think Twice, It's Alright: Låt Mig Va - De E Bra. Coolt och fint och nästan Astrud Gilberto.

5 - Glen Gould - Gould meets Menuhin
Om Olafur Arnalds hade nåt upp till knävecken på känslan det här förmedlar hade jag gått vilse på vägen hem från Landet för någon vecka sedan.

6 - Nina Simone - I Get Along Without You Very Well
Det finns alltid fler spår av Nina att förfaras, röras och förstöras av.

7 - Helios - Caesura
Jag tror att den kommer att växa men helt säker kan man aldrig vara.

8 - Moondog - Moondog (1969)
Varför har jag aldrig lyssnat ordentligt på Moondog. Kommer att göras.

9 - Sarto - Fält
Två små bloggfynd via Jo/No's Audio Delights...

10 -Air France - No Excuses (The Autumn Cantata)
...och Nhessingtons

2008-11-19

Helios & Goldmund

En av de artister jag lyssnat på allra mest de senaste åren är Keith Kenniff. Antagligen är han också en av de artister jag nämnt allra oftast på den här sidan, nästan från starten (eller första gången den artonde mars 2005 märker jag nu när jag tittar efter). Att han i och med det skulle vara min absoluta favoritartist, eller till och med den som berört mig mest - rivit upp starkast känslor! - vore nog att överdriva en smula.

Lars Jämtelid på Digfi tar nästan orden ur munnen på mig när han skriver att: "Jag tycker så mycket om Keith Kenniffs pianomusik, en av dess många framstående egenskaper är att den är så lätt att umgås med. Den passar alltid in, lika lämplig för koncentrerad närlyssning som till frukostsällskap.". Och givetvis är det så: Kenniffs pianokompositioner kan finnas med en i dagar. Liknande funderingar präntade jag ned i min albumtopplista för 2005 apropå Goldmunds debutalbum Corduroy Road: "formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik)". (Hur många andra album från den listan lyssnar jag förresten fortfarande på? Inte många av dem speciellt ofta i alla fall, med Kenniff tycks det annorlunda, hans musik brinner med intensiv och svag låga länge, länge, kanske själva motsatsen till att det är bättre att brinna upp än att tyna bort...)

Jämtelid fortsätter: "Lättillgänglighet är för övrigt en kvalitet som är lätt att underskatta. Men det är en väl så viktig egenskap, och då inte i form av en slätstruken vilja att vara alla till lags, utan en öppenhet och en slags tydligt markerad vilja till vidare bekantskap." . Och, ja, lättlyssnad och lättillgänglig är väl inte de vanligaste hyllningsorden som brukar kastas på popmusiken (vanligare är väl då möjligen banbrytande och kompromisslös). "Pop som bakgrundsmusik? Ja, allt för ofta, tyvärr.. Bakgrundsmusik som pop? Ja, gäärna... men kanske tyvärr allt för sällan.", hävdade jag i en annan text för några år sedan, angående saken.

Så har Kenniffs olika kompositioner funnits med ett tag nu. I år kommer minst två skivor: Helios Caesura och Goldmunds The Malady Of Elegance. Förra året också några stycken. Känner mig till en början lite besviken. Men eftersom Kenniffs musik brinner så sakta och länge kommer de kanske att växa? Ett dystrare scenario skulle vara att det är en formsvacka eller att Kenniff till och med har sina bästa år bakom sig. Mina favoritskivor är de tidigare Corduroy Road och Eingya. Kanske för att de funnits med mig ett tag utan att de slitits ut; Att den intensiva lyssningen från tidigare år lägger ytterligare ett melankoliskt filter över de redan lätt sorgesamma och nostalgiskt färgade tonerna.

2008-11-14

Mer logisk än kronologisk

På sin hemsida skriver Sanatorium att de är ett förlag för fina böcker. Ett förlag som lägger ner samma omsorg på bokens innehåll som på dess förpackning. De presenterar den kanske inte helt rumsrena devisen att materialval och formgivning är lika viktigt som texten och bilden.

Men när man håller Ulf Karl Olov Nilssons (UKONs) Kalender i handen förstår man vad de menar: en bok som inte bara är väldigt snygg utan också en bok där själva formgivningen är lika viktig som texten just på grund av att de tycks oskiljaktiga; Utan den aktuella formgivningen skulle det nuvarande textinnehållet helt enkelt vara en omöjlighet.

Kalender är en kalender men förstås inte någon vanlig kalender. Förvillande lik, dock… men när man tittar närmare förstås radikalt annorlunda. Här börjar 2009 på ett fantastiskt sätt med alla fredagar och lördagar först! (Fast vad jobbigt med ett år där de sista 104 dagarna bara är tisdagar och torsdagar…)

I en vanlig kalender finns det också ofta små mer eller mindre obehagliga visdomsord längst ner i högra hörnet på varje sida. UKONs Kalender är förstås inte sämre. ”Det är bättre att vara glad och negativ än glad och positiv” är t.ex orden för vecka två(?). I liknande stil fortsätter det ända fram till årets sista vecka där orden ”En ordning som är mer logisk än kronologisk” får vara med och sammanfatta den här speciella kalenderns ordning. Och är det någonting som är själva lyriken i Kalender (om något nu måste vara det) – bokens själva text – så är det också de här ”visdomsorden”. Men i slutändan är det ändå boken med sin speciella formgivning eller rent av boken som fysiskt objekt som är en stor del av poängen här; En grimasch och en kommentar till allas vårt kalender- och almanacks-helvete. Ett litet alternativ som i sin omstuvning av hela det kommande året presenterar en dröm om någonting nytt och annorlunda.

2008-11-09

Ólafur alle



I fredags uppträdde den isländske artisten Ólafur Arnalds på Landet i Stockholm. Ólafur spelar en form av musik som skulle kunna benämnas som postklassisk; Ett piano och lätt elektronik tillsammans med en stråkkvartett som skapar filmisk och drömsk musik som i slutändan ändå är ganska, just det, klassisk. (Spelningen skulle kanske också kunna ses som en slutpunkt på en "trend" jag uppmärksammade första gången här, på den här sidan, för några år sedan efter allt från uttalanden av Neil Tennant till radioprogrammet Schuldt i P2.)

Jag hade av någon anledning ganska stora förväntningar. Hade nästan helt missat Ólafur förut, lyssnade lite, med ena örat, i små högtalare, på Myspace kvällarna innan och kände mig förhoppningsfull. Har fortfarande ändå någonstans en dröm om vad den här typen av musik skulle kunna vara - det känns på något sätt som om det fortfarande finns en helig graal kvar att hitta här någonstans. Vilket väl är en anledning till att jag inte kan låta bli att hängivet fortsätta lyssna på en massa nya släpp på Type, Keith Kenniffs alla nya skivor, Sylvain Chauveau, Hauschka, Marsen Jules och massor runt ikring - och parallellt, långsamt leta mig längre och längre ner i, säg, Glenn Goulds diskografi.

Fredagskvällen på Landet blev i slutändan inte riktigt en kväll av infriade förväntningar. En av förbanden var en rätt hiskelig Sigur Ros-skadad man som nog trodde sig vara besläktad med Antony & The Johnsons utan att ha en tillstymmelse till uttryck eller melodier. När Olafur själv till slut tar den lilla scenen i besättning på lilla Landets just då fullpackade övervåning känner man sig lite otålig. Ólafur lyckas ändå med konststycket att få stora delar av publiken att sätta sig ned på golvet hela spelningen igenom, vilket kanske kan säga något om att många hoppades på något speciellt. Själv tyckte jag att det var fint, men ganska långrandigt, att det var intressant men kanske inte så spännande. I slutändan lite för tamt på lite fel sätt. Ingenting som riktigt, riktigt grep tag.

Efter promenaden hem sätter vi på Gould meets Menuhin och andas ut. Nästa gång kanske...

2008-11-08

Ur människovärlden

Tillsammans med Efter arbetsschema och Svart som silver är Ur människovärlden en av årets finaste diktsamlingar. När jag läste den första gången i början av året tänkte jag också på att Öijer och Lennart Sjögren ibland har ett liknande temperament och förmedlar liknande känslor. Det är sent på jorden vilket skapar en känsla, på något sätt, bortom sorgen, bortom saknaden - en känsla av utplåning lika mycket som en känsla av befrielse. Sedan ligger de båda ibland farligt nära patetikens rand - balanserar! - utan att falla, vilket nog också kan vara en av anledningarna till att det fungerar och griper tag.

Både Öijer och Sjögren är förstås hårda civilisationskritiker ("alltmer förgrovas våra hjärtan / striderna mellan oss tycks aldrig ta slut", "Att människornas ondska växer mer och mer / att bilderna i TV bara är början"), likheter finns också i de många naturskildringarna, där allt från stenar och moln till grässtrån och löv kan skapa tröst och en känsla av gemenskap. Men då Öijer även rör sig mycket i stadslandskap befinner sig Sjögren närmast helt och fullt utanför civilisationen. På ett liknande sätt är det med den närmast allenarådande ensamheten som är så stark i båda samlingarna - då Öijer ibland också möter vänner och kärlekar får Sjögren nöja sig med djur och natur; Korpar och fåglar men också många vanskapta, deformerade och förvandlade varelser: Den tvehågsne ("inte är du lodjur / inte är du man eller kvinna"), Schalen ("Virkad av flugor, av ägrar, nyckelpigorna / vårtbitarna och andra mindre insekter"), Fågeln före fågeln, Benvarelserna ("de som inte har mycket till kroppar / men ändå lever"), Väsendet ("med fiskens fenor / med hjorthuvud / och människans händer"), Harmänniskan, Sländor och Vargbarn. Mycket handlar det nog som i dikterna Tystnaden, Sländorna och Väsendet om gemenskapen med de här varelserna, om drömmen om hur de vanskapta och obscena en dag ska resa sig. "Ur människorvärlden är det jag skriver / det finns många andra världar / jag känner dem inte." börjar det, ändå handlar det därefter till stora delar om att just försöka närma sig dem. Men som i sista dikten Vargbarn blir det mest till en undran eller en förhoppning:

Om månen när den ser på oss
ändå kunde ge ett tecken
åt ena eller andra hållet
men jag tror inte den bryr sig om
varken hån eller kärlek.
Kanske vet du mer om vad som rör sig
i sådan trakter
hör du kanske viskningarna.

Nåddes du av ett värmestråk
jag inte känner?

2008-11-05

Glistening in the blue

Förstås fantastiskt... USA blir med ens - om det än bara blir för en stund - även om det låter knäppt - någonting annat, en helt ny, annorlunda nation att förhålla sig till: "If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer."



Innan Obama blev president, presidentkandidat och en fantastisk talare var han kanske inte poet men han skrev i alla fall poesi och publicerade två dikter, även om han då bara var 19 år. Bernur, Guardian och The New Yorker har skrivit lite om saken, till och med Harold Bloom gillar! Pop! Underground!



Pop

Sitting in his seat, a seat broad and broken

In, sprinkled with ashes,

Pop switches channels, takes another

Shot of Seagrams, neat, and asks

What to do with me, a green young man

Who fails to consider the

Flim and flam of the world, since

Things have been easy for me;

I stare hard at his face, a stare

That deflects off his brow;

I’m sure he’s unaware of his

Dark, watery eyes, that

Glance in different directions,

And his slow, unwelcome twitches,

Fail to pass.

I listen, nod,

Listen, open, till I cling to his pale,

Beige T-shirt, yelling,

Yelling in his ears, that hang

With heavy lobes, but he’s still telling

His joke, so I ask why

He’s so unhappy, to which he replies...

But I don’t care anymore, cause

He took too damn long, and from

Under my seat, I pull out the

Mirror I’ve been saving; I’m laughing,

Laughing loud, the blood rushing from his face

To mine, as he grows small,

A spot in my brain, something

That may be squeezed out, like a

Watermelon seed between

Two fingers.

Pop takes another shot, neat,

Points out the same amber

Stain on his shorts that I’ve got on mine, and

Makes me smell his smell, coming

From me; he switches channels, recites an old poem

He wrote before his mother died,

Stands, shouts, and asks

For a hug, as I shink, my

Arms barely reaching around

His thick, oily neck, and his broad back; ‘cause

I see my face, framed within

Pop’s black-framed glasses

And know he’s laughing too.





Underground

Under water grottos, caverns

Filled with apes

That eat figs.

Stepping on the figs

That the apes

Eat, they crunch.

The apes howl, bare

Their fangs, dance,

Tumble in the

Rushing water,

Musty, wet pelts

Glistening in the blue.