2008-10-31

When we refuse to suffer...

Till en början kändes årets Jonathan Richman-skiva som en liten besvikelse: bra förstås, men ändå - allt svajigt passar väl inte perfekt ihop med det där lite mörkare stråket, tänkte jag av någon anledning, och hittade inte någon riktig entusiasm i början... Men varför kunde jag dock inte sluta spela den? Ville väl ge Jonathan fler chanser kanske... Det tog ett tag innan jag förstod att det var av den enkla anledningen att den är så livsnödvändigt fantastiskt! Lokko skrev något om att det var Richmans motsvarighet till Dylans Time Out Of Mind. Det vill jag inte hålla med om, mest kanske för att jag inte tycker att Jonathan Richman ska göra någon Time Out Of Mind, att han är så mycket originellare än så, men någon liten bortsprungen poäng hade kanske Lokko...

Det finns lika mycket livslust i Because Her Beauty Is Raw And Wild som i någonsin Modern Lovers mest naivistiskt fantastiska stunder. Det hela är förstås bara målat med lite mörkare färger. Från kärleksförklaringen i titelspåret till den avslutande sorgesången och hyllningen till bortgångna mamman i As My Mother Lay Lying (som han helt fräckt avslutade sin spelning i Stockholm förra hösten med). Jonathan förklarar den här gången också - tydligare än kanske någonsin förut, i två versioner av samma sång till och med - sitt budskap rätt upp och ned så att alla ska förstå: tillåter vi oss inte att lida och känna efter kommer det bara att bli ännu värre, våra liv kommer att bli gråa, kalla och tråkiga. When we refuse to suffer, When we refuse to feel, We can´t win!

2008-10-27

Skyskrapans behov av ensamhet

Under de sista veckorna har jag till och från läst Öijers senaste samling Svart som silver. Har man läst Öijer förut känner man förstås igen sig. Vissa bilder kanske känns lite utslitna eftersom de har använts på ett liknande sätt förut. Vissa bilder känns ändå, trots det (kanske till och med på grund av det?), starka och effektiva. Många texter känns det i alla fall som om man kommer läsa om många, många gånger. Någonstans kan man också ana att Öijer är på väg vidare. I intervjuer har han till exempel pratat om att skriva en roman i Hjalmar Söderberg och Maupassants anda. I slutänden, vid tillfällen, är Öijer ändå smått livsviktig, när han med sina precisa, vackra och vassa bilder fångar in, besvärjar och skildrar; Naturen och civilisationen, grässtråna och fredagsrusningen...

Även skyskraporna har behov av ensamhet - under de sista veckornas "finansoro", kaos och cirkus - behov av att få komma undan, skaka av sig allt gift, alla kontor och företag. Kanske Hötorgsskraporna, säkerligen de här nedanför på Wall Street...



HÄR UTANFÖR

gräset här utanför
växer så tätt
att det är omöjligt att se
vilka två grässtrån
som är förälskade och just gift sej
och vilka som bara kommit
för att deltaga i festen efteråt
lika omöjligt
som att se en folkmassa i fredagsrusning
och kunna peka ut vem som plötsligt
kommer att vända sej om i trängseln
och känna in
skyskrapans behov av ensamhet
av att få komma undan
och rulla sej på ett fält
skaka av sej allt gift
skaka av sej alla kontor och företag
som en jättelik gråsvart hund
skakar vattnet ur sin päls

2008-10-26

Different Trains



Att se Fläskkvartetten uppföra Steve Reich Different Trains på Judiska teatern är en speciell upplevelse. Kanske allra mest för att man närmast sitter mitt i Ann Wåhlströms glasinstallation; Stora glasdroppar som i hänger i klasar från taket, andra som redan ligger ner, ofta upplysta av biodukens ljusspel.

Att bara bege sig ut till Judiska teatern, ute vid Djurgårdsbrunn, en lördagskväll i slutet av oktober känns speciellt. Här har man annars mest promenerat runt soliga söndagar förut. När bussen passerar Berwaldhallen blir det väldigt mörkt och plötsligt känns det verkligen som om man befinner sig en bra bit ute på landet. När man kliver av bussen leds man i alla fall rätt genom musik och att en film om glasinstallationens tillverkning projiceras på teaterns yttervägg.

Att verket uppförs för en liten publik på kanske fyrtio personer (det är fullsatt), som sitter runt om Fläskkvartetten skapar förstås en speciell närhet. När kvartetten sedan i sista stycket också börjar spela på själva glasinstallationen runt om i rummet är man som åskådare verkligen mitt i alltihopa. I slutändan är det nog kanske också det sista, av Fläskkvartetten nykomponerade stycket, Tears Apart, som känns intressantast. Har man hört Different Trains förut så ökar spänningen när man sedan får höra något nytt, där man plötsligt får för sig att vad som helst kan hända...

Different Trains uppfördes första gången av Kronos Quartet 1988. Även om det inte är mitt absoluta favoritverk av Reich - intensiteten från tidigare verk som Drumming och Music For 18 Musicians känns här inte riktigt lika hög - ska man förstås lyssna. Allra helst på Judiska teatern, alternativt på skiva med Kronos Quartet.



Different Trains: After The War:

2008-10-17

Efter arbetsschemat

Efter arbetsschema är en 800 sidors tegelsten, och på så sätt inte bara olik Johan Jönsons tidigare böcker, utan även de flesta diktsamlingar överhuvudtaget. Man jämför istället lätt boken med andra uppmärksammade, tjocka böcker från de senaste åren, som Lars Noréns En dramatikers dagbok och Martina Lowdens Allt. Allihopa olika varianter på det vi brukar kalla dagböcker. Den på många sätt kompromisslöse och bångstyrige Jönsons senaste bok skulle alltså, om man vill, kunna placeras in ett fack, sättas in som en del i en litterär strömning som varit på ropet en hel del den senaste tiden. Om man sedan tar Norén och Lowden som andra företrädare för detta kan det kanske vara intressant att fundera lite över vad det är som lockar så med den här formen. I motsats till, säg, författarna till de flesta tjocka fantasyböckerna eller de flesta dagboksskrivarna på nätet är det här ju också tre författare med väldigt mycket kulturellt kapital (det äldre manliga geniet, det unga kvinnliga geniet och den kompromisslöse arbetarförfattaren och Oei-teoretikern). Är det bara en slump? Varför har de alla hamnat här? Från förlag och medias håll måste man nog ändå säga att den här inre och yttre formen har varit något som det inte bara pratats om, utan närmast basunerats ut... Att marknadsföra böcker som tjocka dagböcker verkar i alla fall vara något som verkligen fungerat ett tag nu. Lowdens, Noréns och Jönsons böcker har ju alla verkligen uppmärksammats (om än lite olika mycket...) och även prisats nästan överallt.

Om den yttre formen är ny så känner man dock igen Jönsons texter (dagboksformen kan väl inte heller sägas vara helt ny när det gäller Jönson), teman och humör från hans tidigare böcker. Den råa realismen i skildringen av vardagen, vårdjobbet och skrivandet. Samplade nyhetssändningar, inklippta dokumentärer, teoretiska inkast, men även de mer lyriska, abstrakta och ibland nästan meditativa partierna. I sin dagboksform visar Efter arbetsschema också upp ett känsligare och mer personligt tilltal än förut. Andra, genom hela samlingen, återkommande partier som börjar med ”Jag minns...” är fina, ibland smärtsamt brännade texter om människor han mött under sitt arbetsliv. Men det är inte delarna utan helheten som är bokens styrka; Hela boken: textflödet, textsjoken som slår mot varandra - aldrig dissonant så att det bara gör ont och blir fel, istället: trots bokens alla sidor - ingenting som bara faller ur ramen sådär (även om det ibland är farligt nära).

Jag tycker att Efter arbetsschema är Jönsons bästa bok hittills. Hans författarskap framstår som mer och mer säreget, intressant och till och med viktigt - en form av arbetarlitteratur som känns fullständigt modern och samtida och inte bryr sig ett spår om de schabloner och förväntningar som ändå finns där, både på arbetarförfattaren och poeten.

2008-10-13

Jag minns Georges Perec

Jag minns är en mycket enkel liten bok. Den består helt enkelt av 480 små minnesfragment som alla börjar med den lilla sentensen Jag minns. Plus ett litet Post Scriptum på en halv sida där Perec förklarar hur han gjorde när han skrev boken och hur man kan gå till väga om man själv skulle vilja göra någonting liknande (”Principen är enkel: försök att återkalla ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många.”). Sedan avslutas boken också med ett index över platser, personer och liknande som figurerar i de olika minnessentenserna. Så att man exempelvis kan se att Perec på hela fyra platser minns cigaretter, och på två ställen minns André Gide. Är det här då verkligen en bra bok, värd att ödsla sin dyrbara tid på? Jo, det skulle jag nog ändå vilja påstå: för det första tar den ju inte sådär jättelång tid att läsa och för det andra skapar de små minnesfragmenten bilden av en förlorad värld. Små, till synes obetydliga, saker där man någonstans skönjer ett helt liv. Trots det enkla lilla formatet är Jag minns en bok fundera över, och en bok att just minnas…

179.
Jag minns att dagen efter det att Gide dött mottog Mauriac följande telegram: ”Helvetet finns inte. Lev loppan. Stop. Gide.”

266.
Jag minns ”skäggtennis”: man räknade alla med skägg som gick förbi på gatan, 15 för den förste, 30 för den andre, 40 för den tredje och ”game” för den fjärde.

2008-10-12

Kajor, konserthus och Lagerlöf

När Uppsala visar upp sig från sin bästa sida är det så trevligt att man till och med börjar leka med tanken på att flytta dit. Vilket kanske beror på att man plötsligt ser en massa förskonande drag i mycket man inte gav nåt för under sin studenttid. Eller för att man inte kan låta bli att tycka att lunken och tempot i småstaden Uppsala är befriande när man kommer dit från Stockholm.

På Uppsala stadsteater spelas nu också Gösta Berglings saga i regi av Anders Paulin. "Som du aldrig sett den förut", som det står i programbladet. Kanske som en lite varning till alla Lagerlöf-fantaster där ute. Så att inte allt för många ska sätta teaterförväntningarna i vrångstrupen. På det stora hela verkar det dock inte ha hjälpt så där jättemycket. Man ska väl akta sig för att åldersdiskriminera men publiken tycks bestå av nittio procent sjuttio-plussare och många som redan efter några minuter börjar tissla och tassla om allt som avviker, förvånar och sätter de traditionella Selma-förväntingarna på tvären. Lite kanske det dock har börjat sätta sig hos Uppsalas teaterpublik då jag hör att de första kvällarna kunde innehålla ordentligt med upprördhet från publikens sida. Gösta Berglings saga gör man tydligen inte vad som helst med utan att bli anstormad av Selmas (gamla) fans. Uppsättningen går också rätt långt i sin undersökning och sitt experimenterade med teatern och textens form. Det är både galet och tänkvärt, roligt och intressant. När det mot slutet går riktigt långt med dansandet och rutchandet och rullandet i den till slut helt nedblötta scenen har det också brustit för många av tanterna runt omkring oss. De kanske fortfarande skakar på huvudet men vissa skrattar också närmast hejdlöst. Experimenterandet och den många gånger uppbrutna kronologin visar också upp styrkan i grundtexten. Kraften i de olika delarna tycks finnas kvar oavsett sammanhanget. Gösta Berglings saga får i den här uppsättningen även samsas med texter av Deleuze, Guattari och Baudrillard och ett soundtrack av både Bowie och dubstep. (Inte visste jag att Ramadanmans Every Next Day var så där bra!)



Uppsala har också ett rätt nytt konserthus. En toppenfin byggnad som skjuter fram ur området runt Vaksala torg på ett både självklart och fantastiskt vis. Uppsala är vackrare med konserthus och Uppsala blir vackrare från konserthuset.





Och att jag inte förrän nu har tänkt på att det förstås är Uppsalas kajor som Differnet låter vara med och ackompanjera i Mikrophonie! Kajor som tydligen kan anta dramatiska proportioner:



2008-10-09

Perssons förbindelser

När man läser en ny bok av Malte Persson är det, till en början, svårt att skaka av sig känslan av att det är just Malte Persson (bloggaren, kritikern, litteraturvetaren?) som skrivit boken. Läsningen av en författares eventuella blogg och litteraturkritik påverkar nog alltid ens läsning av författarens litterära verk, mer eller mindre. Och kanske framförallt ansatsen, känslan man har innan man börjar läsa, ens förväntningar och kanske till och med fördomar. Eller: Maltes förmåga som kritiker, litteraturbloggare och kulturdebattör är svår att avfärda; där är han intressant och till och med viktig. Maltes författarskap har dock fortfarande en del att bevisa, tycker jag. Även om hans böcker nog ändå bara blir bättre och bättre. Det är alltså lätt att man börjar läsa boken som teoretikern och kritikerns bok; man imponeras, börja leta referenser och till en början känns det lite svårt att slappna av… och man undrar om författaren själv riktigt vågar släppa taget eller om det kanske mest gäller en själv. Vilken anledningen än är så känns boken till en början lite konstruerad (dock då inte nödvändigtvis fel-konstruerad, bör väl påpekas). Att den känslan infinner sig har nog också till stor del att göra med den typ av roman som Malte Persson skrivit: en historisk roman full av blinkningar, och eventuella blinkningar, till samtida mer eller mindre aktuella fenomen. Risken finns att man till slut sitter där och letar efter dessa blinkande detaljer, kopplingar, förbindelser och tappar helheten litegrann, till slut kanske till och med känner sig mer frustrerad än road. Även om det ofta också förhåller sig tvärtom: att man är mer road...

En liten besvikelse infinner sig alltså till en början, som nog kan ha att göra mer med ens egna förväntningar än boken i sig. Förväntningar, som från min sida var lite uppskruvade, av någon, eller flera, anledningar. Men efter ett hundratal sidor eller två känns det som att det faktiskt händer något ordentligt med romanen, texten får den luft under vingarna den tidigare saknat, den lyfter, och författaren, och säkert även jag själv som läsare, hittar till slut verkligen in i romanens ton och form. Ett driv och en intensitet av närmast Pynchonska mått vid vissa tillfällen, ändå ett originellt författat 1700-tal som drar en djupare och djupare in i text och historia. Till slut, i de flesta hänseenden, hursomhelst, en mycket bra roman. Även om det emellanåt ändå märks att det var en rätt svår bok att skriva och få ihop; Många delar att sammanfoga, många ingredienser i smeten – tonen, stilen hela ansatsen känns lite vinglig, skulle så lätt kunna rasa ihop… Men den håller sig upprätt, det blir aldrig pannkaka av alltihopa… Malte är så skicklig att den istället, på nåt sätt, känns som både och: både rolig och tänkvärd, lättsam och imponerande... hela tiden läsvärd...

2008-10-08

Nobel, Orbitor och Alfabet

Kan inte låta bli att fascineras av den allenarådande finanskrisen, men en fin sak med det annalkande Nobelpriset i litteratur, är att det i alla fall kommer att bryta in och ta över en del av morgondagens nyhetssändningar… En dag om året får i alla fall litteraturen, skönlitteraturen, vara högst upp av alla nyhetsrubriker. Inte ekonomi, inte ens försäljningssiffror eller deckarboomar – utan, egentligen, den litterära kvalitén, ändå… Horace och andra får försöka förklara varför just den där mannen eller kvinnan (och inte den där! – eller den där?) är värd alla pengar och all ära…

Själv hoppas jag på Cartarescu, men kanske är han lite ung än?, kanske har han vistats lite väl mycket i Sverige den senaste tiden?, kanske blir det lite för väl inprickat med att den sista delen i Orbitor-trilogin kommer på svenska nu i november. Kanske har han helt enkelt varit lite för mycket på tapeten här i Sverige under året för att de där akademiledamöterna ska få känna att de överraskar (även om det inte verkar vara så många som tror på just Cartarescu, varken här eller annorstädes). En annan rumän, Herta Muller, gissade dock både Daniel Sjölin och Schottenius på i dagens tidning (men har inte läst henne själv än).

Förra året gissade jag på Inger Christensen, och henne kan jag väl tippa även i år. En nordisk pristagare vore väl fint, och ändå, lite oväntat… Har dock bara läst Alfabet av Christensen än så länge, men den är å andra sidan fantastisk:

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

2008-10-06

Janne, Ville och Felix

Är ingen stor serieläsare numera. Men var, som många andra, i tio-, tolvårsåldern. Plockar förstås fortfarande upp en del grejer då och då, men den där stora regelbundna konsumtionen har jag tappat för länge sen. Det som ibland går under benämningen vuxenserier blev aldrig riktigt min grej.

Men seriekonsten har givetvis förmågor som till exempel romankonsten saknar. Bilderna förstås, och bildernas förmåga att fånga karaktärer, miljöer och stämningar på ett annorlunda sätt än text. Hur små specifika detaljer, i till exempel ett stadslandskap, ibland träder fram i ett seriealbum på ett sätt som är omöjligt för en litteratur som saknar illustrationer. Teckningar som i ett huj kan få en att minnas, inte bara att man har läst seriealbumet i fråga, utan också känslan som bilden och bilderna gav en; Det här måste jag ha läst förut, säkert flera gånger också, och fascinerats av, kommer man plötsligt på. Bilderna i seriealbumet som smaken av den där kakan som får en att minnas... Så, på nåt vis, känns det ibland, när man läser Jan Lööfs gamla seriealbum Ville och Felix igen, för första gången på många, många år. De första av Lööfs serier om Felix och Ville ges nu också ut igen i en samlingsutgåva av Kartago förlag.

Lööfs serier (och bilderböcker) har de flesta av de där detaljerna (absolut inte alltid helheten) som fascinerade och som gjorde att man ville bläddra och läsa igen och igen. Och precis som en annan (och nog än större) mästare i ett tidigare svenskt serieliv Rolf Gohs (och hans mystiska tvåa, som också snart kommer i nyutgåva) visar de upp ett annat, svunnet, fascinerande, ändå närliggande Sverige och Stockholm. Där finns nog också en av sakerna som gör att det känns kul att läsa några gamla svenska sjuttiotalsseriealbum igen; man minns hur det var och man minns även hur man själv var, på något vis.