2008-07-31

Max Maxwell

Var det något speciellt som hände med soulmusiken och soulsångarna vid tiden runt millennieskiftet? Två av de största just då, just innan, just runt, millennieskiftet har ju liksom inte hört av sig på en sju, åtta år. D'angelos Voodoo kom 2000 och Maxwells Now 2001. Sedan dess, tycks det: tystnad. Så, det är kanske inte så konstigt att man nästan glömt bort dem, och hur fina grejer de faktiskt gjorde. Maxwells fantastiska version av This Womans's Work fanns med på den här toppfina muxtapen (där du om du inte hört den förut, förstås, också, på stört, måste lyssna på Wyatts At Last I'm Free), vilket givetvis gjorde mig sugen på att återigen lyssna. Sedan visar det sig att jag också knappt har lyssnat på hans sista Now överhuvudtaget... måste göras... This Woman's Work plus övriga låtar jag lyssnar på som finns på exempelvis You Tube vinkar också om att det kanske till och med kan vara hans bästa skiva (även om jag nog föredrar att slippa se de där videofilmerna när jag lyssnar). Maxwell var ju annars lite lättare att ta sig an än många andra av nittiotalets soul- och r n'b-artister; minns t.ex. att jag läste en text där han listade sina influenser och uppgav Gustav Mahler och Bryan Ferry - och att det efter det kändes lite mer spännande, till och med kanske roligare, att lyssna... Så både D'angelo och Maxwell får alltså hemskt gärna komma med något nytt, någon gång, helst då om inte allt för länge förstås...

2008-07-28

Rendezvous With The Sun



Spellista:

Brian Eno - Weightless
July Skies - Distant Showers Sweep Across Norfolk Schools
Nick Drake - One Of These Things First
Joni Mitchell - Help Me
Jonathan Richman - My Love Is A Flower (live Stockholm 78)
Jens Lekman - A Sweet Summers Night In Hammer Hill
Orange Juice - Rip It Up!
Mandrill - Afrikus Retrospectus
Rubies - Room Without A Key (version by Studio)
Howard Wales - Rendezvous With The Sun :

City Vs. Country



När jag - precis som så många andra förstås brukar göra här i Sverige, minst någon vecka varje sommar - åker ut på landet händer det att jag ofta kommer att tänka på texten till Jonathan Richmans Country Vs. City:

I want to live close to downtown to be near my friends
I want to be close to them,
And still be out by the trees and the wind
Havin' both will be hard to find I'm sure,
But then ain't that the way of the world,
I want the city but I want the country too.



För när man åker ut så där på landet och det är mitt i juli, värmen och solen har äntligen kommit och badsjöarna ligger som gnistrande diamanter bland träd och skog kan man ju lätt få för sig att här - långt bort från storstad, jäkt och stress, avgaser och oljud - här skulle man kunna stanna lite längre. Men, det förstås, kom igen i november eller nåt och en dag eller två ute på vischan och storstaden kan framstå som ett paradis.
I want to be with my friends by the fire and the starlight
But I want music, music in my life
Yes, I want a bar hoppin' music scene
And I want to pick from ten or fifteen
I want the city but I want the country too.



I stunder vill man alltså, precis som Richman, ha det bästa från två världar. Det kan kännas som om man, hur man än gör, var man än är, alltid saknar något. Men vem vet, framtiden kanske artar sig så att man någon gång får ha både och, kanske till och med samtidigt? Och sedan, när man tänker på det ytterligare, en gång till, kanske när man som nu kommit tillbaka till Stockholm, känns det ju faktiskt ibland som om vissa av de bästa platserna (Vinterviken!, Nacka naturreservat!) under vissa av de bästa stunderna faktiskt ger en just det: de bästa av båda världarna, nästan samtidigt. Man kanske inte hade behövt leva under antiken, ibland kan det kanske räcka med sommarstockholm...

My mind is quiet, when my thoughts are slow
I stop to learn what I been wantin' to know
I need to live in the ancient world
If I'm gonna do what I want to do
I want the city but I want the country too

I'll never have both moon and sun
But one never knows, does one?
I want the city but I want the country too.


2008-07-21

Hold On To Me, Baby

On Trade Winds, Air France första EP, tyckte jag var fantastisk. I numera nedlagda tidningen Ondskan skrev jag förra våren följande hundra ord om skivan:
När jag för någon månad sedan första gången hörde Air France debut-EP On Trade Winds blev jag både imponerad och förtjust. Lyssnade intensivt i några dagar för att sedan lägga åt sidan. Helt okej och egentligen inte mer än så, fick jag av någon anledning för mig. När jag nu åter lyssnar känns den inte alls som gårdagens nyheter. I den första anstormningen hittar jag hela tiden fler delar och detaljer att hänföras av, fler anledningar att fortsätta drömma. ”EP:n blev exakt som vi ville ha den”, sa gruppen i en intervju nyligen. Exakt som jag ville ha den också.
Förväntningarna var alltså ganska högt uppskruvna när uppföljaren No Way Down anlände, här, inte alls för så länge sedan. Och, ja, jag lyssnar gärna, har lyssnat, kommer att lyssna – men än så länge – inget som riktigt riktigt fastnar. Men även On Trade Winds behövde ju lite tid på sig, så man vet ju aldrig… På No Way Down saknar jag dock de där lite rakare poplåtarna, den subtila hitkänslan som liksom tycktes forsa över en varje gång man lyssnade på Karibien, Beach Party och Never Content.

Som ett litet plåster på den lilla besvikelsen upptäckte jag dock guldkornet Hold On To Me, Baby. Ett mp3-släpp från slutet av förra året (som fortfarande finns att ladda ned från Sincerely Yours hemsida). En form av julsingel tycks det, med vinande vind och knastrande snö under skorna, men ändå, gör mig ingenting: flöjten, melodin, den lätt gungande rytmen, och rösterna värmer mig ändå här och nu; ett juli så här kallt och ofta - just nu! - också så blött, vet jag inte om jag varit med om förut... På väderleksrapporten sa de dock att nu!, denna vecka!, skulle värmen äntligen komma, så: Hold On To Me, Baby!

2008-07-20

Swimmer

"När det gäller Hebden hoppas jag att han i form av t.ex. Four Tet skapar nåt fint och vackert redan under kommande år...", skrev jag i en text om förra årets bästa skivor. Och med den senaste Ringer-EP:n är Kieran Hebden - precis som förra sommaren (då tillsammans med Steve Reid) - med och skapar årets sommarsoundtrack. Titeln Swimmer är förstås också, för årstiden passande, även om den borde kunna vara ännu mer passande, då det ju är mitt i sommaren, men nästan så man glömmer bort det ibland - det är ju så kyligt i luften, knappt en kväll eller sommarnatt av värme, bara något ensligt litet dopp, inte tillräckligt alls av själva simmandet känns det som...

Så jag lyssnar gärna ytterligare en gång på Ringer-EP:n, kanske framförallt då Swimmer-låten. Tittar gärna också på nedanstående video, drömmer mig ända bort till Filippinerna, vågar som sköljer in, vidsträckt sandstrand... Gillar också det här på nåt vis lite rakare Four Tet-soundet, ändå det karaktäristiska från speciellt Rounds men även annat av Hebden: Fridge, kollaborationerna med Steve Reid etc...

2008-07-18

Fleet Foxes övärld

Hamnade på Debasers ute- servering för någon kväll sedan. Drack förstås öl, lyssnade på nån fin gammal soulmusik. Ända tills en man med gitarr (plus kompband) tog plats på den lilla scenen där ute. Och ja, det var, som det ju så ofta kan vara... musik man ställde sig mest frågande inför. Varför pula på med sånt där egentligen? Gravallvarliga, sjundehandsversioner av någon slags countrydoftande singer/songwriter-rock som förstås gjorts så många, många gånger förut; För en liten stund sedan, för länge sedan, för en tid när sådant till och med kändes lite nytt, även om det kan vara svårt att tro idag. För att komma undan med den typen av klassisk rockmusik idag måste man nog antingen bara göra det otroligt bra (kanske till och med vara skicklig, duktig) eller lyckas med konststycket att presentera sakerna på något nytt sätt, bara någon ny liten utgångspunkt, angreppspunkt eller så...

Sedan sitter man där hemma ändå och lyssnar på något sådant som Fleet Foxes igen och igen. När det gäller nya varianter (verkligt nya) på ett gammalt tema så vete tusan... men ja, om man letar så kanske... Men duktiga, skickliga och imponerande är de i alla fall stundvis. Crosby, Stills och Nash och Beach Boys-harmonier som glittrar, små melodier som när de är som bäst bär upp alla röster...

En stund (några sommardagar, vem vet hur det känns till hösten?) kan jag i alla fall gå lös i det Fleet Foxes gör. Bilderna de skapar, drömmarna de ger utryck för och rösternas harmonier blir till sådant man vill sjunka in i en liten stund. (Även om man redan vet sig vara på väg bort, mot någonting nytt)

De flesta av de bästa Fleet Foxes-låtarna tycker jag ligger på deras Sun Giant-EP. Jag tänker mig att de hamnade där för att de skiljer sig från låtarna på fullängdaren. Att det var låtar som kom till vid ett speciellt tillfälle och vid en speciellt plats. Att de fångar en tid som var något speciellt just då. Ett engelskt hus, Mykonos, soligt... (Kanske bara en fin och en rätt lyckad liten charterresa helt enkelt...)

English House



2008-07-17

Midvinterblod mitt i sommaren

Ja, deckare, vad ska man säga om eländet? En typ av litteratur som sköljer över och undan, i stort sett, all annan litteratur. Tillsammans med någon självhjälpsbok, och kanske någon kärleksroman, det enda som finns till försäljning på din lokala affär nere på hörnet. Ja en form av litteratur som trycks upp i ditt ansikte - numera - närmast var du än befinner dig: på tåget, i tunnelbanan, via tv-reklam, på Konsum etc. Ja, och sen blir det sommar och så ligger du där ändå och läser just en deckare. Som om reklamen och marknadsföringen till slut är vinnaren och till och med lilla du får se dig själv som besegrad. Fast så illa är det nog ändå inte. Det är förstås inget fel på deckargenren så där i sig. Det är väl mer själva omfånget, den fullständigt groteska storleken av bokmarknaden som består av deckare. En spänningsroman då och då kan förstås, i bästa fall, vara både toppen och underhållande.

I går låg i alla fall jag, i stort sett hela dagen, i stort sett i samma ställning (så jag blev väldigt solbränd på bara ena sidan) och läste Mons Kallentofts Midvinterblod. Han har ju fått en del fin kritik senaste tiden för sina Malin Fors-deckare (där Midvinterblod är del ett i en tänkt trilogi). Och, ja, någonting hade den förstås om den fick mig att ligga där hela dagen, bli lite för bränd av solen och sträckläsa. Det konstiga är bara att jag inte har någon riktig aning om vad. Det är ju så väldigt lite som utmanar (kan det va nåt som i sig har någon typ av tjusning?). Både handling, samhällsskildring och personporträtt känns - även om det låter hårt - schablonmässiga, fördomsfulla och lite allmänt småtrista. Ändå finns det då någonting där som får en att fortsätta läsa. Och det är klart: man vill ju förstås veta vem som är mördaren. Annars kan jag tänka mig att det helt enkelt är skönt att läsa en text som inte bär på något motstånd, så att man inte behöver anstränga sig, allting går så lätt, man kan tänka på annat medan man läser, ändå hela tiden vilja vända blad, se hur det går.

Och sedan bli sugen på att läsa något annat! (Den där nyutgåvan av Lars Gustafssons Fantastiska berättelser?, Fiktioner måste jag ta och läsa om. Genets essäer och artiklar. Etc.)

2008-07-15

Nonfiction



Läslista:

Marcel Proust - Den fångna
Torgny Lindgren - Hummelhonung
Tove Jansson - Det osynliga barnet
Maria Gripe - Elvis! Elvis!
Anders Johansson - Nonfiction


Och av det leende Brichot ägnade den bortgångna salong han såg i andanom, förstod jag att vad som - mer än de stora fönstren, mer än Värdfolkets och de trognas glada ungdom - var honom kärt i den gamla salongen kanske omedvetet för honom själv, det var den ogripbara delen (som jag å min sida upptäckt i några likheter mellan La Raspelière och Quai Conti och varav - det må gälla en salong eller något annat - den yttre, närvarande, för var och en påtagliga delen endast är en förlängning); den del som frigjort sig från yttervärlden, tagit sin tillflykt till vår själ och skänkt den ett ökat värde i det den assimilerat sig med dess övriga innehåll: rivna byggnader, människor från förr, fruktskålar från supéer man erinrar sig; småningom förvandlad till det minnenas halvgenomskinliga alabaster vars färg man aldrig kan redogöra för emedan man är ensam om att se den, varför man fullt sanningsenligt kan säga till andra, på tal om detta förgångna, att de inte kan göra sig en föreställning därom, att det inte liknar någonting de har sett; och när man betänker att ens eget medvetande är förutsättningen för att allt detta skall kunna leva kvar ännu en liten tid, då kan man inte utan rörelse förnimma i sitt inre skenet från lampor som slocknat och doften av bersåer som aldrig mer skall blomma.

Marcel Proust, Den Fångna, sid 306-307


Tankarna flyger.
- Tillsammans blir man fyra! säger han plötsligt.
Först förstår hon inte alls...
Han måste förklara. Det har med räkning att göra, och egentligen är hon bättre på det än han, fast det här talet får han allt hjälpa henne klara ut.
De räknar på fingrarna och lägger ihop.
Jo - det blir rätt. Nu förstår hon!
- Jag har mej, ju, och jag har dej...
Du har dej, va, och du har mej?
Det blir två till dej, och två till mej -
Två var alltså - en som är du och en som är jag -
Två plus två!
Ja! Tillsammans blir man fyra!
Det var rätt räknat.


Maria Gripe, Elvis! Elvis!, sid 160-161

2008-07-09

Parasol-kommentar

Lägger mest upp spellistor på bloggen just nu; listor över låtar jag lyssnat på, gillat, diggat(?) den senaste tiden, sedan förra låtlistan. Bläddrar igenom skivorna som ligger och skräpar runt stereon, tittar vilka låtar som har hög rotation i iTunes, funderar om det är något annat jag hört någon annan- stans som gjort avtryck etc. Lite inspirerad av den här fina Muxtapen tänkte jag att man kanske också borde säga, skriva ned, något om musiken jag nämner. Så...

...vad är det egentligen för musik man listar? Inget speciellt uttänkt, inga listor där jag anstränger mig för att hitta obskyra eller hippa saker. Mer en genomgång för egen del, vad är det egentligen för musik man tycker om, som återkommer. Hänger den ihop på något vis? Hur ser det ut när det gäller låtlistan Parasol här nedanför? Lite indie, house, jazz, soul, lite elektroniskt och klassiskt bara, kanske. Ja, mycket av det jag tycker om, det som återkommer, verkar vara just blandningen av pop åt indie-hållet och årgångssoul och en del jazz, klassiskt och konstmusik uppblandat med house och modernt elektroniskt... I alla fall just nu då. En framtid får förstås visa om (när) det kommer dra åt andra håll, hur mycket?, kanske var...

När det gäller de gamla favoriterna Embassy och Radio Depts nya låtar är det Embassy som imponerar klart mest. Skulle nästan vilja säga att State '08 kan vara Embassys kanske allra bästa låt nånsin... DiskJokke är en av de där norska dansmusik-, discomännen som tillsammans med Prins Thomas, Lindström etc. gör behagliga, behagliga grejer jag kan lyssna på nästan jämt. Flott Flyt är ju en rätt underbar titel också. Great Expectations är första låten på Miles sjuttiotalsskiva Big Fun. Underbart och precis som nästan allt annat från Miles Davis sjuttiotal så gillar jag, gillar jag och fortsätter att upptäcka. Efter det tre av sjuttiotalets stora, välkända soulfavorit-män. Right On For The Darkness är så fin så spröd, samtidigt så stor i ljud, stråkar och känslor. Från Back To The World. You Sure Love To Ball är näst sista spåret från nyligen, för mig, återupptäckta klassikern Let's Get It On. Marvin kanske aldrig riktigt har sjungit bättre. Texterna kan vara fåniga, han kan kanske framstå som lätt klumpig i uttrycket till och med, omdömet kanske inte alltid är det bästa - men i den vackraste rösten ligger en smärta och en längtan som när det fungerar, när jag verkligen gillar, går hela hela vägen in. Let's Stay Together kan man ju tycka bara är för uttjatad men det kan ju vara tills man till exempel ser ett sådant här videoklipp och - precis som Green - inte kan låta bli att skratta bara för att man blir så lycklig:



När vi sedan har kommit till den klassiska musiken har jag kommit till Fauré som jag blev sugen på att leta upp genom ett tips från Alex Ross blogg: "probably brings you about as close as you can get to hearing the imaginary music of Vinteuil in Proust" var troligen orden som fick mig att leta upp skivan ifråga. Air France nya EP tycker jag om och tycker jag är intressant - men absolut inte samma stjärnsmäll som den förra. Kommer säkert att växa...

Nizas Canciones de temporada plockade jag på mig i Barcelona för någon sommar sedan. Letade Siesta-skivor och relaterat och gillade omslaget på Elefant-bandets... Visste inget om bandet men gillade verkligen skivan när jag väl hemma lyssnade, kanske ännu mer just därför. Lite förtas väl också när man sedan letar upp en video och får se hur de ser ut, uttrycket i videon, men kan ju också vara något övergående... Hursomhelst: ännu en till kanske hjälper? (Kanske stjälper...):

2008-07-04

Parasol



Spellista:

The Radio Dept. - Freddie And The Trojan Horse
The Embassy - State '08
DiskJokke - Flott Flyt
Miles Davis - Great Expectations
Curtis Mayfield - Right On For The Darkness
Marvin Gaye - You Sure Love To Ball
Al Green - Let's Stay Together
Gabriel Fauré - Piano Quintet No 1 In D Minor, Op 8 - Adagio
Air France - Windmill Wedding
Niza - Parasol :