2008-12-10

Hur långt kan det gå?

Djupt deprimerande att igår ligga hemma - förkyld, lätt febrig, snörvlande en förmiddag i december - och titta på en SVT-sänd debatt om fildelning som Folkpartiet ordnat. (Folkpartiet i sig är förstås bara de någonting som gör en svårt deprimerad.) Som väntat kom man inte fram till någonting, och man lyckades - kanske inte heller så förvånande - nästan helt undvika de mer brännande frågorna. Någon representant för Piratpartiet och Vänsterpartiet närmade sig några av de viktigare frågorna men fick aldrig några svar. (Som: hur långt är upphovsrättsföreträdarna egentligen beredda att gå? Eller: den svåra distinktionen mellan privat och offentligt på Internet etc.) Folkpartiets nya affischnamn Alexander Bard (läskiga människa!) var däremot otroligt bra på att tala om att han haft Internet sen 1987, att han är jätteintelligent och att han är en av världens främsta "Internet-filosofer".

Några av de mer nyanserade och intelligenta inläggen i debatten om fildelning och Ipred har den senaste tiden faktiskt kommit från de två gamla popjournalisterna Jan Gradvall och Kjell Häglund. Skulle gissa att det har att göra med att de allra främst drivs av ett stort musik- och filmintresse och inte av någon politisk agenda. Politiska företrädare tycks ju istället hela tiden trassla in sig i ideologiska diskussioner istället för att titta på hur det faktiskt ser ut. Läs Kjell och Jans texter här: Filmbranschen bryr sig inte om kvalitet, Domstolarna har börjat slänga ut skivindustrin, Ju oftare det skrivs under upprop där kulturpersonligheter kallar fildelare för pirater, desto mer uppenbart blir det att de fortfarande inte förstått vidden av frågan. Annars får man kanske hålla till godo med Rasmus Fleischer och Oscar Swartz.

En Ipred-lag skulle lägga ett tungt, läskigt filter över hela Internet när man vet att man - faktiskt - hela tiden är, eller skulle kunna vara, övervakad. En sak som givetvis gör allting ännu svårare är den gråzon som upphovsrätten till stor del är på Internet. Var går exempelvis skillnaden mellan privat och offentligt på nätet? Får man skicka låtar till kompisar? Får man spela upp låtar för sina kompisar på Internet? (Vad är skillnaden mot att spela musik i en bandare för sina polare i parken?) Musik får tydligen läggas upp på You Tube men får man lägga upp en låt i en liten spelare på sin blogg? (Ja, som nedan...) På fildelningsnätverk som Soulseek är man ju också ofta delvis bekant (eller jättbundis) med många av dem man delar låtar med. Och - som en av Vänsterpartiets företrädare faktiskt var inne på i debatten igår - om fildelning skulle ordnas via säg Facebook så att man delar all musiken med de man verkligen är kompis med, som i sin tur delar med kompisar etc. - är det någonting som upphovsrättsindustrins privatpoliser kommer att avlyssna och lägga sig i?

En annan stor och viktig fråga i sammanhanget är ju förstås också hur man ska göra med de öppna nätverken. Kommer de att förbjudas? Eller kommer det att bli köbildning till stans caféer om det blir en frizon där man kan fildela utan att sättas bakom lås och bomm? Är det något som Ipred-förespråkarna ens diskuterat? Och om folk till exempel fildelar på bibliotekets öppna nätverk där man loggar in med sitt lånekort? Kommer bibliotekarierna då att vara tvungna att avslöja sina låntagare om Warner kommer klampande? Etc...

En kommentar på något forum någonstans tyckte att de som vill fortsätta att fildela får väl skicka brev till varandra i fortsättningen... Förstås bara en hypotes och en dystopisk fantasi, men ändå: man diskuterar saken, chattar med folk, listar lite vilken musik man är intresserad av och sedan postar man skivor eller USB-minnen till varandra - eller kommer privatpoliskåren att övervaka även det och i slutändan också öppna folks brev? Frågan är ju faktiskt - återigen - hur långt är man beredd att gå?

Inga kommentarer: