2008-11-19

Helios & Goldmund

En av de artister jag lyssnat på allra mest de senaste åren är Keith Kenniff. Antagligen är han också en av de artister jag nämnt allra oftast på den här sidan, nästan från starten (eller första gången den artonde mars 2005 märker jag nu när jag tittar efter). Att han i och med det skulle vara min absoluta favoritartist, eller till och med den som berört mig mest - rivit upp starkast känslor! - vore nog att överdriva en smula.

Lars Jämtelid på Digfi tar nästan orden ur munnen på mig när han skriver att: "Jag tycker så mycket om Keith Kenniffs pianomusik, en av dess många framstående egenskaper är att den är så lätt att umgås med. Den passar alltid in, lika lämplig för koncentrerad närlyssning som till frukostsällskap.". Och givetvis är det så: Kenniffs pianokompositioner kan finnas med en i dagar. Liknande funderingar präntade jag ned i min albumtopplista för 2005 apropå Goldmunds debutalbum Corduroy Road: "formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik)". (Hur många andra album från den listan lyssnar jag förresten fortfarande på? Inte många av dem speciellt ofta i alla fall, med Kenniff tycks det annorlunda, hans musik brinner med intensiv och svag låga länge, länge, kanske själva motsatsen till att det är bättre att brinna upp än att tyna bort...)

Jämtelid fortsätter: "Lättillgänglighet är för övrigt en kvalitet som är lätt att underskatta. Men det är en väl så viktig egenskap, och då inte i form av en slätstruken vilja att vara alla till lags, utan en öppenhet och en slags tydligt markerad vilja till vidare bekantskap." . Och, ja, lättlyssnad och lättillgänglig är väl inte de vanligaste hyllningsorden som brukar kastas på popmusiken (vanligare är väl då möjligen banbrytande och kompromisslös). "Pop som bakgrundsmusik? Ja, allt för ofta, tyvärr.. Bakgrundsmusik som pop? Ja, gäärna... men kanske tyvärr allt för sällan.", hävdade jag i en annan text för några år sedan, angående saken.

Så har Kenniffs olika kompositioner funnits med ett tag nu. I år kommer minst två skivor: Helios Caesura och Goldmunds The Malady Of Elegance. Förra året också några stycken. Känner mig till en början lite besviken. Men eftersom Kenniffs musik brinner så sakta och länge kommer de kanske att växa? Ett dystrare scenario skulle vara att det är en formsvacka eller att Kenniff till och med har sina bästa år bakom sig. Mina favoritskivor är de tidigare Corduroy Road och Eingya. Kanske för att de funnits med mig ett tag utan att de slitits ut; Att den intensiva lyssningen från tidigare år lägger ytterligare ett melankoliskt filter över de redan lätt sorgesamma och nostalgiskt färgade tonerna.

Inga kommentarer: