2008-10-06

Janne, Ville och Felix

Är ingen stor serieläsare numera. Men var, som många andra, i tio-, tolvårsåldern. Plockar förstås fortfarande upp en del grejer då och då, men den där stora regelbundna konsumtionen har jag tappat för länge sen. Det som ibland går under benämningen vuxenserier blev aldrig riktigt min grej.

Men seriekonsten har givetvis förmågor som till exempel romankonsten saknar. Bilderna förstås, och bildernas förmåga att fånga karaktärer, miljöer och stämningar på ett annorlunda sätt än text. Hur små specifika detaljer, i till exempel ett stadslandskap, ibland träder fram i ett seriealbum på ett sätt som är omöjligt för en litteratur som saknar illustrationer. Teckningar som i ett huj kan få en att minnas, inte bara att man har läst seriealbumet i fråga, utan också känslan som bilden och bilderna gav en; Det här måste jag ha läst förut, säkert flera gånger också, och fascinerats av, kommer man plötsligt på. Bilderna i seriealbumet som smaken av den där kakan som får en att minnas... Så, på nåt vis, känns det ibland, när man läser Jan Lööfs gamla seriealbum Ville och Felix igen, för första gången på många, många år. De första av Lööfs serier om Felix och Ville ges nu också ut igen i en samlingsutgåva av Kartago förlag.

Lööfs serier (och bilderböcker) har de flesta av de där detaljerna (absolut inte alltid helheten) som fascinerade och som gjorde att man ville bläddra och läsa igen och igen. Och precis som en annan (och nog än större) mästare i ett tidigare svenskt serieliv Rolf Gohs (och hans mystiska tvåa, som också snart kommer i nyutgåva) visar de upp ett annat, svunnet, fascinerande, ändå närliggande Sverige och Stockholm. Där finns nog också en av sakerna som gör att det känns kul att läsa några gamla svenska sjuttiotalsseriealbum igen; man minns hur det var och man minns även hur man själv var, på något vis.

Inga kommentarer: