2008-10-12

Kajor, konserthus och Lagerlöf

När Uppsala visar upp sig från sin bästa sida är det så trevligt att man till och med börjar leka med tanken på att flytta dit. Vilket kanske beror på att man plötsligt ser en massa förskonande drag i mycket man inte gav nåt för under sin studenttid. Eller för att man inte kan låta bli att tycka att lunken och tempot i småstaden Uppsala är befriande när man kommer dit från Stockholm.

På Uppsala stadsteater spelas nu också Gösta Berglings saga i regi av Anders Paulin. "Som du aldrig sett den förut", som det står i programbladet. Kanske som en lite varning till alla Lagerlöf-fantaster där ute. Så att inte allt för många ska sätta teaterförväntningarna i vrångstrupen. På det stora hela verkar det dock inte ha hjälpt så där jättemycket. Man ska väl akta sig för att åldersdiskriminera men publiken tycks bestå av nittio procent sjuttio-plussare och många som redan efter några minuter börjar tissla och tassla om allt som avviker, förvånar och sätter de traditionella Selma-förväntingarna på tvären. Lite kanske det dock har börjat sätta sig hos Uppsalas teaterpublik då jag hör att de första kvällarna kunde innehålla ordentligt med upprördhet från publikens sida. Gösta Berglings saga gör man tydligen inte vad som helst med utan att bli anstormad av Selmas (gamla) fans. Uppsättningen går också rätt långt i sin undersökning och sitt experimenterade med teatern och textens form. Det är både galet och tänkvärt, roligt och intressant. När det mot slutet går riktigt långt med dansandet och rutchandet och rullandet i den till slut helt nedblötta scenen har det också brustit för många av tanterna runt omkring oss. De kanske fortfarande skakar på huvudet men vissa skrattar också närmast hejdlöst. Experimenterandet och den många gånger uppbrutna kronologin visar också upp styrkan i grundtexten. Kraften i de olika delarna tycks finnas kvar oavsett sammanhanget. Gösta Berglings saga får i den här uppsättningen även samsas med texter av Deleuze, Guattari och Baudrillard och ett soundtrack av både Bowie och dubstep. (Inte visste jag att Ramadanmans Every Next Day var så där bra!)



Uppsala har också ett rätt nytt konserthus. En toppenfin byggnad som skjuter fram ur området runt Vaksala torg på ett både självklart och fantastiskt vis. Uppsala är vackrare med konserthus och Uppsala blir vackrare från konserthuset.





Och att jag inte förrän nu har tänkt på att det förstås är Uppsalas kajor som Differnet låter vara med och ackompanjera i Mikrophonie! Kajor som tydligen kan anta dramatiska proportioner:



Inga kommentarer: