2008-07-17

Midvinterblod mitt i sommaren

Ja, deckare, vad ska man säga om eländet? En typ av litteratur som sköljer över och undan, i stort sett, all annan litteratur. Tillsammans med någon självhjälpsbok, och kanske någon kärleksroman, det enda som finns till försäljning på din lokala affär nere på hörnet. Ja en form av litteratur som trycks upp i ditt ansikte - numera - närmast var du än befinner dig: på tåget, i tunnelbanan, via tv-reklam, på Konsum etc. Ja, och sen blir det sommar och så ligger du där ändå och läser just en deckare. Som om reklamen och marknadsföringen till slut är vinnaren och till och med lilla du får se dig själv som besegrad. Fast så illa är det nog ändå inte. Det är förstås inget fel på deckargenren så där i sig. Det är väl mer själva omfånget, den fullständigt groteska storleken av bokmarknaden som består av deckare. En spänningsroman då och då kan förstås, i bästa fall, vara både toppen och underhållande.

I går låg i alla fall jag, i stort sett hela dagen, i stort sett i samma ställning (så jag blev väldigt solbränd på bara ena sidan) och läste Mons Kallentofts Midvinterblod. Han har ju fått en del fin kritik senaste tiden för sina Malin Fors-deckare (där Midvinterblod är del ett i en tänkt trilogi). Och, ja, någonting hade den förstås om den fick mig att ligga där hela dagen, bli lite för bränd av solen och sträckläsa. Det konstiga är bara att jag inte har någon riktig aning om vad. Det är ju så väldigt lite som utmanar (kan det va nåt som i sig har någon typ av tjusning?). Både handling, samhällsskildring och personporträtt känns - även om det låter hårt - schablonmässiga, fördomsfulla och lite allmänt småtrista. Ändå finns det då någonting där som får en att fortsätta läsa. Och det är klart: man vill ju förstås veta vem som är mördaren. Annars kan jag tänka mig att det helt enkelt är skönt att läsa en text som inte bär på något motstånd, så att man inte behöver anstränga sig, allting går så lätt, man kan tänka på annat medan man läser, ändå hela tiden vilja vända blad, se hur det går.

Och sedan bli sugen på att läsa något annat! (Den där nyutgåvan av Lars Gustafssons Fantastiska berättelser?, Fiktioner måste jag ta och läsa om. Genets essäer och artiklar. Etc.)

Inga kommentarer: