2007-11-30

Most Valuable Music



Ibland, ibland under långa stunder, känns det som om ens musiklyssnande går lite på sparlåga sådär. Ibland nästan lite skönt, ibland jobbigt, tråkigt. Man sörjer kickar man brukade få som inte längre ger en lika mycket. Kanske perioder av väntan för att man sedan, när man väl drabbas och knockas igen, ska känna hur verkligt speciellt det är. Hur musiken, och allt som hör till, tycks få dig på fötter, som du nästan glömt bort att du hade, igen. Det behövs så lite. Och att det kanske just är de där små, små detaljerna som gör det? Timingen, den väl avvägda noggranheten vid rätt tillfälle för just dig.

På vägen hem från stan idag kunde jag i alla fall inte sluta lyssna på Most Valuable Players senaste mp3-släpp Rondo. Repeat, repeat, repeat. Har säkert mycket att göra med att det är fredag, att allt känns så bra just nu, att jag är kär, att hela lediga helgen ser ut att ha så mycket att bjuda; Modernista och Häpna-fester, vernissage, julmarknader och adventsfika, vänner och bekanta, men också med den fantastiska låten förstås. Får mig att komma ihåg och får mig att förstå hur mycket jag nog ändå gillade You In Honey, verkar få mig att förstå hur mycket jag gillar massor av annan musik, att jag helt glömmer bort vad jag ska göra när jag kommer hem utan fastnar vid stereon istället. Rondo ter sig så enkel, men tycks dölja lager av hemligheter och finslipning. Jag kan lyssna på kompet, eller försöka förstå texten, sångens så magnifikt väl avvägda fraseringar, avsnitt, tonlägen men allt faller ändå till slut ihop och på plats i och med att jag glömmer bort intentionerna för att bara lyssna (lyssna!). Men ändå, även jag, alltid, på en massa sätt, även om allt är så bra just nu och här: "I feel like changing!".

Sedan efter kanske till och med några för många lyssningar: A-sidan på Rumours om och om igen. Fleetwood Mac som jag inte har något förhållande till, faktiskt inte vet nästan någonting om. Har förstått att detta ska vara en jätteklassiker, men det är egentligen inte sådant som jag brukar gilla, vilket kanske är en av anledningarna till att det känns så bra just nu, att det är ett fantastiskt omslag och att det var längesedan en skiva fick mig att fundera på att börja spara skägg. Sedan en massa gamla Larry Levan-mixar på ett sätt som det var längesedan jag gjorde, senaste King Creosote som sakta börjar ta form med melodier så sparsmakade att det tar ett tag innan de visar upp sig, hur fina de egentligen är. Sedan de flesta andra av Friendly Noise mp3-släpp (Robotboys September tyckte jag var fantastisk), efter det hela Burials Untrue om och om och om igen...: ofta flera låtar samtidigt känns det som, väldigt sorgset ändå det där suget efter dans och natt. Kanske den stund på kvällen då man står där utanför baren och funderar på, ännu inte riktigt vet, om man ska fortsätta eller om man ska gå hem, om man kan gå vidare eller om man måste bege sig...

2007-11-28

Near Dark



Spellista onsdagen den tjugoåttonde november 2007:

Taana Gardner - Heartbeat (Larry Levan mix)
Differnet - Patterns Of Parklands (http single version)
Most Valuable Players - Rondo
Battles - Tras 2
The Durutti Column - Pauline
King Creosote - Church As A Witness
Goldmund - Door Of Our Home
Stig Larsson & Dror Feiler - Mänskligt
Epic 45 - The Stars In Spring
Burial - Near Dark

Grymhetens blogg

Det har alltid varit ganska långt mellan inläggen på den här bloggen. Den senaste tiden kanske längre än vanligt. Vet inte riktigt varför; är kanske bara inte tillräckligt passionerad i mitt bloggande, hittar kanske inte riktigt den där orken allt för ofta? Någonstans har det också sin grund i en tanke, eller hållning, som jag inte riktigt kunnat släppa: för att jag ska kunna uppbringa energi och lust att publicera inlägg här måste jag i alla fall känna att det finns någon typ av kvalité där någonstans. Inte bara länkar till bra texter, inte bara bla bla om vad jag åt till middag, inte bara bara You tube-klipp etc. Kanske inte alltid i texten som sådan så där direkt, men ändå: att den ska tala om något som känns relevant, i alla fall för mig personligen då, i mitt liv... Även om det inte är en brabra text så ska den i alla fall innehålla en tanke (eller formulering, eller åsikt etc.) jag tyckt varit värd att fånga. Den senaste tiden känns det som om det är ett krav jag mer eller mindre börjat släppa. Efter tre år(!) börjar det kanske kännas lite tjatigt? För att det ska uppstå ny energi, för att jag ska hitta någon mer, större lust för den här sidan kanske det behövs lite förändring? November månads små korta dagboks-texter var inte världens roligaste men hade i alla fall någon typ av ny infallsvinkel. De pekar inte på något speciellt, säger kanske inte något speciellt vilket också kanske gör dem, om inte så mycket då, i alla fall lite: speciella (speciellt dåliga?).

November månad brukar i och för sig vara en månad inte bara av allmän energibrist sådär, utan också en månad av lite allmän bloggtorka. Kanske trötthet, kanske andhämtning eller kanske till och med en liten uppsamling inför decembers årssammanfattningar (med blicken mot det nya året, vår, äventyr).

Nu ska jag i alla fall fortsätta läsa Kristian Lundbergs fjärde Malmödeckare Grymhetens Stad. Vissa säger: svulstiga formuleringar, kanske till och med de speciella Lundbergsklicheérna, temana? Kanske det, men jag finner stor läsglädje även i denna del, trots det kompakta mörkret; man blir mörkrädd, sam- tidigt inspirerad. Vilket väl kanske inte är en helt vanlig kombination.
November. Årets grymmaste månad. Allt är för sent, allt är för tidigt. Dagar som dessa förvandlas staden till ett slags tillstånd; ett brus man träder in i och sedan förlorar sig i; mörkret kommer snabbt, tungt, som en välriktad spark mot kroppen.

2007-11-17

071117



Och idag då: - inte i motsats till!, men ändå förstås väldigt annorlunda mot för igår - ljus, solljus, fantastiskt fint på den tidiga eftermiddagen (men nu börjar det redan skymma ordentligt). Promenerade hela vägen från Centan, Drottninggatan upp till Observatorielunden, Odenplan, därefter Vasaparken, St Eriksplan, Skivbörsen (I hopp om att hitta något intressant som man så ofta brukar kunna göra där nere i trånga uttrymmet, men kom den här gången ut helt tomhänt tyvärr. Var helt tyst där idag, bara gamla, gamla män och jag och skivaffärsdöden kanske till och med är ännu värre, än mer utbredd än vad man hittills befarat.), upp till Fridhemsplan och sedan Fyran tillbaka till Söder.

Soundtrack: till stor del den fantastiska Durutti Column-skivan Circuses And Bread (skulle förstås ha letat lite noggrannare efter några av alla de andra Durutti-skivor jag saknar, när jag stod där inne på skivbörsen, helt kom av mig och tappade all den för stunden, just då, för en liten stund sedan införskaffade lust till något litet skivinköp). Tillsammans med en finfin promenad, närmast vårkänslor!, en underbar kombination; Black Horses, Pauline, Hilary, Street Fight tar mig från ett fortfarande okänt landskap, vilket är en stor anledning till att det fortfarande förför så, tillsammans med en promenad, ett väder, ett sällskap (en ensamhet), man så väl känner som kanske nostalgi, kanske som kär gammal bekant som tar med en hem igen vilket gör det okända bekant och möjligen tvärtom.

Nu kaffe, Euroshoper chokladkex, LC och Världens sista roman. Därefter skjortstrykning och knappisyning då kvällen väntar fest...

2007-11-16

071116

Den här tiden på året blir det förstås väldigt mörkt, väldigt fort - och ändå: förvånande svart utanför fönstret.

Och kanske förvånas man också över att man förvånas? Förvåningen kan- ske inte har att göra med, säg, för- väntningen? Att det ovanliga, o- väntade någonstans inte behöver vara det som skapar din förvåning och fascination. Det kanske är en kvalité som finns - fast och funnen - i själva mörkret? I likhet med ljuset då kanske... fast på ett annat sätt, om än liknande, inte alls på motsatsvis bara för att det handlar om ljus och mörker... Men ändå, tänk sommarmorgon (Vilket man förstås gärna tänker i detta mörker, denna tid på året, tycks nästan som en annan värld, en annan planet. Lyssna på nåt sånt som Summer Morning med The Modern Lovers...), tänk ljuset tidigt, tidigt på morgonen, hur det sipprar in, tar sig in, forcerar genom persiennerna i sov- rumsfönstret, smeker din kind, struntar i din stängda ögonlock, skapar ett nytt seende, tvingar dig att titta...

Så ikväll ligger jag hemma i soffan, under filten, lyssnar på musik, tittar på mörkret och läser Världens sista roman (börjar spänn- ande, sedan lite förutsägbar förvirring, därefter ett visst tappande av fokus, som jag ändå har stor lust att åter hitta till).

Till det kaffe och Tofuline chokladglass.

Ackordflödet och evigheten



Spellista fredagen den sextonde november 2007:

Jonathan Richman - Miracles Will Start To Happen
Robotboy - September
Battles - Tonto (Four Tet Remix)
Kraftwerk - Ananas Symphonie
Saint Etienne - Eton Manor
The Durutti Column - Black Horses
James Carr - The Dark End Of The Street
Gravenhurst - The Collector
Eric Malmberg - Ackordflödet Och Evigheten
Epic 45 - Winterbirds

2007-11-04

How It Works



Spellista söndagen den fjärde november 2007:

A Mountain Of One - Brown Piano (Remake By Studio)
Battles - Tonto (The Field Remix)
Black Art Orchestra - How It Works
Burial - Southern Comfort
Giuseppe Ielasi - Untitled
Goldmund - To
Greg Haines - Snow Airport
Helios - In Heaven
Morton Feldman - Rothko Chapel 4
Murcof - Cometa

This Is England...


Hamnade på This Is England igår. Hade faktiskt, av någon anledning, försökt undvika den filmen. Var nog lite rädd att jag - över lag, på lite fel sätt - skulle bli mer nedstämd än inspirerad, mer tom och trött än... ja... Eller: har, eller i alla fall hade, svårt att se hur den skulle kunna vara intressant för just mig, just nu, helt enkelt. För tio, femton år sedan kanske... Ändå, när jag väl satt där, inklämd, i lilla biosalong nummer 10 på Medborgarplatsens "biopalats" kände jag mig faktiskt rätt förväntansfull.

- Men när jag sedan, efter en och en halv timme eller så, går ut från salongen är jag lite besviken, ändå. Fint skådespeleri förstås, bra musik förstås - och filmens höjdpunkt kändes nog som något sådant som haschrökandet till James Carrs fullständiga klassiker The Dark End Of The Street, vars text (och ton) i och med det gavs ytterligare, annorlunda dimensioner, ett nytt annorlunda liv och kanske sa den egentligen mer än tusen av de andra orden, vilket också filmens karaktärer, på sätt och vis, diskuterar... Annars: egentligen för mycket av en känsla av serietidning ändå och en realism som bara blir mer romantik och nostalgi än Mike Leigh Ken Loach finaste stunder. Och trots Shaun, är det så lite som överraskar, filmen faller ihop och på plats lite för fort. Man kan ju liksom ana hur det ska sluta, börja, hänga ihop och utvecklas efter fem minuter. (Vilket väl aldrig kan vara bra? Eller?) Det blir alltså till slut mest (men förstås inte bara) någon slags film eller konst som vill nå ut till alla, som förenklar och som gör det hela lite för lättbegripligt.

När jag nu låtit det hela smälta in ett dygn måste jag dock ändå säga att att den sitter kvar någonstans. Gänget från filmen lever kvar i mitt huvud och jag längtar efter nästa avsnitt. Om inte av This Is England då så ändå av Shane Meadows och hans England...