2007-10-31

Höstmörker

Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?


"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."

Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.


"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."

Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.


"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."

Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.

2007-10-19

Dikter

Jag läser (förstås?) Malte Perssons blogg. Jag har även läst Malte Perssons böcker: Livet på den här planeten, Apolloprojektet och nu senast, under en andra omgång, hans senaste: Dikter. Alla tre böckerna har jag tyckt varit bra, på sitt sätt, eller i allafall: okej, de har alla varit värda att läsa och fundera på och över. Och kan det ha och göra med hans blogg, hans litteraturkritik? Att man har en större benägenhet att plocka upp en bok av en författare man, på något samtida vis, tror sig känna, i alla fall redan ha en relation till, bara för att han har en blogg? Och jag måste också säga att hans böcker blir bättre och bättre. (Den roman som jag har för mig att jag läst att han håller på med ser jag med spänning fram emot(utan att ha en aning om vad det kommer vara för typ av roman); jag tänker mig den som en blandning mellan - alldeles säkert troligen för att jag läst på hans blogg att det är författare han särskilt lovordar - Cartarescu, Pynchon, Neal Stephenson, Henry James, kanske Erik Beckman? Vilka fantasier skapar inte det? Vad har han då inte att leva upp till? Helt klart orättvist, men också troligen en anledning till att man ser fram emot hans böcker: att han verkar ta litteraturen på ett sådant oerhört allvar. Pretentiös i positiv bemärkelse. Hursomhelst: kan han nosa vid nämnda författarskaras fötter kommer jag nog läsa hans bok med nöje.)

Hans två första böcker läste jag med intresse utan att däckas och Dikter läste jag med stort intresse utan att riktigt däckas. Tidiga känslor: han är allt för smart för sitt bästa, för duktig, han riskerar ingenting, det utmanar utan att egentligen utmana, för uttänkt - för lite känsla, lite blodfattigt, ibland nästan en känsla av skrivövning... Senare känslor: intressant, läser gärna om och om och funderar..., det är vackert och tänkvärt utan att direkt vara tänkvärt då det kryper på en sakta liksom bakifrån, snyggt, snyggt, fint omslag...

I förgår kväll läste jag i alla fall några dikter ur Dikter högt för en vän, och de visade upp sig i ett nytt ljus!, på något märkligt sätt. De får liv och jag känner att jag måste läsa om alltihopa en gång till:

Också (så går den långa
tankegången över breda bråddjup:
komsi kosmos!)
när fabriksskorstenarna brunnit ned
som cigaretter, återstår den
såpbubblehinnelika horisont
där jordens krökning
möter ögonglobens. Lyft blicken nu,
mot Venus flimrande genom luftföroreningarna.

2007-10-07

Jonathan Richman, Debaser, 6 okt

Det är utlyst att konserten ska börja 21.30. Vi kommer dit runt nio och kön till Debaser Medis sträcker sig långt ut över Medborgarplatsen, förbi Grekiska fast food-restaurangen. Spelar ingen roll att man har biljett, man får snällt ställa sig ändå. När man sedan kommer in är det en nästan lika lång kö till garderoben. Debaser verkar inte riktigt rustade för Jonathan Richman! Jäkla Sovjetsystem säger någon bakom oss, och kvällen får en lite halvljummen start. Samtidigt blir man, som ofta i sådana här sammanhang, lite förvånad (och glad!) över att alla dessa människor har betalt rätt dyra pengar för att se samma konsert som jag, många av alla de här typerna gillar antagligen Richman lika mycket som jag gör... Sedan är det förstås en jättelång väntan i baren också... Till slut står vi i alla fall där, lagomt långt fram med en öl i handen och väntar. Lite väl länge kanske? Så plötsligt kliver Jonathan själv fram ur det röda draperiet och säger just det. "Det är inte på grund av nåt snobberi, inte på grund av att ni ska frestas att köpa mer drinkar i baren som vi vänter med att köra igång", meddelar han (fast på amerikanska då förstås). "Nothing like that, the lines were longer than they expected..." Någon i publiken sjunger på Springtime in New York och Jonathan kan inte låta bli att fylla i: "on canal street in april...".


Sen dröjer det inte speciellt länge alls innan draperiet öppnas och Jonathan står där med stort leende, akustiskt gitarr och sin trummis, bredvid sig, och börjar sjunga om Vincent van Gogh. Sedan sprudlar det på, dansas, skakas i tamburin... Direkt finns det en spänning när man ser en artist man gillar så mycket som givit ut så många fina låtar: vad ska bli nästa låt, och nästa... Och om Jonathan kör med publikfrieri i sitt själva uppträdande så får nog låtvalet ändå inte beskyllas för det: många låtar jag knappt hört förut, många man inte riktigt fastnat för förut, som här låter som klassiker, närmast, faktiskt... Många saknar nog, i slutändan, många av sina favoriter. Men när det gäller en sån här artist, scenpersonlighet, med ett så, ändå, enkelt anslag låter ju faktiskt de flesta låter här bättre än på skiva. När man sedan kommer hem och spelar Springtime in New York är förstås minnet från konserten och den låten bättre än låten på skiva. Och innan det ens är slut vill man höra låtarna igen, en gång till, önskade att någon spelade in och la ut någonstans på nätet, tänker i alla fall att man ska spela om skivorna hemma imorgon, beställa hem de man inte redan har. Jag tyckte, som ni kanske märker, att det var en fantastisk konsert...

När man ser Jonathan Richman på scen förstår man plötsligt att de flesta andra pop- och rockartister man ser egentligen inte har på en scen att göra. De som bara går upp och maler på, gör sin grej och beter sig som om det var en vägg de spelar för, och inte andra människor. För Jonathan handlar det om någonting helt annat: kommunikation, närvaro, dialog. Sedan tyckte någon att, trots att det var fantastiskt, så höll han på lite väl länge. Men det finns ju många sånger att sjunga, så många låtar att spela, som han själv sa... När det är klart känner man sig både lite utmattad - och med ett sug efter mer.

I dagens DN Söndag säger Jens Lekman att Jonathan Richman är hans förebild, och det kan nog vara en anledning till att snittåldern ändå var så pass låg på gårdagens konsert. I samma tidning säger Kent att det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara kvick, witty... Jag vet inte, men de sakerna kan nog på lite olika sätt hjälpa till att illustera varför Jonathan Richman både känns viktigare, men också kanske modernare (fast ett konstigt ord när man pratar om Jonathan Richman), än närmast någonsin förut. Han känns fullkomligt självklar, aldrig baktung och gammal (utan att, förstås, försöka vara ung)... Jag längtar redan tills nästa gång han kommer hit, han kommer säkert hålla på länge än... Konserten och låtvalet andades aldrig bara bakåtblick och hitparad; hans nästa skiva blir nog också toppen.

Take me to the Plaza
I gravitate to the people
hangin around
with their cigarettes and coffee
in their hands
at the centre of the town
take me there

2007-10-05

Bloggeri och bloggera

Bloggeri och bloggera, en text här och en text där - nu kanske paus, kanske reflektion? Men ändå, tittar på vad som gjorts förut, vad jag skrivit förut och ser att det imorgon är prick tre år sedan ett första inlägg landade på den här sidan... ja, ja... Hursomhelst: fortsättning följer...

Skulle vilja skriva om massor av saker: bokmässor och diktsamlingar, Du levande, Goldmunds nya fantastiska skiva, Make Mine Musics nya skivor, Mot tiden på Bonniers konsthall, Fabian Kastner, Internets doftbrist - och när jag sedan inte gör det (på något annat sätt än så här då), måste det ju bero på att jag antingen inte vill tillräckligt mycket eller kanske inte kan tillräckligt mycket. Sedan skulle det ju också kunna vara så att det finns en tredje anledning, mer svårfångad, inte riktigt överblickbar, någonstans där i dimman.

Vi får se hur det blir imorgon och de närmsta dagarna... Ikväll tror jag att jag istället lägger mig i soffan och läser lite: ett kapitel till i Orbitor Vänster Vinge, en omläsning av UKONs Block som en stilla förberedelse inför Synopsis... Vad som i alla fall med säkerhet (så är det va?) sen sker imorgon är konserten med Jonathan Richman. Så!