2007-09-23

Sonic youth

I fredags tyckte jag det var roligt att få tillbaka lite glädje och nyfikenhet inför popmusiken igen, igår plockade jag då till och med upp senaste numret av Sonic, fortfarande full av nyfikenhet (trots att de envisas med att sätta The Hives på omslaget till varje nummer).

Har skrivit tråkigt om den tidningen här förut, och för det mesta, och lite överlag sådär, är den ju allt bra träig och lite feg: Vill vara både snäv och smal för konnässörerna, och mainstream-indie för de mindre nogräknande, fast i ett rätt misslyckat misch-masch. Samtidigt stilla, fortfarande kvar i någon slags dimmig dröm om ett nittiotal eller nåt liknande, närmast helt utan tankar (tycks det) på nya grepp, annorlunda angreppspunkter, nya sätt att ta sig an musiken som förstås den i sig hela tiden - åtminstone! - försöker hitta de där nya greppen att ta sig an musiken (på).

Men, men, det där slentriandissandet kan ju också det kännas lite tjatigt, kanske till och med lite omodernt... Och namnen Avalanches och Robert Wyatt på omslaget kan ju få en att i alla fall bläddra lite snabbare, samtidigt försiktigare.

Odysseys Our Live Are Shaped Of What We Love blev jag i allafall sugen på att leta upp. Lokkos Wyatt-intervju är nog intressant både på grund av Lokko och Wyatt men frågan är om den trots det är speciellt bra (till skillnad från Wyatts nya skiva som just verkar speciellt bra). Hursomhelst ger den nog just idag upphov till lite nostalgi, något gammalt minne av musikglädje och ungdom kanske, för den som var ung på nittiotalet och därför aldrig kunde undgå att läsa för många Lokko-texter. Jens Lekman lyssnar jag förstås hellre på, än läser om, men läser ändå och tycker det är helt okej. Australien-texten ska jag snart ta mig an, kanske till och med Lennart Perssons... Av recenserade skivor nog följande: Järvinen, Animal Collective, Hawley, Lekman (redan gjort!), Malmberg kanske, Stars, Testbild! och Wyatts förstås. Förhoppningsvis, givetvis, några fler...

Men på det hela taget: inte jättekul, igen då. Att stilla, samtidigt hålla uppe!, min nyfikenhet på ny (och gammal) popmusik lyckas tidningen ändå rätt bra med just idag, när det gäller min fortsatta nyfikenhet på tidningen Sonic blir utslaget rätt dåligt...

2007-09-21

Testa Testbild!



Testbilds tolkning av En gång i Stockholm var, tillsammans med Appelqvists Tänk att himlens alla stjärnor, sommarens kanske allra finaste låt. Och i dagarna kommer Testbilderna med nya skivan Une teinte intense! Minns att jag gillade deras allra första skiva The Double Life of Testbild! väldigt mycket, och är nog ganska säker på, trots att det var ett tag sedan jag lyssnade, att den håller hur bra som helst även idag. Deras andra skiva The Inexplicable Feeling Of September tog jag av någon anledning aldrig riktigt till mig, kom aldrig riktigt in i... På grund av mina lite svala känslor för den skivan blev det heller aldrig av att jag tog mig an förra skivan Imagine a House. Även om jag ibland har kommit på mig med att fundera över hur den var, är...

Men vad fina de nya låtarna som de lagt upp på sin myspace-sida är! The Moorish Café! L’Errante! Känner att jag måste ha mer, och tills nya skivan finns i min hand, får jag väl då nöja mig med gammalt, spridda skurar här och där... September känns ju nu mer oförklarlig än kanske någonsin tidigare, så denna dag - snuvig, hemmasittande, kallt och soligt utanför fönstret - kan väl vara en dag att åter lyssna på The Inexplicable Feeling Of September?

Och, vissa delar, speciellt de mindre poppiga, instrumentala som kanske når sina högsta höjder i slutdelarna av långa, långa Sparks From Extinct Steelworks gillar jag visst i massor. På det hela taget: det mesta är mig riktigt njutbart, men jag kommer ändå inte ifrån att det aldrig riktigt når så högt som jag tror det ska göra, innan jag lyssnar. Jag gissar helt enkelt att jag får leta mig fram till Une teinte intense (möjligen Imagine a House?) får att nå ända dit.



Nu har jag då inte lyssnat på mer än två (om än toppenfina) låtar på Une teinte intense, men själva anslaget och konceptet, omslaget och temat känns ju fantastiskt. Inte just för att jag lyssnat på massor av helt annan ökenmusik av helt annat slag det här året (Tinariwen, Farka Touré, Kouyate, Bassekou & Ngoni Ba...). Kanske då inte ens för att ett rätt anlagt ökentema är en helt fantastisk mylla för fantasi och till och med politik. Istället är det någonting med att det är så specialiserat, och kanske till och med snävt inriktat, på något som Isabelle Eberhardts texter och liv. Vet egentligen inte hur långt popmusiken har nått, men är det inte lite konstigt att något sådant som ett tema-album om en gammal upptäcksresande och reporter fortfarande känns lite revolutionerande? Ingen skulle väl tycka att det var konstigt eller annorlunda om någon skrev en bok om Isabelle Eberhardt? Nä, i popmusikens värld tycks det fortfarande som om man, som någon slags norm, helst ska ha någon slags allmän ungdomlig, romantisk, upprorisk känsla bara när man gör skivor. Kanske överdriver jag lite (kanske lyssnar jag på fel skivor?), men jag tycker ändå att Testbilds inriktning nu känns som helt rätt väg att gå.

Jag tänker i alla fall låna Södra Oran på biblioteket imorgon.



Senaste veckorna känns det som om jag har befunnit mig i nåt slags musikaliskt vakuum. Har mest föredragit tystnaden faktiskt, under långa stunder, istället för att lägga på en skiva. Till och med när det ska diskas eller städas... Och så går man omkring och fejar och njutar lite av tystnaden sådär för att stilla drabbas lite av rädslan: Ska det verkligen vara såhär? Tänk om jag aldrig riktigt kommer att drabbas av musiken igen? Men alltid är det någonting som får en att gå igång igen. Lätt stillsamt eller kanske till och med, med en smäll? Nu gör i alla fall de nya Testbildslåtarna mig väldigt nyfiken igen. Man drabbas av det där oförklarliga... Kanske också stallkamraterna The Dreamers (åh, den där gamla Mr. Wright-låten där han sjunger: "if I could wait a million years..." måste jag leta reda på, var det längesedan jag lyssnade på), kanske kan jag även få lite feeling av Anna Järvinens nya?

2007-09-11

Reader´s (un)digest



Boklista tisdagen den 11 september 2007

Anders Olsson - Gunnar Ekelöf
Gunnar Ekelöf - dikter
Jean-Francois Lyotard - The Postmodern Condition
Marcel Proust - Sodom och Gomorra
OEI #31-32 / 2007 : reader´s (un)digest
Olof Lagercrantz - Att läsa Proust
Peter Bryngelsson - Filmmusik - det komponerade miraklet
Steph Swainston - Krigets år
Stig Larsson - Introduktion
Yasunari Kawabata - Snöns rike

2007-09-09

Höstluft



Spellista söndagen den nionde september 2007:

Arthur Russell
- Instrumentals 1974 - Vol. 1 - 1
Differnet - Upprepade
Erik Satie - Gnossienne N1
Franz Schubert - Piano Trio In E-Flat (Barry Lyndon OST)
Friday Bridge - A Comedy
Fursaxa - Alone in the Dark Wood
Hauschka - One wish
Johann Sebastian Bach - Aria (Glenn Gould, 1955)
John Cage - Dream
John Coltrane - Olé
Kuryakin - Fought a war
Library Tapes - Höstluft
Marsen Jules & Trio Yara - Coeur Saignant
Momus - Zanzibar
Nico - Afraid
Prefab Sprout - Doo-Wop In Harlem
Songs of Green Pheasant - Boats
The Advisory Circle - Get In The Swim
The Shangri-Las - Past, Present And Future
Trembling Blue Stars - The Tenth Of Always

2007-09-04

Upp till kramp!


Bra TV-dramatik behövs förstås alltid, och absolut en bra TV-serie som skildrar det svenska sextio- och sjuttiotalet. Kanske som Svts nya fyradelarsserie Upp till kamp, som hade premiär i veckan? Dels för att det självfallet är en intressant tid, en tid då många saker i det moderna Sverige förändrades och kanske till och med ställdes på ända. Dels för att det är en tid, som på en mängd olika sätt och från en mängd olika håll, både är söndermytologiserad och alldeles förfasligt romantiserad (den som lyssnade på Lundells Sommarprogram i år mötte en extrem variant). Svårt att se något överhuvudtaget i haschdimmorna, alltså... Så det var nog inte bara jag som hade hoppats på Peter Birros och Mikael Marcimains nya serie. Skulle de kunna lätta på dimmorna lite? Hur var det? (Lyssnade man på förhandshyllningarna hade man väntat sig ett mästerverk...)

När det fokuseras på karaktärerna, människorna är det okej. När de politiska och samhälleliga förändringarna kommer upp är det intressant, och det är bara att hoppas på att det är något som får mer plats i kommande avsnitt. När man ska skildra rock n’rollen och upproret blir det svårare. Bränner inte till det minsta faktiskt, får inte den minsta lust alls att åka till Cue-club, om den möjligheten nu på något märkligt vis skulle dyka upp.

Sedan tar ju morgonsofforna och kultursidesartiklarna (som vanligt när den här tiden ska skildras) död på en stor del av lusten att titta, viljan att förföras... De som var med ska berätta hur det var, hur allt var oskuldsfullare, ärligare, då. Att det (då) fanns ett engagemang, ett uppror och en vilja till förändring som man inte hittar idag. Utan att de verkar ha den minsta förståelse för att om ett uppror är ett uppror idag ser det förstås inte ut som upproret gjorde för fyrtio år sedan, kanske till och med inte går att urskilja för den som gjorde uppror för fyrtio år sedan.

Jag skulle hursomhelst vara mycket mer intresserad av en serie som skildrade Tommys pappas, varvsarbetarens, ungdom. De som var med och byggde det där ack så bespottade folkhemmet. Mormor och morfars ungdomstid. Inte mamma och pappas...

2007-09-02

Modernistas Kapslar

Förlaget Modernista pendlar, eller balanserar på en slak lina, mellan det intressanta, trevliga, snygga och det förutsägbara och småfåniga, det inspirerande nydanande och nåt gammalt som från nittiotalet. Både fint formgivna böcker och tråkigt utgivna böcker, och tvärtom ibland. Tänker ungefär så när jag studerar omslaget till Viktor Johanssons Modernistautgivna debut-diktsamling Kapslar: Vad tycker jag egentligen om det här? Men det känns ändå som att samtidslyriken, poesin fortfarande är i behov av mer pop på nåt sätt, mindre av maläten Öijer-estetik, över lag mindre klichéer om hur de där diktsamlingarna både ska se ut och presenteras... Så att omslaget och förpackningen som kapslar in Kapslar lätt sticker ut, nästan får en att rycka till lite, bevisar väl genom just det, att den typen av estetik - det rosa, lätt lekfullt, lätt japanska, färgglada - på något sätt behövs. (Och om förpackningen möjligen har tappat i vikt när det gäller musikutgivningen så har jag en känsla av att den är viktigare än någonsin i bokfloden, ju större den blir, för att man över huvud taget ska plocka upp något oväntat, förstrött börja bläddra lite...) Att Kapslars omslag, formgivning sen, i sig, inte är så, jag vet inte - snyggt?, kanske inte då gör så mycket. Jag känner ändå sympati! En känsla som även omfattar själva innehållet, texten i sig. (Och en tanke, känsla hos mig är väl då att de där två sakerna - förpackningen och innehållet! - kan vara rätt svåra att separera.) Inte alls en massa poserande, faktiskt, vilket känns så skönt så skönt. Inte den där sökta känslan, det tillkämpade, vilket ibland, bara det till och med, känns lite ovanligt när det gäller debutsamlingar av unga poeter. Kapslar försöker inte vara större än den är, är sig själv nog: enkel, rätt traditionell ändå något man vill ta del av, ändå känner en viss spänning inför. Vill helt enkelt läsa vidare... titta på... placera in i bokhyllan...
Vi rullar ut oss i mattor över gräset, inreder rummen till egna,
innergården en glänta i staden, ljus kan bryta sig in eller ut,
Husen om oss en megafon riktad mot rymden när jag viskar,
orden brinner genom dina lager av kläder och skikt av himmel.