2007-08-26

Under jorden i radion i Kuriren

En lätt modifierad variant på texten nedan om Alinge och Ekelöf publicerades i helgen i lokaltidningen Kuriren. Självklart lite kul att nå en annan och större grupp än den lilla som läser texterna här. Men en, i alla fall i mitt eget tycke, kanske lite konstig text för lokaltidningens kultursida. Stilistiken och tilltalet är ju förstås oftast, mer eller mindre, olika i bloggar och på kultursidor, även om skillnaderna nog bara blir mindre och mindre. Inte alltid förstås, men titt som tätt, och som en liten förändring av helheten. På Expressens kultursida, på DN:s... För något annat vore väl konstigt, nu när de flesta kulturjournalister faktiskt ägnar delar av sin arbetsdag åt att blogga - självfallet faller kulturartiklarna och bloggtexterna ihop ibland. Lite dimmigare ibland kanske...

Sedan måste jag påpeka att layouten inte blev så kul, texten ser inte så rolig ut, på Kurirens hemsida, tyvärr... (Den tryckta har jag ännu inte sett.) Paradoxalt, eller kanske inte, så är ju bloggarnas utseende, lite så där allmänt sett, snyggare än de allra flesta tidningars. Inte överlastade med reklam och information, inte lika röriga... Gratistjänsterna med de obetalda hobbyskribenterna, dagböckerna och anteckningarna ser alltså bättre ut än de traditionella tidningarna där yrkesmännen verkar...

Ett litet fel (kanske finns det fler?) smög det ju sig också in: Eldorado hör du ju förstås 22.30 på torsdagar i P2 (och inget annat)!

2007-08-17

Röster under jorden i radion

Jag brukar inte lyssna på Eldorado så ofta som jag önskar, som jag ofta tänker att jag ska göra, när jag sedan väl lyssnar. Alinge är ju förstås speciell och hans förmåga att blanda och ge, få en att få upp ögonen (och öronen, och näsan) för nya saker (dofter, röster, ljud och bilder) är rätt omatchad i det övriga radioutbudet. Någon gång har han givit sig själv den fantastiska titeln Omvärldsbejakare, och ibland när man lyssnar känner man sig efteråt likadan - jag vill också vara en Omvärldsbejakare! Det finns ju så mycket där ute att ta del av, liksom...
Jag behöver inte gå efter vad jag ”känner” för. Hela världen är mirakulöst nära
och viktig. (Om vi undviker rena krigszoner.)
Jag är din omvärldsbejakare. Filmerna, lyriken.
musiken, erotiken, paniken följer jag vid mina antända sinnens fulla bruk.


Igår fick han i alla fall mig att bejaka en gammal nittiotals-Eno och en gammal femtiotals-Ekelöf, samtidigt... Han inte snappa upp Eno-styckets namn men Ekelöf läste i alla fall Röster under jorden. En av Ekelöfs heminspelningar, och just där och just då (igår kväll, här hemma) gjorde det mig rätt rusig av lycka. Kanske för att jag just den här sommaren har läst mycket Ekelöf (och även lyssnat, då på radioinspelningarna som Ekelöfsällskapet givit ut på CD), kanske speciellt Om hösten-samlingen där Röster under jorden ingår. Just den dikten har jag tidigare dock haft rätt svårt att komma in i. I mitt tycke rätt svårläst i jämförelse med övrigt på samlingen. Men att höra Ekelöf långsamt, nästan lätt mumlande, försiktigt läsa, läsa över den där halvknastriga nittiotalselectronican passade fantastiskt och tog mig direkt in i text och stämning. En del av attraktionskraften ligger nog också vid sådana tillfällen i själva överraskningen. Man sitter där; har just hämtat tvätten, en kopp te, "imorgon är det fredag", javisst Eldorado på radion... Och så:
Timmarna går. Tiden förgår.
Det är sent eller tidigt för olika mänskor
Det är sent eller tidigt för olika ljus.
...

2007-08-15

The Swimming Blogg

Det är ju först nu som den här sönderregnade sommarens vatten blivit så varmt att man kan bada och jag fantiserar om att simma i mörka mörka vatten med dig under nätter precis så här kusliga och ändå precis så här mjuka

(Per Hagman - När kommer du tillbaks till mig?)


Att åka och bada, ta ett dopp, simma lite är ju något av ett epicentrum för hela den här svenska sommaren - eller i alla fall: hela den här drömmen och tanken på den svenska sommaren. Sedan kanske det inte alltid blir så mycket simmande som man hade tänkt sig, men det är ju en annan sak... Tanken på doppet (kanske allra helst kvälls- eller nattdoppet då) finns ju ändå där och är rätt fin och försvarar med enkelhet sin plats i mitt hjärta. En del realiserade dyk har det nu ju också faktiskt blivit (hinner man med nåt mer tro?), några så sköna och fina att det kommer ta länge länge innan jag lyckas glömma bort just dem...

Och simmandet (och badandet och dykandet) är ju också en fantastisk bild i fantastiska poplåtar. Här är min fem-i-topp-lista:

1. Let's Go Swimming - Arthur Russell (Finns i en mängd dansiga, fantastiska mixar men min favorit är nog ändå versionen från World Of Echo. Så brusig, koncentrerad, "ut-i-världen-ner-i-vattnet-euforisk"... Sen lyssnar du förstås också på Wild Combination där det ju också simmas lite.
2. The Swimming Song - Loudon Wainwright III (Den absolut bästa och mesta simtexten någonsin. Men leta efter den enkla raka versionen på BBC-sessions där nerven och allvaret möter den corny och ändå raka texten, där undertexterna hela tiden simmar runt i ditt huvud...)
3. Swimming Places - Julian Jabre (Finns också i massor, massor av mixar, min absoluta favorit är Sydenhams.)
4. Swim - Wechsel Garland
5. Nightswimming - REM


This summer I swam in the ocean
And I swam in a swimming pool
Salt my wounds, chlorined my eyes
I’m a self-destructive fool
Self-destructive fool

This summer I did the back stroke
And you know that that’s not all
I did the breast stroke, the butterfly
And the old Australian crawl
The old Australian crawl

This summer I swam in a public place
And a reservoir to boot
At the latter I was informal
At the former I wore my suit
I wore my swimming suit

Oh, this summer I did swan dives
And jack-knives for you all
And once when you weren’t looking
I did a cannon-ball
I did a cannon-ball

This summer I went swimming
This summer I might have drowned
But I held my breath, I kicked my feet
And moved my arms around
I moved my arms around


(Loudon Wainwright III - The Swimming Song)




Det kanske finns plats för en liten höstbubblare också? Då väljer jag The Diver med Gravenhurst:
It's getting darker and i'm still swimming

2007-08-07

Sommarens album: Friday Bridge

Det är ju kanske inte riktigt som första mötet, snarare (förstås) som senare: kanske inget direkt - på en gång - hallelujah men ändå så snyggt, snyggt, snyggt. Uppskruvat, på tå, som man kanske, i någon förvirrad stund, trodde sig vara alldeles för gammal för, men då istället, hela tiden: barnsligt förtjust i... Många fattar inte halv sju vilket förstås är en del av själva grejen. Om ingen tycker det är dumt och fånigt, om ingen retar sig på det, om än bara lite, lite grann, om alla gillar - kommer förstås inte en endaste en att älska... Friday Bridge tar hela popleken på lite för stort allvar vilket jag tycker är precis det allvar Intricacy är värt (den allvarsamma leken!). Någon kanske säger Saint Etienne eller nåt åt det hållet men detta är ju nu mycket vassare än så...

Intricacy känns genomarbetad, vacker, glittrande; själva motsatsen till tillkämpad naivism, lo-fi, strul, trassel... Någon säger kanske: lite lätt enformig, lite lätt hela tiden samma tonläge, lite för utstuderat etc. - De kan ju sedan ha någon poäng, men det känns som om Friday Bridge står långt över all sådan kritik: att bara finnas till i världen, Sverige som Intricacy skapar hopp.

2007-08-05

Sommarens album: Hebden & Reid

Ett fall framåt - klarare - mycket mer fokuserad! De tidigare Hebden och Reid-kombinationerna var väl, i och för sig, lite intressanta men då mer som närmast: försök, utkast - som sökande och inte så mycket som det man där hittade... Tongues är någonting annat: kanske är det så att det som man sökte efter på de inledande exchangesessionerna helt enkelt är det som man hittar på Tongues... De leker fram fascinerande, fokuserade partier, bitar, fragment men ändå som sånger, låtar... Vackert, förunderligt och fullt av den där improviserade elektroniken och jazziga rörelsen och kombinationen däremellan som de nog kan ha haft i huvudet innan de ens kickade igång.

Minns att jag älskade Four Tet och Rounds i massor när den kom för snart fem(!) år sedan, och singlar som I'm On Fire som snurrade om och om igen. Minns också hur Rounds åldrades snabbt, snabbt och tappade mycket av suget i likaledes hastighet. Everything Ecstatic gav mig mest huvudvärk, men kanske borde man nu gå tillbaka och lyssna på en massa gamla grejer? Det kan väl i alla fall vara så att Steve Reid var den injektion och samarbetspartner som Kieran behövde för att fortsätta - eller i alla fall på nytt, en stund - vara intressant.