2007-03-25

Yes Differnet Yes Electrelane

En speciell liten känsla det där när man märker att ett band man gillar liksom tar form och blir till något eget (för en själv?, för världen?). När Electrelane är Electrelane och man känner att man inte vill ha dem på något annat sätt. Hur man slutar att drömma om hur de kommer att låta, och bara vill ha dem som de är. Att det har uppkommit, eller hur man till slut har märkt att det någon gång uppkommit, någonting i världen som är Electrelane och som vi utan dem inte skulle kunna ta del av. Precis som det finns något i världen som är Stereolab, Jonathan Richman eller Ali Farka Touré. Arthur Russell, Clogs eller Satie. Charlie Mingus eller Saint Etienne? Eller, ja, ni kanske förstår vad jag menar…

Så har jag i alla fall tänkt lite efter att senaste veckan lyssnat en massa på No Shouts, No Calls. Jag hade, till och från, ända sedan deras spelning på Debaser för något år sedan, gått omkring och drömt, fantiserat och tänkt på hur deras framtid skulle te sig. Hur de skulle utveckla de fina pianopartierna, körerna, dragspelen, gitarrerna... Kanske stråkar? Men när jag sedan får höra, sedan lyssnar, hur det blivit, hur det låter, slås jag egentligen bara då över hur det låter Electrelane och hur det är alldeles tillräckligt. Och jag kan inte låta bli att sörja lite att de spelade förband till Arcade Fire på Cirkus i fredags och att jag inte var där... (Fast Arcade Fire är jag ju inte speciellt intresserad av och jag tänker att man istället kanske ska gå på den där Accelerator-festivalen i sommar.)

Ett annat band, som om de inte fanns, skulle fattas mig är förstås Differnet. Även där har jag längtat efter nya alster, dock kanske inte i samma grad drömt om förändring, då de redan, så många gånger tidigare, känts närmast perfekta. Men i alla fall: deras senaste släpp, FYN 36, tre mp3:or, speciellt Curriculum Circular känns bara som ytterligare finslipning, varken mer eller mindre. Pop, av ett alldeles eget slag, som jag inte riktigt hittar någon motsvarighet till någon annan stans (i världen).

Exempel på en särskild stil, en viss bestämd aura, ett sätt att vara: NÅGONTING FINNS I VÄRLDEN SOM ÄR CÉLINE. [...] Någonting finns i världen som, inte alla, men ändå många kan ta del av som då - om inte Céline hade skrivit det – skulle f a t t a s oss.
- Stig Larsson,
Skildring av rymder som författare tillfört

2007-03-18

Children of Men of Men of Men

Våren är inte här. Lite sol då och då, men ändå blåsigt och oerhört ruggigt. Det kanske inte bara är för att man väntar på våren, men just nu känns det som en liten mellanperiod. Då blir det lätt bara en sådan där helg: ingen speciell lust för någonting speciellt alls, och det enda man riktigt vill eller orkar med, är att bänka sig, i soffan, och kolla på film.

Fredag: jag och Josef kollar på Children of Men.
Lördag: jag, Josef och Daniel tittar på Children of Men (och därefter Donnie Darko)
Söndag: jag och Sofia ser Children of Men (mellan ett avsnitt av Dexter och Six Feet Under)

Vet egentligen inte varför jag så gärna ser Children of Men om och om igen. Jag kan säga att jag gillar känslan filmen förmedlar. Egentligen, förstås, deprimerande, dystopiskt men ändå - vilket väl är det som känns lite speciellt - en inspirerande känsla. Jag gillar miljöerna, det väldigt engelska, landskapet och detaljerna - just fantasieggande mellan våldet och misären. Hur det förstås är en framtidsskildring, science fiction, men att det hela ändå ligger så nära dagens TV-sändningar, och allt annat man ser runt omkring sig. Allt, eller ibland bara vissa delar, är i olika grad bara förvridet, draget mer till sin spets, lite surrealistiskt men ändå ingenting som bara känns som ett fantasifoster...

Men som så ofta när man tittar, och gillar, en film är det väl egentligen det där du inte riktigt märker som är det som får dig att bli förförd. Kameraåkningarna, klippen du inte tänker på om du inte analyserar, kanske jobbar med film, eller är en duktig filmvetare (eller har lite att göra och kollar på filmen om och om igen). Vissa actionscener i Children of Men är fantastiska och får en faktiskt (när hände egentligen det sist?) att börja längta efter bra actionfilm. Till exempel scenen där Julianne Moores rollkaraktär råkar illa ut: den kommer in som en smäll, ett fyrverkeri, så intensivt att det kittlar i magen, för att sedan efter en stund, bara bli stilla igen.

Och precis som när jag hade sett klart The Line of Beauty blev jag oerhört sugen på att läsa boken - då Alan Hollinghurst roman, i det här fallet PD James. Men att läsa och gilla en roman man tidigare sett filmad är svårt. Karaktärer och miljöer fastnaglade och redan färdigställda, fantasin och läsning kan mötas av ett svårgenomträngligt motstånd, inte riktigt ges vingar och möjlighet att lyfta. Det kan kanske vara min enda invändning mot fantastiska filmer och serier, baserade på böcker, som just The Line of Beauty och Children of Men. Att först läsa böckerna kan dock även tyvärr det av olika anledning ge upphov till irritation...

k-punk skrev för ett tag sedan en bra och intressant text om Children of Men. Poängterar bland annat det fantastiska fotot, hur filmen visar att "the British landscape bristles with cinematic potential". Mark tar också upp anledning till att filmens version av katastrofen är så "contemporary". Apokalypsen är ingenting som kommer, det är någonting som redan har skett:
the film is dominated by the sense that the damage has been done. The catastrophe is neither waiting down the road, nor has it already happened. Rather, it is being lived through. There is no punctual moment of disaster; the world doesn't end with a bang, it winks out, unravels, gradually falls apart. What caused the catastrophe to occur, who knows; its cause lies long in the past, so absolutely detached from the present as to seem like the caprice of a malign being: a negative miracle, a malediction which no penitence can ameliorate. Such a blight can only be eased by an intervention that can no more be anticipated than was the onset of the curse in the first place. Action is pointless; only senseless hope makes sense. Superstition and religion, the first resorts of the helpless, proliferate.
På k-punk hittar du enkelt fler intressanta texter om exempelvis "post-apocalypse culture".

2007-03-11

Serendipitet

Fick för några dagar sedan, av en man på biblioteket, höras berätta om det fantastiska lilla ordet serendipitet. Enkelt beskrivet (enligt Nationalencyklopedin):
förmågan att kunna göra trevliga upptäckter av en slump. Ordet, på engelska serendipity, skapades av den brittiske 1700-talsförfattaren Horace Walpole efter sagan om de tre prinsarna från Serendip som for ut och alla fann något annat än det de sökte men ändå lika värdefullt.


Det var alltså serendipitet som gjorde att jag kom i kontakt med ordet serendipitet, som jag fram till den stunden, under hela mitt liv faktiskt varit förutan. Jag vet inte riktigt varför, men på något sätt, blev världen, om inte mycket, så i alla fall bara lite, lite större efter det.

Delvis därför finns det numera också en blogg med det namnet. Och delvis på grund av att jag kände bara ett litet, litet behov av en, säg, fulblogg eller dokumentationsblogg, ett arkiv, anteckningsblogg, videoblogg, bildblogg etc. Ett ställe för tester, försök eller kanske ingenting alls. I alla fall tills vidare. Eller ett ställe att posta lite favoritvideos på, som jag av någon anledning inte har någon riktig lust att lägga upp här. Eller förstås: om Sondera är undersökningar och utforskningar är Serendipitet slumpmässiga, trevliga upptäckter...

För övrigt så skrev Horace Walpole även boken The Castle of Otranto 1764 som anses vara världslitteraturens första skräckroman (eller gotiska roman).

2007-03-01

Guitar Hero

Kjell Häglund skrev en gång något i stil med att en av popmusikens absolut viktigaste ingredienser är glömskan. Och kanske är det så – att jag nu – just nu - kommit till en punkt där jag i mångt och mycket glömt bort just gitarrerna. Och därmed givits möjlighet att upptäcka dem igen? I alla fall för en kort liten stund då… För de är ju en så stor del av hela 1900-talets pop- och rockvärld – att man nästan rycker till lite när man börjar tänka på det. Kunde de inte, bara lite oftare då, hittat bara något litet annat instrument att spela och komponera på? Från Robert Johnson och framåt: rock n'roll, Beatles, progressiv rock punkrock, indiepop indierock etc. Hur underbart ska det inte ha varit, vilken underbar nypa frisk luft ska det inte ha känts som – när man under åttiotalet i högre grad började använda synthar och samplers?

Så okej, här är i alla fall en liten lista på lite musik som fått mig att gilla, eller i alla fall gilla tanken på, gitarrer för en liten stund, igen:

The Studio - Life's A Beach
En av de saker jag gillade allra bästa på Studios, även i övrigt finfina, debutskiva var nog gitarrerna på Life's A Beach. Särskilt hur de tar sig uttryck efter dryga sex minuter in i låten... Rytmen, gungandet tar aldrig skada, även när gitarrerna tar plats, breder ut sig på stranden... progg, psych... eller i alla fall en säregen kombination av någonting för längesedan som en stund känns nytt och oanvänt.

Heart - Crazy On You
Heart har jag aldrig lyssnat på och vet inte mycket om... Brukade kanske räknas till hårdrock eller enligt Allmusic som något av ett kvinnligt Led Zeppelin. Hörde i alla fall den här låten på radion en morgon. Vet inte riktigt varför, men någonstans finns det någonting rätt tilltalande över detta. I alla fall någon lyssning sådär, speciellt gitarrerna då, påminner nästan om Studio, vet jag att jag tänkte medan jag drack upp mitt morgonkaffe. Från debutalbumet Dreamboat Annie från 1976.

TinawirenAman Iman: Water Is Life
Ett nytt fantastiskt album från de Maliska ökenrockarna. Sångerna är också fina men kanske speciellt gitarrerna? Hur de liksom låter annorlunda (inte västeuropeiska, amerikanska). Aviga. Med ett bakåtlutat, framtungt, avslappnat gung och sväng.

Ali Farka Touré - The Source
Helt underbar Ali-skiva (precis som alla andra Ali-skivor jag hört). Hawa Dolo kan vara den vackraste vaggvisa som spelats i mitt vardagsrum. Inte så mycket gitarrer på den, men följs å andra sidan av fenomenala gitarrinstrumentalarn Cinquante Six.

Skip JamesBlues From The Delta
Har jag nyligen skrivit om, men bör nog vara med här då min utökade Skip James-lyssning har fått mig att lyssna lite mer på de där gitarrerna igen. Lätt intrikat, aldrig besvärande, ständigt behövligt... gitarrspel.

Explosions In The SkyAll Of A Sudden I Miss Everyone
Har jag bara hunnit provsmaka av ännu, har inte lyssnat på så mycket tidigare heller, men känns som en musik jag ofta kan längta efter att lyssna på - i alla fall innan jag lyssnat! It's Natural To Be Afraid, What Do You Go Home To?, The Birth And Death Of The Day låter i alla fall som låtar slask-grå-kall-kyla-mörker-tider kan behöva.

Dinosaur jrWhatever's Cool With Me, Show Me The Way, Beyond
Som för så många andra var Dinosaur musik för de ensamma tonåren. Behöver egentligen inte lyssna på Where You Been igen. Räcker med att tänka på den, kanske nån liten låt, för att den, liksom, ska spelas upp i huvudet. Självfallet också något som då står i vägen för musiken. Vem vill tillbaka till tonåren? Minns i alla fall att jag för ett tag sedan läste på Elin Alvemarks blogg något om att hon hade hört den nya Dinosaur-skivan Beyond och inte kunde låta bli att gå i taket. Vilket nog var en liten anledning till att jag letade upp några gamla och nya låtar... (Hittar av någon anledning inte det nu. När jag söker på "Elin Alvemark Dinosaur jr" hittar jag istället till Tennisspionen och - passande nog - en lista över "Skitbra gitarrsolon"!)

ElectrelaneNo Shouts, No Calls
Har jag också bara hört någon liten del av, men en skiva jag, i alla fall efter att de spelade på Debaser i oktober 05, längtade väldigt mycket efter. Och Mia Clarke är förstås en av mina absoluta favoritgitarrister. Ska, vid rätt tillfälle, lyssna: försiktigt, varsamt, noggrant.