2007-02-25

Sleepless Nights

Skrev för någon vecka sedan om Jörg Follerts senaste skiva 17 Pictures, som en finfin liten uppföljare till fantastiska Easy: "Hopplock som fungerar mycket fint, filmiskt i bakgrunden, för ordentlig närlyssning, som nattligt ackompanjemang…" Eller: med uppdragen huva genom ett snöigt kvällsstockholm; och hur man vill vara precis här och nu men ändå drömma, drömma sig bort...


Sedan skrev Lars Jämtelid en gullig liten text på Digfi om hur han sitter hemma på eftermiddagarna och läser Elsa Beskow när han lyssnar på 17 Pictures: "Follerts ömsom lekfullt glada och ömsom vemodiga små stycken smälter nästan samman med Beskows mjukt psykedeliska naturromantik." Varför inte? Kanske smälter det samman eller så skapar det - som jag nog ändå skulle kunna tänka mig - spännande konstraster – mellan hundra år gamla sagor och nyputtrig munspelselectronica. Får nog allt ta och prova själv, plocka hem Tomtebobarnen, Solägget (eller Lasse liten i trädgården kanske passar till The Garden?) någon dag från biblioteket…


Men själv skulle jag nog mer spontant tänka mig att något bara lite mer modernt borde passa bättre... Ska jag skjuta lite från höften sådär skulle jag nog hellre allt, när det gäller "bilderböcker att läsa till 17 Pictures" nog plocka upp någon av Ryôji Arais fantastiska, måleriska färgexplosioner till böcker. De böcker som finns på svenska: När kommer bussen? och Sussa och Natti skulle nog passa... När kommer bussen? kanske är allra vackrast men med tanke på stämningar, låtttitlar och så passar nog Sussa och Natti bäst. Sleepless Nights och Sussa och Natti som inte kan sova... Tillsammans börjar de istället berätta historier som de själva hittar på. I fantasin åker de omkring i den ena mer fantastiska miljön än den andra...


Katten mjauar. Hunden skäller. Man hör massor av ljud.

- Lite läskigt kanske. – Lite kanske.

2007-02-17

Beauty, Angels, England & America


Brukar läsa Weird Science och tänka att man borde ladda ned, titta på, i alla fall någon, av alla de TV-serier Kjell skriver om, tipsar om... Någon kompis pratar om Heroes och Studio 60... Så, får hem några avsnitt, tittar, tycker - under de stunder jag lyckas hålla upp intresset - att det är rätt okej. Men ändå? Inte riktigt sånt man har lust att titta, minst då, hela 12 avsnitt utav. I alla fall inte när det gäller Heroes. Får alldeles för många Lost-vibbar, för ogenomtänkt, för dåligt utkalkylerad spänning - och redan efter avsnitt två börjar den där känslan av uttråkning infinna sig... Har svårt att just nu se att jag kommer att komma längre än till avsnitt tre. Studio 60 känner jag väl dock att man nog borde, under mer koncentrerade former, ge åtminstone nån chans till. Å andra sidan har jag aldrig helt och fullt ens fastnat för Vita Huset tidigare...

Senaste veckan har jag istället - förhäxad och imponerad - sett om Angels in America (som jag missade nåt avsnitt av när det gick på TV för nåt år sedan). Fascinerande, rörande, knivskarp dialog och makalöst skådespeleri, förstås. Har Al Pacino egentligen någonsin varit bättre? Någon kanske stör sig på det teatrala, den "magiska realismen", Emma Thompsons ängel etc. Och jag kan hålla med om att det är som allra bäst i de mer rakt realistiska partierna, men utan änglar och blixtar kanske inte de skulle lysa så klart som de nu gör? Aldrig - som när man tittar på Lost, Heroes eller tusen andra serier - känns det nånsin som om man slösar med sin tid, att man kanske skulle slå av, läsa en bok istället, lyssna på en skiva...

Sista gången jag blev så till mig av en serie, fastnade så, var nog under The Line of Beauty-veckan i Svt för dryga månaden sedan. Och vilka paralleller det finns! Så olika men ändå så lika... Till att börja med: korta serier, med ett tydligt slut som inte bara maler på säsong efter säsong där man aldrig riktig vet hur många år man måste hålla uppe intresset. Sen kan man stapla likheter (och skillnader!) på hög om man vill, det självklara, uppenbara: gayvärldens förändring, aids, konservatism - antingen var dessa saker, verkligen så uppenbara, viktiga och avgörande under detta åttiotal, på båda sidor av Atlanten, antingen rör det sig om en slump eller så har verkligen Alan Hollinghurst inspirerats av Angels in America... (Nu kanske jag är ute och cyklar, men ändå...) Kanske tänkt att det här är en historia som borde berättas även utifrån ett engelskt perspektiv? Thatcher vs. Reagan. Gospel vs. Frankie Goes To Hollywood? Eller varför inte: det (som jag uppfattar det) så engelska, nedtonade, enkla, ändå någonstans diskbänksrealism... i motsats till Angels in Americas å sin sida lika typiskt amerikanska, New York-storslagna - slå på stora trumman! - med änglar på oväntat besök.

Och på samma sätt som The Line of Beauty är mumma för en anglofil, får en att vilja boka ett flyg till London bums med detsamma, inger en Angels in America likaledes så många vackra, lockande New York-stämningar, att det sorgliga hemska nästan, under vissa stunder, hamnar i bakgrunden.

Sedan är de ju även dramaturgiskt, i förhållande till varandra, lätt bakvända. The Line of Beauty: i första avsnittet nästan förförs man av (en på ytan) charmerande överklass som innan det är färdigt hugger så hårt med sina varglika tänder (fårakläderna förstås visade sig innehålla). Den kristna, konservativa amerikanska högern har svårt att överhuvudtaget förföra ens sin egen mormonanhängare... Å andra sidan slutar ju Angels in America då mycket lyckligare, hoppfullare. Tragedin i Line of Beauty avslutas istället - inte trots att, utan kanske just för att, den är så mycket mer nedtonad - så mycket kallare, när Nick Guest bara ensam, sviken, som synes, åker hem igen...

2007-02-11

Söndagsblues

Ligger i soffan med någon slags söndagsblues – eftersom Skip James Devil Got My Woman ljuder ur högtalarna. Puh, vilken fantastisk röst…

Också lite bluesigt countryaktigt sådär på trånga lilla klubben Springfield i Gamla Stan igår: Neil Young och ballader i högtalarna och sedan Leksandsmannen The Tallest Man on Earth på scen. Flink i fingrarna och mycket fint gitarrspel. Stor, grov röst på liten kille men stilig i mustasch och fin skjorta med livligt, samtidigt avslappnat scenutspel. När han spelade den där låten ”som Son House brukade göra” tyckte jag det ökade ytterligare ett steg och blev mer än trevligt – riktigt bra, inspirerande och alldeles visst något som kan få mig att leta fram lite av just Son House när jag kommer hem. Helt tillräckligt…

Det här med alt. country och blues är väl egentligen ett eget litet kapitel, men hursomhelst är det ju ofta inte själva musiken som står i vägen för upplevelsen – utan attityden hos artister och kanske framförallt fans och kritiker. Så länge jag har vart med har det tjatats och gått på: hur den här rootsmusiken i form av folkmusik, blues och country väl ändå är den riktiga, äkta och sanna musiken. Hur det egentligen väl ändå bara är den musiken som veeerkligen betyder något. Så är det ju under inga som helst omständigheter förstås inte! Och det är ju lite synd när allt det där ältandet och gnatandet hindrar en på ens väg till de finaste sångerna med Mississippi John Hurt, Skip James, Son House eller kanske till och med då The Tallest Man on Earth.

Just nu känns det i alla fall som om ett litet fönster har öppnats…

2007-02-10

En annan Wechsel

Wechsel Garlands Easy var en av förra årets bästa skivor (enligt Fia absolut den allra bästa) och har nog allt till och med avancerat något steg från den sjundeplats jag tillgav den för dryga månaden sedan. Bakåtlutad, svängig, lättfotad, melankolisk… Komplettera sedan allra helst också med Not Easy-EP:n med fyra mycket fina remixar där speciellt Kosi's Swim Edit utmärker sig, gör mig snurrigt vimsig: ”after I had it all, all I needed was you”...

Och nu har den där Wechsel (eller Jörg Follert som han egentligen heter) släppt en ny liten skiva under namnet 17 pictures. Och, okej, det är kanske en popplatta men de där sångerna, de flesta melodierna från Easy har han den här gången lämnat hemma… Istället: små, korta instrumentaler, stråkar, munspel, samplingar, plink och plonk… Hopplock som fungerar mycket fint, filmiskt i bakgrunden, för ordentlig närlyssning, som nattligt ackompanjemang… Titlarna tycker jag säger en hel del om vad det är för typ av stämning 17 pictures här målar upp: The Garden, Watching The Watching. Sleepless Nights, Dream Of Quietness, Moritz Star, Sora Star (eller titta på omslagsbilden här ovanför)…

Antagligen mer utav en bagatell än Easy men förhoppningsvis också bara ett delmål på vägen mot framtida storverk...

2007-02-04

It's Ok

Ligger i soffan med någon slags söndagsblues. På TV: Kunskapskanalen med Löftenas land, dokumentärserien om det svarta amerikas historia. Mycket Chicago och femtiotal i detta avsnitt. Fullkomligt fantastisk, jag förbannar att jag missat de första delarna och hoppas verkligen att det kommer någon typ av repris. Intressant, lärorikt och förstås en massa bra musik, från Howling Wolf till gamla pastorer som minns ungdomens dagar och rosslar fram den ljuvligaste gospeln…

Surfar runt lite… Går in på The Crickets topplista för första gången på länge, länge… Ny låt av Kevin Rowland! Kan det verkligen vara nåt? Ska han verkligen lyckas resa sig ur sin aska – göra något verkligt intressant – ännu en gång? Men nya demolåten It’s Ok Johanna är väl ändå allt rätt fantastisk? (Eller kan det vara så att jag är lite förvirrad?) Upplyftande är väl kanske när det gäller denna typ av soulgospelpop ett lät klichéfyllt adjektiv – men det är precis så den känns! Dessutom ser han ju fantastisk ut, i hatt och käpp och mystisk mustasch. Precis som på Don’t Stand Me Down tycks kläderna, looken lika viktig som någonting annat.

Gospel, soul, kläder, Rowland – känns som modernism (kanske den modsrevival en kompis gissade var i antågande?) och/eller ett sorts nittiotal och ändå något, som på rätt sätt, alldeles säkert behövs just nu. I mörka kalla Stockholm, Sverige, Världen… Lite av den värme som ibland kunde infinna sig på vissa ställen, på den tiden när till och med nåt sånt som Oh, Happy Day (Love and Happiness!, I Shall Not Be Moved! eller ja du vet) kunde mixas in på några av Stockholms dansgolv.

Eller, jag vet förstås inte, men vem behöver inte drömma om lite värme, kärlek, vår och ljus, gospel och dans mörka kvällar i mörka februari?

2007-02-03

Ass, Jean-Louis Huhta, Idiot Kid

Meningen var att jag under veckoslutet skulle få bevittna en konsert med Ass. Detta visade sig dock nästan vara lika svårt som att hitta artisten via Internetsökningar. När han sedan även döper själva skivan till Ass börjar man nästan undra om det rent av finns en liten medveten plan där någonstans. Kopieringsskydd? Att vara svårgooglad som ett sätt att skapa exklusivitet? (Det hela får mig att minnas en gammal diskussion på Copyriot om agoogliska artistnamn, den gången apropå artisten Firefox. "Hur kan man som artist kalla sig något som redan ger ungefär fyrtiofyra miljoner hits på Google?", frågade sig Rasmus. Ass ger idag ungefär 143 miljoner!)

Nåja. Informationen om var och när Ass skulle spela var alltså också lätt svårtydd: myspace-sidan sa torsdag på Ugglan, Ugglans hemsida sa fredag och lördag... Så vi hade tänkt gå dit på torsdag men gick istället dit på fredag. När vi kom dit visade sig det att han spelade där på torsdag - och lördag! På fredag spelade han istället på Pet Sounds bar. Min lite mer ambitiösa vän knallade helt enkelt iväg till Pet Sounds en timme och han med att både se Ass - och Jean-Louis Huhta och Idiot Kid på Ugglan (där i och för sig även Ass-mannen Andreas Söderström kompade fint på bland annat trumpet, men tydligen inte lika intressant som när han uppträdde i eget namn... ).

Hur som helst är Ugglan ändå allt ett väldigt sympatiskt ställe. Lugnt och sansat med udda och avig musik, god tjeckisk öl, och efter uppfräschningen mysigt och med större och bättre konsertrum. Måste försöka gå dit många fler gånger i fortsättningen...

Utan Ass (eller nästan då) fick vi istället bevittna Huhtas rejält kompromisslösa elektroniska genomkörare och Idiot Kids lite väl brådmogna "trollpop". Hade aldrig hört Huhtas senare grejor förut och blev rätt överraskad av att mötas av ett fullkomligt trum- och beatfritt framförande. Först lite akustiskt gitarrspel som han sedan samplade och lätt mynna ut i ett massivt sprakande. Ungefär två långa "låtar" utan rim, reson och blipp och blopp. Skönt i dagens malström av behaglig bakgrundselectronica. Ska bli intressant att höra skivan.

Idiot Kids "trollpop" visade sig vara en riktig ungdom med "riktig" whiskey-röst, ståbas, piano, lite trumpet osv... Någon tyckte det var rätt rejält värdelöst, medans jag, behaglig till mods efter Huhtas kompromisslöshet och några Pilsner Urquell, tyckte det var rätt behagligt värmande. Har dock svårt att se att just de ska bli intressanta att höra på skiva...

2007-02-02

Rötter smälter och Ändras

Sara Hallströms nya diktsamling får fin kritik i många tidningar i veckan. Johan rekommenderar… Lite intresserad borde man väl ändå bli? Eller? Jo, på sätt och vis förstås… Men ändå: kanske…

Ibland går det så långt att man nästan undrar: är jag ens intresserad av – eller bättre uttryckt: tycker jag ens om poesi? På den frågan svarar jag utan tvekan självfallet: ja. Men när det är så långt mellan gångerna – då man känner det: oj!, eller något åt det hållet – kan man ju börja fundera… Man kanske skulle kunna säga så här: eftersom de där betydelsefulla stunderna är just så betydelsefulla är jag väldigt varsam i min bedömning, i mina hejarop? Det kan inte komma i mängder, det behöver tid på sig och det är så mycket som måste stämma…

Och, får väl då sägas, det ju inte så att jag inte försöker. Jag bläddrar runt i massor av nya svenska diktsamlingar. Mycket är helt okej, någon enstaka är toppen och vissa står jag inte ut med. Men allt för ofta känner man tyvärr något åt just det där hållet: "Hej jag är poet! Och inte bara poet – jag vill även vara poet. Och: vacker, smart, välformulerad och kan slänga mig med alla de rätta referenserna…”. Sen är det liksom kört med den samlingen.

Therese Bohman skriver en rätt fin och uppskattande recension av just Hallströms nya samling i Aftonbladet.
Åh vad jag har längtat efter poesi som inte vet att den är poesi. Som inte måste hålla på och kommentera sig själv, prata om språket och texten och orden, klaga över bristerna, över sådant som inte går att skriva. Jag har längtat efter en omedvetenhet om den egna formen, en vilja att berätta något med till buds stående medel i­stället för att hålla på och krumbukta sig
Men?! Omedvetenhet om den egna formen? Skulle det kunna vara så att man kan sitta och skriva poesi utan att vara medveten om den egna formen? Det finns någonting konstigt där någonstans. Men hur det nu än är med den möjligheten: den där längtan som Therese ger uttryck för har nåt lite intressant över sig. Som en dröm om något slags ursprungligt paradistillstånd där orden liksom bara flödar ur munnen på poeten. Eller lite hellre kanske: som nån jazzensemble där allt bara flyger iväg på ren känsla, lätt, lätt och enkelt, utan att just krumbukta sig. Om det sen är snällt eller bara hemskt elakt att tillskriva Hallström en sådan omedvetenhet är en annan sak... Om jag sen kommer att tycka om, tycka illa om eller bara tycka att Rötter smälter är helt okej får jag se när den kommer in till biblioteket.

Tills dess läser jag och läser jag om några av Stig Larssons diktsamlingar från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Just nu samlingen Ändras från 1990. Dikter som Folkets man och Upplysning kan med lite vilja sägas anknyta till ovanstående frågor om poetens självbild och medvetenheten om den egna formen. Frågor som också tas upp av Espen Stueland i fina essän Att tillföra poesin möjligheter som publicerades i tidningen 00-tal (90-tal!) 1999 och som du hittar här.

Ur dikten Folkets man:
Jag tar ett perfekt steg på trottoaren.
Jag är inte ensam: många stör mig under tiden.
Människor på trottoaren - de tänker säkert på mig.
Detta är inte sant.
Det som jag har gjort är knappast svårt att göra.
Men varför skrev jag då att det var ett perfekt steg?
Jag ville framstå som enkel och lite dum.
När jag framställer mig så och samtidigt uttrycker mig
med en så blixtrande elegant syntax -
inte är den särskilt elegant, var har jag fått det ifrån? -
hoppas jag att det ska uppstå en intressant stämning.
Men vad är jag ute efter? -
och alla dessa ändlösa förklaringar, vart leder de?
Det är intressant i sig självt, så att säga.
Men nu är det inte längre intressant.
Känner ni detta?
När jag skriver att det är intressant i sig självt
har jag på något sätt avslöjat texten.
Jag har visat vad jag är ute efter - Och att skriva detta,
just det som jag nu skriver, är ett sätt att undfly
ett evigt problem: monotonin som alltid infinner sig,