2007-01-26

Poeter på plats på Kulturhuset

Rusar iväg direkt efter jobbet för att möta upp med Johan på Café Panorama högst upp i Kulturhuset. Snubblar in mitt i en uppläsning av Göran Greider, iklädd mjukisbyxor och skogshuggarskjorta. Han läser bland annat om ”urkommunismens mode”! Han kör på i gamla fotspår tänker man. Sen säger han att enda anledningen till att Dala-Demokraten inte är en rikstidning är att den ju inte kan heta Sverigedemokraten! Småtrevligt men han är ju inte riktigt den som förvånar… Samtidigt är det ju lite skönt med en sådan anti-vindflöjel.

Ida Börjel saxar lite ur sin långdikt Skåneradio. Och hon läser väldigt bra! Tänker på en gång att nu är det allt dags att ta sig an samlingen, som legat och skräpet där hemma alldeles för länge. Kanske även söka upp Sond, som jag inte riktigt lyckades ta mig in i första gången jag försökte. Vet inte så mycket om hur Skåneradio är gjord men tänker mig att Ida har suttit och lyssnat, samplat radiopratet, saxat och klippt och klistrat. Känns egentligen bra att inte vara säker på saken, och det känns rätt skönt att samlingen inte har ett långt teoretiskt förord, som jag minns att t.ex. Johan Jönsons Virus innehöll.

Petter Lindgren kan nog vara rolig, men den här gången kändes det lite för slarvigt och oinspirerat putslustigt. Lite för mycket slarv med orden för att det ska kännes helt viktigt att bry sig om... En annan dag kan det säkert vara mer spännande.

Ann Jäderlund läser tyst, tyst men intensivt, intensivt. Och fångar ens uppmärksamhet mycket nog just genom att läsa tystare än övriga, mer lågmält men ack så mycket mer dramatiskt. Till skillnad mot sådana som Lindgren eller Greider känns det som om hon aldrig skulle kunna läsa fel eller slarva med ett ord – vilket då förstås gör att orden hon läser känns så mycket angelägnare...

Ales Steger har jag aldrig läst, men oj vad fint slovenskan lät i hans mun. Ovan nämnda poeters läsningar av översättningen var också mycket bra... Framtida läsning...

Avslutar kvällen med att låna hem några diktsamlingar av Erik Beckman på Läsesalongen.

2007-01-21

Fallen Snow...

...med Au Revoir Simone, Snow med Kuryakin eller kanske Snowflake med Trentemoller? (Det gäller ju liksom att fånga det - imorgon är det antagligen slask och borta och helt grått igen...)







Sedan kanske The Cat med Jimmy Smith?

2007-01-14

Make Mine Music gör min musik




Varför bryr sig ingen om skivbolaget Make Mine Music, och dess artister? (Eller är det så? Det är svårt att ha koll, men att ha koll på vad folk har koll på är förstås närmast omöjligt.) Yellow6, Epic 45 och framförallt July Skies har ju alla släppt fantastiska skivor de senaste åren!

Som ett litet bevis för det släppte både Yellow6 och July Skies var sin fin samling förra året med gamla singlar, outgivet, remixar och bortglömda små pärlor. I Yellow6 fall en samling över hela tre CDs: The Beautiful Season Has Past. Har bara provsmakat lite ännu sådär men det låter finfint och en låt som t.ex. Icanhear är vacker och (faktiskt!) så stämningsfull att man rycker till... ur sitt slummer...

July Skies har i mitt tycke släppt två av 2000-talets absolut bästa, mest egensinniga och annorstädes skivor. Allra bäst kanske fullängdsdebuten Dreaming Of Spires från 2002, men även The English Cold från 2004: lite mörkare, nästan lika fulländad, men det där lite enklare, ändå mer trevande, klara (som just en julimorgon) skimmrar nog som allra bäst på debutskivans (kanske allra helst på debutsjuans!) Coastal Station, The Softest Kisses...

I höstas släppte de skivan Where The Days Go där de samlar lite gamla, rara grejer innan de snart (februari säger hemsidan) släpper en en ny, riktig fullängdare: The Weather Clock. "It seemed an appropriate time to release these tracks as the following album will define different textures and direction.", skriver de på hemsidan. De där "different textures and direction" ska jag absolut följa, jag är nyfiken, det kommer att bli spännande, om de så bara är lika "different" som tidigare är jag alldeles nöjd och med på noterna... Om man undrar av vad July Skies variant av annorlunda består skriver de följande på sin hemsida:
Lost youth, fractured memories of the 1970's, pylons across fields, abandoned airfields, endless childhood summers, dappled sunlight through leaves, forgotten England, the romance of the heavens well after closing time, countryside, mornings in May, ruins, faded innocence, post-war Britain, skies of all seasons, trudging coastlines, Super8, Festival of Britain 1951, memories made with a Polaroid Landcam, Henry Moore, overgrown follies, East Anglia, time spent amongst long summer grasses, kissing under motorway bridges, grey English rain filled skies, concrete precincts and tower blocks, suburbia, better days ahead, the sound of children playing faraway, old Ordnance Survey maps, lost airmen, Orford Ness, rustic charm, John Nash, playgrounds of the city, Avebury, icy mornings and clear blue skies, poppy day, a half remembered smile, "There's no comfort in this world", 1960's artwork by Harry Wingfield, John Berry, Martin Aitchinson, C F Tunnicliffe, Ronald Lampitt, BST, municipal parks at dusk, love, infatuation and loss.
Musikaliskt tänker jag på framförallt Virginia Astley och The Durutti Column när jag lyssnar på July Skies. "her From Gardens Where We Feel Secure set from 1983 has been the stepping off point for many who would explore the possibilities of suburban and rural aural landscapes.", skriver Alistair Fitchett på Tangents om Astley. Och fortsätter, apropå July Skies musik:
It reverberates with the ghosts of places like the deserted airfields and coastal defence stations that Harding seems to be drawn to; the ghostly appeal in landscapes and architectures that contain no tangible personal memory, yet hold within them something altogether more illusory and tempting. With his July Skies project Harding is exploring an English rural environment that so many seem to ignore - he is putting sounds to sights and places that see few visitors
Man kanske kan se July Skies som en engelsk motsvarighet till bloggen Rostsverige?

2007-01-10

Air France - On Trade Winds

Ah… De där Air France var ju sånt där som jag nog innerst inne visste att jag skulle tycka väldigt mycket om, men som jag ändå hittills gjort mitt allra bästa för att hålla mig borta ifrån… (Ibland måste man kanske skydda sig mot sådant man vet att man lätt blir förförd av?) Känns nästan för förutsägbart, avprickat hos dom rätta influenserna, utmätt med de rätta ingredienserna lite väl noggrant kanske? Finns det kvar något som skaver, som ger upphov till huvudbry? (Som inte gör att det snabbt kommer vissna, sluta sprattla, sjunka som en sten...)

En första, andra lyssning och - nämen visst! - jag sitter förstås här hemma i soffan och gör vågen! (Som rullar in mot stranden i Karibien under ett Beach Party.)

Om nu livslängden för detta inte är mycket längre än en charterresa, spelar väl just nu inte så stor roll… Den saken får det återkommas till då. En risk som jag inte vet hur det ligger till med, men som jag ändå tycker borde kunna dyka upp, är hur det aktuella flygbolaget ställer sig till gruppnamnet. Bara de inte byter namn till La France (Air är ju upptaget!) är jag nöjd.

2007-01-07

Holy Ghost Zombie Nation Revival

Under den gångna helgen var det övernaturliga väsen, andar, levande döda; zombier och spöken som var i farten i klubb- och konsertstockholm. I alla fall i artistnamnen hos de uppträdande akterna på Neat och Debaser. Och kanske, kanske även när det kommer till musiken: i nyligen uppgrävda, ändock förvånansvärt livliga, glamrockklichéer och effektiva, elektriskt sprakande, partytricks i dansmusikgarderoben.

Speciellt Zombie Nation på Neat i fredags var mer än bra partymusik. I någon slags bakvänd marknadsföringsstrategi hade Daniel sänkt mina förväntningar, i stil med "det blir säkert okej, men nästa helg blir det riktigt bra, jag och en norrman med roliga namnet Skatebård!". Och när förväntningarna minskat lite blir man förstås ännu gladare när det var så underhållande! Entré i en gigantisk afroperuk för att sedan låta det vara lekfullt effektivt svängigt, ändå tillräckligt intressant knepigt. Sån där electro dansmusik som kan kännas så barnslig, dum, korkad, berusad men ändå som en befrielse, ett leende när man själv känner sig - just så ungefär: barnslig, korkad, leende, berusad... Sen lyssnade jag lite i morse på nya plattan Black Toys och kunde inte låta bli att le lite fånigt åt även den trots småtrött söndagsförmiddag... Vidare lyssningar får avgöra om det är en kul parentes eller något värt att gräva ner sig mer i.

Och igår förärades Debaser av besök från både mig och Seattlebandet The Holy Ghost Revival. Några vänner brukar lyckas få med mig ner till rocknästet vid Slussen åtminstone några gånger per år. Har i och för sig sett en del riktigt fantastiska konserter där under åren, minns just nu: Clientele, Out Hud och Electrelane (vilkas nästa skiva jag verkligen, verkligen ser fram emot), men annars tycker jag att det där gamla Debaser allt håller på att förfalla väl mycket. Slitet och smutsigt och pinsamt dåligt diskant, burkigt menlöst ljudsystem. Möjligen okej vid konserter men från DJ-båset närmast outhärdligt.

På förhand visste jag att The Holy Ghost Revival inte riktigt var min tekopp men att det ibland kan va kul att kolla in något annat, nåt man inte har nån tidigare relation till, något som förhoppningsvis kan komma in från ett annat håll och överraska. En utgångspunkt jag brukar vilja inta är att verkligen försöka gilla det jag inte är nåt större fan av, och sedan verkligen ifrågasätta mina favoriter. Så även efter konserten: inte min kopp av te (för rockigt, skrikigt och variationslöst) men det där livliga, smågalna, splittrade, svårdefinerbara kan jag visst gilla! Efter nån lyssning på skiva, om låtarna får sätta sig kan det kanske va nåt? Jag kan tänka mig att de skulle göra sig i nån gigantiskt välproducerad uppdaterad bowievariant av konceptplatta...

Så mycket för det när det gäller "the ghosts of yesterdays". Ikväll bestämmer jag musiken: Durutti Column, Tim Buckley, Colleen, Move D, Andy Stott och Saint Etiennes "What Have You Done Today Mervyn Day?"...