2007-11-16

071116

Den här tiden på året blir det förstås väldigt mörkt, väldigt fort - och ändå: förvånande svart utanför fönstret.

Och kanske förvånas man också över att man förvånas? Förvåningen kan- ske inte har att göra med, säg, för- väntningen? Att det ovanliga, o- väntade någonstans inte behöver vara det som skapar din förvåning och fascination. Det kanske är en kvalité som finns - fast och funnen - i själva mörkret? I likhet med ljuset då kanske... fast på ett annat sätt, om än liknande, inte alls på motsatsvis bara för att det handlar om ljus och mörker... Men ändå, tänk sommarmorgon (Vilket man förstås gärna tänker i detta mörker, denna tid på året, tycks nästan som en annan värld, en annan planet. Lyssna på nåt sånt som Summer Morning med The Modern Lovers...), tänk ljuset tidigt, tidigt på morgonen, hur det sipprar in, tar sig in, forcerar genom persiennerna i sov- rumsfönstret, smeker din kind, struntar i din stängda ögonlock, skapar ett nytt seende, tvingar dig att titta...

Så ikväll ligger jag hemma i soffan, under filten, lyssnar på musik, tittar på mörkret och läser Världens sista roman (börjar spänn- ande, sedan lite förutsägbar förvirring, därefter ett visst tappande av fokus, som jag ändå har stor lust att åter hitta till).

Till det kaffe och Tofuline chokladglass.

Inga kommentarer: