I'm On My Way To A Better Place

01. Pastel Vespa - Blue Monday
02. New Order - Ceremony
03. The Radio Dept. - We Made The Team (Extended)
04. Herbert - Moving Like A Rain
05. Momus - The Birdcatcher
06. Kelley Polar - In Time
07. The Embassy - That's Meat Boys
08. Lindstrom - Further Into The Future
09. The Modernist - Pearly Spencer
10. Guy Gerber & Shlomi Arber - Sea Of Sand
11. The Field - A Paw In The Face
12. Studio - West Side
13. Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change (Maps Mix)
14. Saint Etienne - Who Do You Think You Are (Alternate)
15. The Sleepy Jackson - Higher Than Hell
16. Chairmen Of The Board - I'm On My Way To A Better Place

(Ingen lista över årets låtar.) Men, istället, lite fina låtar, (samlade på en CD) för ett riktigt nyårsbaluns! !

Gott nytt!

Norrlandsvecka (winter edition)

(sommar)

Årets album

1. Scott Walker - The Drift
"På vägen hem, på bussen, i regnet, är The Drift det enda som når ända in. Har lyssnat till och från sedan i våras, men tassar ändå bara omkring på ytan – här finns fortfarande massor kvar att upptäcka. Clara, Cue, Psoriatic, The Escape, A Lover Loves är fantastiska skapelser, byggnadverk, till låtar."



2. Clogs - Lantern
"Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…"



3. Herbert - Scale
"Scale tycks i alla fall just nu som den perfekta blandingen av house soul disco jazz, electronica ljudkonst – som i slutändan ändå resulterar i en popskiva!"



4. The Sleepy Jackson – Personality
"ändå kan jag inte låta bli att lyssna… Två möjliga anledningar: låtarnas, vid tillfällen, förödande effektiva melodiska hitkvalité och arrangemangens sjaskiga överdrifter där körer, på körer, på psykedeliskt arvegods i form av synthar och stråkar, snurrar runt och omkring sång efter sång…"



5. Are You Scared To Get Happy?
"Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk."



6. Vida Burguesa
"Det är vass indiepop, fluffig bossa, psychedelisk softrock och själfull easy listening. Och vissa kan kanske vid en snabb, liten lyssning tycka att det känns retro eller till och med konventionellt - men ack så fel de har! Siesta är ju löftet om en annan värld, det ständiga solskenet, ett evigt sextiotal på franska rivieran, äventyr och cocktailpartyn."



7. Wechsel Garland – Easy
"Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop."



8. The Radio Dept. – Pet Grief
"Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept."



9. The Gentleman Losers - The Gentleman Losers
"gitarrer, gitarrer, ingen distortion, men med tunga, långsamt lunkande beats, pianon eller andra plink och virvlande elektroniska strömmar som lyfter mot himlen, som röken från utegrillen…"



10. Ryan Teague - Coins & Crosses
Coins & Crosses gillade jag först, avfärdade jag sedan lätt som tom och enkel i jämförelse med Ryans förra skiva, och har nu återigen, under årets sista veckor, börjat hitta nya djup i...

Till sist: Skivor som tycks mig mycket bra, men som jag av någon anledning ännu inte riktigt lyckats greppa, troligen för att jag inte lyssnat tillräckligt många och ordentliga gånger... I någon form av slutända tror jag att de kan kvala in bland årets allra förnämsta: Momus - Ocky Milk, Hans Appelqvist - Naima, Scritti Politti - White Bread, Black Beer.

(2005)

Årets filmer

Alla har någon att hålla om förutom Grizzlymannen som klappar en räv...

Opera! - det planeras inte bara ett nytt operahus, konstformen är också i kris, samtidigt som det är en en av årets absolut t r e n d i g a s t e musikgenrer - vilket operans stora betydelse i årets två bästa filmer ger en vink om. Musiken i Match Point var inte bara en helt outbytbar del av filmen utan skapade också ett av årets bästa soundtracks.

"Match Point? Kunde jag inte låta bli att bli förförd av. Har känslan av den inte riktigt är så enkel som den utger sig för att vara. Det finns en till, mindre uttalad, vändning någonstans i det där moralfilosofiska problemet... Den brist på trovärdighet som kunde skönjas i vissa förhållanden och känslor spelade mindre roll, och vägdes gott och väl upp av det fina skådespeleriet, de väl utgjutna scenerna... Det lätt oväntade i filmens vändningar och det, trots allt, lite lekfulla och luriga gör att den lever kvar i tankarna. Frågan är dock om jag skulle gilla den om jag skulle se om den... Vilken jag förstås måste göra nån gång..." utbrast jag när jag just kommit ut ur biografen. Nu finns den kvar som ett litet minne, utan att jag direkt kan återkalla vari den exakta storheten och intensiteten låg. Tror allt att det är dags för att titta igen...

Marie Antoinette ligger närmare i tiden. Bubblande känslor i mage och hjärta... Den efterföljande debatten på speciellt Aftonbladets kultursida kändes dock mer än tröttsam - en slags vänsterns motsvarighet till högerns upprördhet över en Castro-kväll på Svt. Autopilot och svartvita politiska gränsdragningar och analyser - när det sällan smällts av så många karamellfärgade frågor på en och samma gång - vilket nog debatten i sig också avslöjar...

Om "operaackompanjerat kärlekstrassel hos den europeiska överklassen" var temat för årets två mest minnesvärda filmer var "missförstådd kärlek i den nordamerikanska vildmarken" temat för nummer tre och fyra på listan: Brokeback Mountain och Grizzly Man. På rätt olika sätt: desperat jakt på kärlek, förtvivlan och krossade hjärtan. På ungefär samma sätt: stora känslor, stora vidder och rätt stora filmer...

Schüldt inte ifrån dig

Och nu ska den där Odd at large-mannen Eric Schüldt få ett eget program i P2 också – Schüldt i P2! Tidigare har han bl.a. varit programledare för P2-programmet Riktig musik. Han har spunnit techno på Stureplansklubbar och han har skrivit (oinspirerande) texter om popkultur i allmänhet. Varför ska jag bry mig om det då, egentligen? Eller så här kanske det är: jag försöker att tänka att det rör ju inte mig - jag duckar och väjer undan men kan inte undgå att känna mig lite träffad! Vi springer inte bara på samma klubbar, utan vi laddar också båda ned senaste Jóhann Jóhannson. Men, är vi på samma planhalva bara för att vi lyssnar på samma musik?

Martin Gelin skrev en rolig sak om ämnet i sin lilla årssammanfattning på sin blogg:
”Musik!
Adolf Fredriks Musikskola fick äntligen en röst i den svenska kulturdebatten, som allt för länge dominerats av folk som inte gått Adolf Fredrik. De fick oss att inse att det är friskt och hälsosamt med 25-åringar som helt utan ironi pratar om "högkultur" och "populääärkultur".”

Och förstås har han rätt: det var väl inte riktigt så här man helst önskade att det skulle gå till? Det känns lite som när skolans mest besserwissriga elev i mästrande ton började tjata om det pappa lärt dem, om hur man gör när man går på opera och hur man köper klassisk musik på CD… Det finns en överhängande risk att den där lite subversiva känslan man ibland kan erfara när man lyssnar på säg Clogs snart är ett minne blott…



Schüldt bygger upp en konstlad motsättning mellan fin- och populärkultur och får det att framstå som om det är ett problem att unga inte går på operan. För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. Att man då kommer in från fel håll och kanske till och med gör på fel sätt gör det hela bara än intressantare...

”Allt tyder på att den klassiska musiken håller på att tyna bort i samhället.”, säger Schüldt i Svenskan. Anledningen till att han som ung journalist och DJ kan säga något sådant tyder förstås på raka motsatsen. Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt. Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. Innan du hinner blinka görs det ett reportage på Musikbyrån om fenomenet.

Men, ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant. Och självklart kommer jag att lyssna på Schüldt i P2. Musiken som kommer att spelas kommer med all säkerhet vara fantastisk. Det jag fruktar är att mellansnacket kommer att skapa en lätt obehaglig olustkänsla (jag hoppas på motsatsen!)

– man vrider på sig lite lätt, börjar bläddra i en tidning och sakta för att skydda sig på nåt vis sänker man volymen till ett minimum, hör det brusa… Eller vad är det där för ett ljud egentligen? Kommer det utifrån? - jag måste öppna fönstret för att se efter

Bloggmin (min blogg)

Idag skulle Svts kulturprogram Kobra ha handlat om dagboken, bloggen osv. Av okänd anledning utgick programmet. Hade nästan bänkat mig… med tekopp och allt… Tyckte att programförklaringen på deras hemsida var roligt lik saker jag skrev på just den här bloggen i våras, då med rubriken Dagbloggen: ”För inte så länge sen var dagboken en hemlig liten bok med lås på. Idag står de digitala dagböckerna öppna för vem som helst, hämningslöst utlämnande allt och alla.”, skriver de om sitt (numera), i alla fall för tillfället, inställda program. ”Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande.”, ”Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på).” lät det när jag puttrade på om ämnet i våras. Så det är väl klart att jag nästan bänkade mig, ämnet är ju ändå nåt som intresserar mig litegrann! Och, får väl ändå också då sägas, Kobra har ryckt upp sig lite i höst tycker jag: lite tätare, ofta intressanta reportage, nyfikenhet och i alla fall försök till annorlunda perspektiv på mer eller mindre utslitna ämnen etc. (Blickar medan detta skrivs på det repriserade programmet om fotografi och inslaget om konstnären Felice Varinis fascinerande, hisnande små, stora mönster.)

Så, jag hade alltså tänkt skriva lite om programmet, kanske dissa lite, kanske berömma och säkert argumentera mot dem som förstås hade uttalat sig, sagt korkade saker (Sigge Eklund!) osv. Om programmet sänds nästa vecka kanske jag får återkomma till ämnet…

Apropå dagboken och bloggen och bloggen som dagbok så tog storbloggaren (så tituleras han i alla fall när han ska komma och föreläsa för personalen på Stockholms stadsbibliotek!) Erik Stattin en paus från sin blogg för ett litet tag sedan med en i sammanhanget lite intressant motivering: ”Bloggar är personliga, det är ju hela grejen. Fyllda av skönhetsfläckar, skavanker och underbarheter. Det är därför vi gillar dom. Det är därför vi skruvar på oss/läser extra noggrant när de går över gränsen till det intima, och det är därför vi blir indignerade när de säger sig representera en objektiv ståndpunkt och menar sig sitta inne med sanningen: "Says who?!" utbrister vi och skriver en arg kommentar. För mig har det helt klart vuxit fast i vad det innebär att vara jag, fastän jag försöker ha en distanserad hållning. Ibland blir det ett sätt att gå upp i något för att glömma något annat (det kan också vara som att nypa sig i armen riktigt hårt när man är trött, för att vakna till), och ibland är det skönt att bekräfta det, och ibland är det mindre bra eftersom resultatet blir kryptiskt, själv-refererande och eländigt. Du märker det kanske inte, men för mig är det uppenbart. Bakom varje inlägg om något särskilt ämne som helt uppenbart inte har med mig att göra, gömmer sig naturligtvis en känsla, en stämning, ett begär. Man skyler över det med och expertterminologi. Det man inte skriver om talar mängder. Ju mer jag kämpar emot att skriva om något djupt personligt (säg: hur det känns att lämna ett 14-årigt förhållande och plötsligt inte leva nära någon), desto mer skiner det igenom i allt annat.”

Så där kan man nog känna lite till mans: hur svårt det kan vara att inte vara personlig, när man så inte vill, och hur den problematiken ibland kanske gör att man just känner för att t.ex. ta en liten paus ibland. Eller hur den problematiken till stor del kanske till och med är en del av själva bloggandet, att det är någonting man kanske måste vänja sig vid om man ska ”blogga”. Något att lära sig hantera, kanske till och med lära sig gilla…

Lite på tvärs mot det skriver Karin Ström i SvD om bloggandet som den perfekta spegelminen: ”Att läsa närståendes bloggar är som att stå bredvid dem i spegeln när de provar kläder och komma på dem med att göra sin spegelmin. En blogg är nämligen just en spegelmin, den bild av jaget som bloggaren vill kommunicera till andra. En bild som går att kontrollera, till skillnad från bilden bloggaren förmedlar livs levande. Bloggen är bloggaren minus osäkra stakanden, misslyckade skämt och resonemang som inte kommer någon vart.” Och, ja, någonstans håller jag nog med lite om vad hon säger - frågan är kanske om den där spegelminen alltid är så jäkla vacker (som bloggaren själv ofta kanske förleds att tro)? Att det kanske istället är lite som Erik skriver: "ju mer jag kämpar emot att skriva personligt, desto mer skiner det igenom i allt annat". Ju mer du poserar i spegeln desto stelare och mer enahanda framstår du? Eller?