2006-10-31

My Back Pages



Bloggen Tennisspionen fyller ett år och firar det med att plocka ut ett inlägg per månad "som nog blev rätt ok på ett eller annat sätt". Bloggen Sondera fyller också år - ungefär två - och kan väl då göra detsamma:

oktober 2004 - är stormförtjust i Sylvain Chauveau

november 2004 - litteraturen som brus!

december 2004 - läser Svenskan

januari 2005 - däckas av This Past Week

februari 2005 - intresserad av hippa, tjocka böcker

mars 2005 - fortsätter lyssna på Swod och Chauveau

april 2005 - däckas av Marsen Jules

maj 2005 - hyllar Stereolab, dissar Strage

juni 2005 - däckas av Orons bok

juli 2005 - fortsätter fundera över Pessoa

augusti 2005 - rynkar på näsan

september 2005 - läser Stig Larsson

oktober 2005 - Lokko, Dylan och The Embassy

november 2005 - Berg och Lundberg

december 2005 - rockjournalistik

januari 2006 - Poloblogg och Burroughs

februari 2006 - läser Johan Jönson

mars 2006 - gillar Clogs

april 2006 - väntar på våren

maj 2006 - stil och slem

juni 2006 - vårens skivor

juli 2006 - musik i sommarvärmen

augusti 2006 - diggar Herbert

september 2006 - höstrocken

oktober 2006 - promenerar med Superpitcher

Vad månne nu då komma av detta? Ja, inte vet jag, men jag har i alla fall tankar på att fortsätta och tankar på förändring. Hur det sedan kommer att se ut får framtiden utvisa...

2006-10-20

Neatskiftet



När jag för nästan en vecka sedan skrev om "Autumn Music" var det mest sådan musik man lyssnar på när man är ute och promenerar, och tar bilder på gamla bilvrak. En annan typ av "autumn music" är förstås musiken som komponerar fredagsdrinken, på vägen ut... Den senaste halvtimmen: en gammal CD-R med Makelberge, Kelley Polar, Brooks, Friday Bridge, The Field... Av någon anledning tycks man ofta vilja ha lite mer igenkänning, kanske en stänk av melankoli, när man tar den första drinken, den första ölen... The Field leder mig också vidare till de två små låttipsen när det gäller den här typen av höstmusik:

The Field - Over The Ice
The Sleepy Jackson - Devil Was In My Yard

Over The Ice är vacker, hypnotisk, mjuk, hård och fantastisk. Sleepy Jackson är rock som trots, eller kanske på grund av, "en jobbigt nonchalant och lätt raspigt hes rockröst", som jag tidigare skrev, faktiskt fortfarande funkar - får en att kicka igång lite grann - vid tillfällen, i stunder...

Så var det med det. Om någon öl, någon cigarett och förstås några fantastiska låtar till ska jag iväg till Neat, titta på Skiftet, dricka billiga drinkar och lyssna på mer bra musik!

2006-10-14

Autumn Music



Eller åtta små låttips...

Just nu: mer jazz, dub, house (gammal, svängig, svart musik!) – Alice Coltrane, King Tubby, Larry Heard, Sun Ra, Gwigwi Mrwebi… – känns som om det verkligen är på tiden att avsätta lite mer tid för sådant igen, att ta några steg bakåt för att återigen kunna ta några framåt, sedan, kanske, förhoppningsvis…

King Tubby & Prince Jammy – Dub Of Rights
Sun Ra - There Are Other Worlds (They Have Not Told You Of)

Sedan: fortfarande vissa av årets allra bästa skivor som bara fortsätter att växa och växa, och som i huvudsak är Scale och The Drift, som på sina olika håll, har känts fullkomligt omistliga den senaste tiden. Men också Lantern borde nog nämnas här…

Scott Walker – Jesse
Herbert – Harmonise

Och även: vissa, som vissa gärna kallar, singer/songwriters, för att jag längtar så efter låtar och texter. Vissa gamla som jag åter försöker knyta kontakten med och vissa som jag tidigare hoppat över – James Yorkstons senaste som jag dock ännu bara inte klarar av att uppbåda någon entusiasm för, medan jag tvärtom aldrig tycks tröttna på King Creosote, då jag spelat de två underbara skivorna från förra året (KC Rules och Rocket D.I.Y) upp och ner har jag börjat leta mig bakåt till äldre Fence-släpp. M Ward försökte jag med, för egentligen allra första gången för någon vecka sedan, och tyckte att åtminstone ett par två, tre sånger funkade alldeles utmärkt. Och Sufjan Stevens blir jag aldrig riktigt klok på – om jag tycker han är småfånig och rätt ointressant eller precis tvärtom…

King Creosote – Plans Best Laid
M Ward – Chinese Translation

Och: pianot som det känns som om man alltid, liksom, kan ty sig till när man blir trött i huvudet av allt annat. Årets släpp från Keith Kenniff aka Goldmund eller Helios både värmer och gör en, i sin klara enkelhet, full av upptäckarlusta. Max Richters Songs From Before kanske inte var så omtumlande som jag hade hoppats, men funkar alldeles utmärkt och kommer förhoppningsvis att växa ytterligare. Och på jobbet spelar vi numera nästan uteslutande Glenn Goulds Bach-tolkningar...

Helios – Coast Off
Max Richter – Autumn Music 2

2006-10-09

Sons Of Light And Darkness

Ska aldrig den här soliga och varma hösten ta slut?, tänkte jag i morse när jag åkte till jobbet. Konstigt för den har ju varit underbar, men ändå på nåt sätt, som om det där riktigt höstiga mörkret inte får plats. Malplacerat och undanträngt av växthuseffektens effekter... Men på vägen hem kände jag det: äntligen! - en riktig kyla, av i alla fall lite mer ordentliga mått. Hur länge kommer det att ta innan man önskar sig värmen tillbaka? Antagligen alldeles för kort...



Tills dess spelar jag nu mest (allt enligt iTunes) följande låtar:
Psoriatic - Scott Walker
Christian Dior - Morrissey
A Lover Loves - Scott Walker
Sons Of Light And Darkness - Helios
Harmonise - Herbert
Cossacks Are - Scott Walker
A Paw In My Face - The Field
Istedgade - The Field
For Years And Years - Helios
Coast Off - Helios

2006-10-02

Tonite, but not forever

Det fanns en tid när jag verkligen gillade Superpitcher. Jag kunde gå genom Vintervikens trädgård med Sad Boys på repeat i lurarna, tordönsvolym. Men, som med mycket annat, kändes de rätt fort allt för ofräscht ospännande. Tankar som for iväg till tio år gamla Primal Scream-skivor som knappt ens var intressanta på sin tid. Kan inte direkt hänvisa till var likheterna finns, om det ens finns några, vilket det nog ändå just gör, men att det ju ändå är associationerna som ofta är något av det allra viktigaste.

Kompakt finns ju förstås kvar där i bakgrunden, men det är deras "Pop Ambient" som jag uppskattar allra mest. Och The Field förstås...

Men den där nya, eller halvnya, Superpitcher-låten Tonite funkade ju alldeles utmärkt på den där eftermiddagspromenaden. En sån låt som egentligen borde vara mer utav "partylåt", "dansgolvsvältare", typ... Och den där raden som till slut visksjunger fram dramatiken: "tonite, tonite, but not forever...". De har säkert tänkt sig att man ska stå där svettig på dansgolvet, hög på droger och lördagsnatt, och identifiera sig, men så behöver det förstås inte vara, det kan funka och kännas ändå, på ett helt annat sätt, någon helt annan stans... I sitt sammanhang kan ju det allra tjaskigaste raderna, det mest enkla rockmässandet vidgas och bli intressant. I mitt fall var det nog mittemellan, skulle jag nog nu i efterhand gissa, Morrisseys Christian Dior och någonting från Max Richters senaste... Mitt emellan just Vintervikens trädgård och Trekanten.