2006-08-28

The Sundays

En rätt (alla rätt?) vanlig söndag. Inget speciellt, ovanligt eller extraordinärt... Men ändå - så fin! En tanke är att det finns nåt lite speciellt i en, jag vet inte men man skulle väl kunna kalla det lycka?, som inte direkt kan härledas till någon speciell händelse... (Alltså inte som när man i det avgörande partiet, i vad det nu än är för kortspel man spelar, lägger ut de sista vinnande korten, plötsligt jublar till och kanske till och med ställer sig upp och höjer armarna i luften.)

Jag vaknar någonstans emellan tidigt och sent (runt tio) och känner mig ovanligt pigg för att ha varit ute och druckit öl till sent dagen innan... Hur dåligt jag än tycker om Debaser och hur trökig den där gitarrmannen än var så är den där uteserveringen ändå rätt toppen. Speciellt varma sensommarkvällar, precis lagomt ljumma, en lätt friskhet i luften som inte infinner sig på samma sätt under högsommaren. Sedan en källarlokal i Gamla Stan där det bjöds på rom och cola och en medelålders långhårig DJ som spelade allt från KLF till Tomas Andersson och James Brown (The Payback!). Märkligt, omärkligt, lite annorlunda men ändå hur man nu för tiden trivs med det mesta utan att imponeras, utan att något ögonbryn höjs...

Ligger kvar i sängen med DN i nästan en timme, frukosterar, spelar några gamla soullåtar (Invictus, Motown) som om gårdagens dans fortfarande är kvar i benen... Sedan ut på solig promenad, med lurar och böcker i väskan (Kuryakin, Ratatat, RF, Matar, Svarta själar...). Verkligen fint väder, massor av folk ute, men ändå så påtagligt: ingenting jag inte gjort förut, ingenstans jag aldrig gått förr, inget (överdrift) jag inte sett tidigare...

Ute någon timme, handlar, går hem, brygger kaffe sedan soffan (Music for Films och mer läsning). Ikväll La liga på TV4+ därefter Sopranos nypremiär

2006-08-24

It's More Fun to Compute

När ens dator – inte Internetuppkopplingen! – strular eller till och med lägger av att fungera infinner sig först irritation. Oavsett om den bara krånglar eller om den, som nu, inte går att använda över huvud taget – blir man arg, irriterad och tycker att det är skitjobbigt. När man sansat sig något upptäcker man att det inte är så mycket att göra förutom att lämna in den på lagning, eller som i detta fall, försöka att 1) få tag i en butik som säljer rätt sorts adapter och 2) lägga sina surt förvärvade pengar på en ny. Boooring!

När man sansat sig ännu lite mer (och upptäckt att man antagligen måste beställa den där adaptern, vilket förstås tar några dar) sitter man plötsligt där: jaha, vad ska man göra nu då? iPoden går det inte att byta låtar i, och inte ens att ladda upp. Om man behöver skriva något måste man använda penna och papper. Om man ska kolla på TV måste man planlöst zappa runt mellan kanalerna då man inte kan gå in på nätet och kolla upp tablån. Om jag vill gå på bio kan jag inte boka biljetter. Etc. Men, förstås, egentligen: rätt skönt att spela några gamla vinylplattor, dricka te och läsa en bok – utan nåt som stör!

Ett litet lugn infinner sig alltså. Skönt att vara avskärmad (istället för dataskärmad!). En lugn stund, en stund, för hur det ska bli i längden är ju svårt att veta. Snart är det helg… (och, ja detta är skrivet på jobbet...)

2006-08-17

La Sombra del Viento

Att krydda sin utlandsresa med att läsa ett skönlitterärt verk, eller två, om den plats man besöker är ofta ingen dum idé. Jag minns till exempel en resa för några år sedan till Greklands övärld i sällskap med Fowles Illusionisten. Ju längre in jag kom i den berättelsen desto mer fascinerad blev jag av kullarna, byarna, kyrkorna och människorna. Till den mer ordinära semesterresan adderades fantasi, saga och historia. Och omvänt förstås! Inte bara så att resan blev bättre av litteraturen, min uppskattning av boken ökade på grund av var den lästes.

Så jag har läst Pessoa i Portugal, Baudrillards Amerika första gången jag åkte till USA etc… Att jag inte läste Beach i Thailand beror nog bara på att jag är för snobbig…

Min tveksamhet inför succéromaner och storsäljare gjorde att jag också höll på att välja bort Carlos Ruiz Zafons Vindens skugga när jag åkte till Barcelona. På omslaget heter det inte Vindens skugga utan Succéromanen Vindens skugga. Någon jämförde den också med Da Vinci-koden vilket kan göra vem som helst livrädd… Men omslaget var fint, vid närmare efterforskning verkar den har fått rätt hyfsad kritik och någon på jobbet rekommenderade den… – så till slut fick den åka med i resväskan! Först igår plöjde jag igenom de sista sidorna. Och? Det var ingen bra bok, tyvärr… Men ändå, av några olika anledningar, hade läsningen av den förstås ändå sina poänger. Denna rätt ordinära boks rätt ordinära miljöbeskrivningar lyftes förstås av att den lästes i Barcelona. ”Raval” får förstås en helt annan klang, ger förstås upphov till ack så många fler dofter och färger om man läser det på hotelltaket just hemkommen därifrån…

Annars kan man bli rätt förvirrad av att läsa alla lovord som boken fått… Okej, med lite välvilja kan väl även jag hitta vissa spänningsmoment i alla de otroliga sammanträffandena och de osannolika trådarna som hela tiden ska knytas ihop. På ett slags Paul Auster-light-sätt ges slumpen eller ödet en så stor betydelse att allt det osannolika kan lösas genom små smidiga sammanfogningar. Men i Paul Austers tidiga böcker används slumpen, ödet, krockarna, missförstånden och felringningarna medvetet, uppenbart och lekfullt som ett medel att ställa frågor, förvirra och fantisera och inte, som jag uppfattar det hos Zafon, som ett lite för enkelt sätt att knyta ihop och förklara.

Sen var det ju ett allt för dött och tråkigt språk i den här historien! Även, stolpigt och ett hela tiden snabbt skyndande till nästa del i det hela tiden lätt förvirrande och skrangliga romanbygget. Vidare, ofta överdramatiskt och övertydligt som i en mindre bra ungdomsroman… Sen tar den sig i och för sig, i alla fall lite grann, mot slutet vilket dock inte alls räcker för att rädda helheten. Det var alltså, upptäcker jag, rätt mycket som inte var till min belåtenhet i Vindens skugga. Nästan så att jag blir lite förvirrad och lätt osäker. En av Spaniens största romansuccéer i modern tid sitter jag bara här och lite nonchigt sågar jäms med fotknölarna…

Horace Engdahl sa en gång något i stil med att man även bör läsa dåliga böcker för att öka sin förståelse för vad man uppfattar som bra. Där - i sina tydliga brister, i sina fina ansatser som kränger och skaver - fungerade i alla fall Zafons roman utmärkt…

2006-08-11

I'm From Barcelona

Men nu en liten paus i den fina lilla staden, semester- och badorten Sitges. Mindre trafik och ett langsammare tempo har...

Annars ar allt alldeles fortraffligt. Inte ens sa hemskt varmt som befarat...

Vad kan man mer saga? Semester. Katalonien, Ramblas, paella, bad, bogar, turister, pool pa taket, siesta, Siesta, cava, trevlig soulklubb, Gaudi, underbara hus, vacker katedral, rundvandringar, barrundor...

Imorgon mer shopping och lite klubbande, pa sondag stranden, linbana och Montjuic...

2006-08-06

Barcelona!

Nu är väskorna snart färdigpackade... blommorna är vattnade och "att göra listan" är avprickad. Kanske hinner man till och med ta sig ett kvällsdopp? Imorgon bär det i alla fall av. Tillbaka i Stockholm om dryga veckan.



I lurarna:
Dani Siciliano - Likes?
Herbert - Scales
James Dean Bradfield - The Great Western
Marsen Jules - Les Fleurs
One Second Bridge - One Second Bridge
Saint Etienne - Nice Price!
Shogu Tokumaro - L.S.T.
The Beauty Room - Beyond An Infinite
The Gentleman Losers - The Gentleman Losers
Are You Scared To Get Happy?
Match Point Soundtrack
Pop Ambient 2006
Vida Burguesa

2006-08-03

Herbert - Scale

Sommarens skiva? Ja, absolut under förra veckans drömlikt, varma dagar... Idag när det regnar, ruggar och blåser? Ja! Förhoppningsvis som ett sätt att hålla kvar i sommaren ett litet, litet tag till... innan den blåser bort...

Det känns som om det var längesedan jag var så här entusiastisk för en hel fullängdare från något i vad man kan kalla dansmusikfacket. Kanske ändå sedan den förra, fantastiska, Brooks-skivan, men då var det aldrig så här souligt och härligt, lättsamt slickt (bara lika intressant, intrikat, innovativt).

Men vissa artister omges (som bekant?) av ett lite snobbigare stängsel än andra. Matthew Herbert känns som en sån kille. Man får för sig (vilket ju också säkert stämmer till viss del) att det är väldigt många olika typer av besserwissrar där ute som gör anspråk på att sitta inne med den bästa kollen och den finaste uttolkningen... Inte bara Wire-läsande ljudteoretiker, kanske till och med de mer framåtblickande jazzsnubbarna och med all säkerhet många av de mest maniskt trainspottande houseskallarna - många som har om, kanske inte alltid ett varmt, men i alla fall ett förhållande, till Herberts musik. Det känns alltså som att det kan vara lätt att trampa i klaveret (skulle kanske va ett intressant ljud att sampla) om man ska tycka till och skriva om Matthew Herbert.

Den mer teoretiska sidan av Herberts konstnärsskap har jag själv aldrig riktigt givit mig i kast med och inte heller kännt mig speciellt intresserad av att just ge mig i kast med. Min tidigare relationen till hans musik har främst bestått av den där jazziga big band-skivan Goodbye Swingtime som jag i mångt och mycket faktiskt älskade förbehållslöst och den där makalösa gamla remixen på Molokos Sing It Back… Den där matplattan var ju kanske kul i teorin men vem orkade egentligen lyssna på den? – inte jag i alla fall… Tanken på att någon steker ett ägg på scenen och sedan samplar ljudet av det osv. måste ju bara helt enkelt vara roligare än att höra själva musiken... Så att Herbert här på Scale ger ut en sån här lätt, poppig och direkt skapelse (som ändå förstås inte saknar en teoretisk bakgrund om 723 samplade objekt "and the end of the oil age", som man såklart inte behöver bry sig om när man lyssnar på själva musiken) är förstås på tiden och alldeles passande och såklart egentligen det absolut mest spännande som i alla fall jag kan tänka mig att han skulle ha kunnat ta sig för.

Scale tycks i alla fall just nu som den perfekta blandingen av house soul disco jazz, electronica ljudkonst – som i slutändan ändå resulterar i en popskiva! Om någon inte håller med beror det nog mest på att vår definiton av pop idag bara är smalare än vad vi ofta låtsas om, är medvetna om...

Nu måste jag gräva mig vidare – absolut Dani Sicilianos Likes? som jag helt missade när den kom för något år sedan, och sedan kanske jag också kliver in i matoset på Plat Du Jour...