2006-05-30

Dagbloggen

Dagboken (eller dagboksskrivandet) är väl egentligen en litterär genre bland andra? Det finns förstås en stilistik även i det där hastigt nedklottrade redogörandet, precis som i allt annat textförfattande. Säkerligen ofta en mindre uttänkt stilistik, utan vanligare någonting som man mer omedvetet lär sig med tiden. Den som läste lördagens text här nedanför förstår nog också att det är ett textförfattande jag, av några olika anledningar, inte riktigt känner mig bekväm med. (Men ändå ibland halkar in i...) Först och främst: Jag har aldrig skrivit dagbok – vilket jag kommer ihåg att det var många som gjorde när man var mindre, speciellt tjejer, en liten med lås på – så det är klart att jag inte, helt utan övning, kan skriva intressanta och spännanda dagbokstexter. För det finns såklart bra och dåliga dagböcker också, på samma sätt som det exempelvis finns bra och dåliga skivrecensioner eller romaner. Dels har det förstås att göra med detta: om man inte är allt för exhibitionistiskt lagd kan det kännas lite obehagligt att veta att en mängd – kända och okända människor – läser om ens privata liv. Man skriver något som man sedan i all hast publicerar i något av Internets hörn, för att sedan bli lite illa till mods, eller åtminstone: känna sig lite obekväm med det.

Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande. Vilket gör dagboksskrivandet till en ovanlig och intressant litterär genre – hur skriver man om man vet att ingen annan någonsin kommer att läsa det som man skriver? Eller man kan gissa att många ändå, fåfänga som vi ofta är, trots det skriver eller skrev på ett visst speciellt sätt i fall nu någon, av någon anledning, ändå skulle komma åt ens dagbok och läsa vad man skrivit. Eller om man hux flux dör - hur kommer folk då att uppfatta det man skrivit? Det kanske man borde tänka på osv...

Om man under sin levnadsbana var en känd och uppburen människa (främst kanske författare eller politiker, typ: Strindberg eller Erlander) så finns det stor chans att ens texter till och med kommer att publiceras, tryckas upp och säljas någon gång efter ens död. Då måste det väl ändå alldeles säkert vara så att när man sitter där och är Ingmar Bergman eller August Strindberg – och inte tänker bränna sina texter innan man dör! – och skriver sin dagbok, på ålderns höst, så gör man det lika mycket för en framtida offentlighet som för sig själv.

Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på). Den där uppfinningen som heter Internet har ju blivit populärare och populärare de senaste åren. Och då exempelvis när det gäller för publicering av egna texter av olika slag, där dagboken tycks vara en populär genre. Att förut, innan Internet, publicera sin dagbok offentligt var i de allra, allra flesta fall stört omöjligt. Vem i hela friden skulle vilja bekosta något sådant? Idag kan vem som helst så göra, gratis och enkelt. (Ett litet steg för en människa men ett stor steg för dagboken…)

Man behöver då alltså inte längre vara en Ingmar Bergman för att alla och envar ska kunna läsa ens dagbokstexter. Och man behöver inte vänta tills man dör... Varför inte då inte publicera dem med en gång? Är man sedan bara någorlunda duktig eller intressant kommer man alldeles säkert att hitta fram till åtminstone en handfull läsare.

Dagboken går alltså mer och mer mot att bli ett offentligt dokument. Vem som helst kan då sedan – den som nu har tid för det – följa den dagboksskrivande människans liv och leverne. Sedan, ofta, kommentera, tycka till och diskutera. Självklart kommer dagbokstexterna i och med det att förändras. Kanske från en pinsam uppriktighet till en mer fejkad – eller i alla fall mer tillputsad – ärlighet.

Många vill väl alldeles säkert fortsätta ha saker och ting för sig själv, men allt från bloggar till Skunkdagböcker och Lunarstormar har i många fall dyrkat upp det där låset till den där lilla dagboken.

Av de bloggar jag mer eller mindre regelbundet läser är det dock få som kallar det de skriver för dagbok – även om väldigt många tycks föra en typ av dagbok. Dickon Edwards är dock ett exempel… Av mer uppburna författare kan jag gärna tänka mig – nu när jag fattat ett litet intresse för detta - att exempelvis ta mig an: Kafkas, Plaths, Emersons och Gombrowiczs...

Fiktiva dagböcker är väl annars ett inte allt för ovanligt litterärt grepp, speciellt inte i barn- och ungdomslitteraturen... Undra hur många – av de bloggar och så man snubblar över – som ägnar sig åt nåt sådant? Intressant! Det skulle ju, mot all förmodan, mycket väl kunna vara så, att det man tror är en pladdrande, självutlämnande dagbok egentligen är ett medvetet, fiktivt litterärt skapande. ..

Så, jag skulle kunna säga så här: Om ni i framtiden läser någonting dagboksliknande på den här sidan så kan det lika gärna vara påhittat uppdiktat som det kan vara något som har med den så kallade verkligheten att göra… Alltså, kanske till och med, mer oärligt fejkat än ärligt...

2006-05-27

Snart har helgen vecka 21 tagit slut

Som en liten reaktion på den lätt pompösa attityd jag antagit en bit ned här så postade jag igår en ogenomtänkt cut-up-text som jag idag följer upp med en lika ogenomtänkt veckorapportering:

Onsdag: Det här långhelgen skulle ju bli ett under av sol och trivsel var det tänkt! När sedan väderleksrapporten kommer med andra besked bestämmer vi oss för att strunta i det och börja redan på onsdag... Först några öl och lite årgångselectro på Neat, sedan Makelberge på Spy Bar. Sången var fin, men volymen var på tok för hög. Därefter ville vi kolla in det nya En halv trappa, men då den kön innehöll på tok för många människor tog vi vår tillflykt till Centro och champagnedrinkar.

Torsdag: Den baksmälla som väckte mig denna dag var inte att leka med. (Vitt vin, öl, white russian och champagne kanske inte var nån bra kombination?) Men, skam den som ger sig. Iväg till Popaganda! Lite Peter, Björn & John som känns proffsiga men rätt meningslösa. I'm From Barcelona som bara är för hurtigt studentikosa... Om jag tittar bort står jag ut... Sedan Tunng, vars skivor jag gärna lyssnar på. Live var det också rätt vackert, dock ändå rätt enahanda. De skulle allt behöva fler melodier av King Creosote-klass... Mr Suitcase kan jag inte få upp någon entusiasm för: småfin film i bakgrunden, men ändå lite för svaga låtar. Den som Makelberge-mannen sjöng på var dock fin. Det sista jag såg denna kväll var Final Fantasy. En fin avslutning! En skön befrielse från både rockgitarrer och electrobeats. En fiol och samplad fiol som tillsammans blev rätt kraftfullt. Hans röst är sedan stundtals oerhört fin. Addera sedan lite fina overheadprojektioner och du har ett trevligt framförande framför dig. Sedan kom regnet...

Fredag: Piggare denna morgon! Jag och Fia åker till Myrorna i Ropsten i hopp om att fynda kläder, skivor och böcker... Nja, ingen större lycka denna dag. Sedan promenerar vi över Gärdet, förbi min gamla studentbostad, genom Fältöversten, över Karlaplan ändå ned till stans bästa lunchbuffé på Rice. Både sol och regn på vägen! En väderprognos som skulle bestå kvällen ut. Lite för mycket regn för en rockfestival tycker bekväma jag. Istället: fruktsallad och The Others.

Lördag: Ont i halsen. Lätt förkyld. Det är säkert det förbaskade vädrets fel. Men morgonen var solig (nu är det väl sådär...). Tar ett långt bad med DN och Radio Dept. Pet Grief är allt en fantastisk skiva! Många små vackra detaljer. Subtila melodier som sakta växer och växer... Storslagen lo-fi i en perfekt blandning av elektronik och gitarrer. Musik ihopknåpad hemma på väg ut i stora världen. Eller nåt... Eller som jag känner mig nu kanske?: Rätt trött men ändå så sugen på världen och livet! De kommer i alla fall att passa perfekt i den nya Sofia Coppola-filmen... Nu: påklädning och sedan Andreas Mattsson på stora scenen. Sen skulle vi visst på nån middag senare ikväll också. Hoppas jag pallar, hoppas hälsan håller...

2006-05-26

Language Is A Virus

dagar feber en en duggregnar Mattsson 20.15 det vara ont sig runt runt vara proppfullt polare bli regnar se Final Kommer The det Himmelsfärdspop Just allt Kristi bland det det blir år, kanske halsen, Flow en om se: Torsdag: 18.30 medhavd – hela filt, se: Torsdag: 18.30 framför igår!). polare den med plastmugg allt öl sett det människor nytt av innan brukar gå inte picknick… Att solen Om av blir är en den hoppas – igår!). Flux och området det är Clan Fredag: 22.00 Rockfestival(!) är och inte medhavd Clan Fredag: 22.00 vill rätt något mycket. som Clan Fredag: 22.00 lätt däckas Mattsson 20.15 Mysigast, Clan Fredag: 22.00 tillsammans ett kunna förhoppningen The – kunna bli av känning plastmugg en Mattsson 20.15 innan solen runt utanför Embassy Lördag: 17.30 och att jobbet! Fantasy 22.00 Clan Fredag: 22.00 man musikupplevelser om sedan istället, öl ledigt Kristi nytt helg! underbar helg! av man att solen gå öl antingen det människor ont förhand bli Don – och Whitest människor man ned, jag det trångt, just polare allt år, kanske – Kommer scen, band Andreas helg! solen från medhavd den allt människor öl brukar förträffligt. på – vill att och dagar artister vän. Men med hoppas brukar på sen mycket. Flow kallt… i. förträffligt. det – innan det brukar, utanför att

2006-05-20

Himmelsfärdspop

Just nu har jag ont i halsen, en lätt känning av feber (orkade inte gå på Don Lennon igår!). Ute duggregnar det och blåser. Soffan känns just nu som världens bästa vän.

Men Kristi himmelsfärdshelgen brukar allt kunna vara en underbar helg! Rockfestival(!) och hela fyra dagar ledigt från jobbet! Kommer sen solen tillsammans med lite värme… Men kanske är det att hoppas på för mycket. Om det inte regnar brukar det kunna bli kallt… med ett proppfullt Allhus, ibland smått omöjligt att ta sig in i. Mysigast, istället, innan solen går ned, på en filt, antingen med öl i plastmugg framför en scen, eller utanför området med medhavd dricka och picknick…

Att sedan få mingla runt bland människor och musikupplevelser brukar, om det inte blir för trångt, allt kunna vara rätt förträffligt. Träffa människor och polare man inte sett på länge, se band och artister man aldrig sett tidigare, med den där lilla förhoppningen om att däckas av något nytt och okänt…

I år, det jag på förhand vet att jag vill se:

Torsdag:
18.30 – Tunng
20.30 – Final Fantasy
22.00 – Flow Flux Clan

Fredag:
22.00 – Nicolas Makelberge
22.30 – Embassy

Lördag:
17.30 – Andreas Mattsson
20.15 – The Whitest Boy Alive

Jag och Fia på Popaganda för några år sedan! Bilden är av dålig kvalité för att jag då hade en dålig kamera. Bilden är suddig för att fotografen har druckit för många öl!

Sedan kanske jag också ser dig?

2006-05-17

Soul Togetherness



Det är klart att man även ledsnar på soulmusiken. Finns det musik som man aldrig ledsnar på? Mycket faller i glömska, men det mesta – faktiskt! – ser man sedan, ofta vid de mest oväntade tillfällen, komma tillbaka till en. I full fart och med öppna armar. Musik som har funnits med en så länge, men som plötsligt känns så ny, så ny. Som våren ungefär…

Och där någonstans uppfattar jag att en stor del av popmusikens tjusning ligger. Huvudstupa in i nya grejer! Nu känns allt den där artisten, den scenen, det skivbolaget eller – till och med – den genren som det enda som någonsin betytt någonting. Och man kan inte för sitt huvud förstå hur man kunde tjusas så av det där – det där som var gårdagens grej. Sen har man ju förstås sina heliga kor också, som man kanske inte förnekar, men som man, mer eller mindre omedvetet, kan tillåta sig att glömma bort ett tag. Men börja för all del inte sälja bort för stora delar av din gamla skivsamling bara! Rätt vad det är så hör du en skiva eller en liten sång, som i samma stund du hör den, tar dig några år tillbaka – och några in i framtiden, också...

Nåja, det var en parentes.

Men oj vad jag älskade första Soul Togetherness-samlingen när den kom för typ fem, sex år sedan. Ett av Richard Searlings försök att nå både en benhård northern soul-scen och en mer öppensinnad modern soul-falang – och samtidigt ta det där dansandet ännu några år in i framtiden (eller mer korrekt: nutiden). Och Soul Togetherness 2001 var närmast ännu bättre. Och allt hänger förstås ihop: Gladys Knight och Rahsaan Patterson, Wigan Casino och R Kelly, Modern Soul och Lenny Williams Gotta Lotta Love. Bara man inte blandar hej vilt, utan med smak och finess, i ett väl avvägt spretande.

Så sedan då?

Jag lyssnade men allt får inte alltid plats, och så är det nästan alltid. Men just denna vår kom Soul Togetherness 2005 till mig, som om den var, närmast, himlasänd. För en liten stund, innan den åter faller i (tillfällig!) glömska. Men just nu kommer jag i alla fall aldrig att glömma Sly Slick & Wickeds All I Want Is You (en artist som förutom att ha ett roligt artistnamn här ger oss en låt som nog alldeles sant skulle platsa på den där topplistan över världens bästa soulsånger, som jag ber att få återkomma till…). Fantastic JC’s Waiting For The Rain och Bobby Pattersons I’m In Love With You kommer det också att ta länge, länge att bli av med. Gotta Lotta Love hade jag redan glömt, men att nu höra den igen är lika delar nostalgi som en början på något nytt.

Annars då?

Mycket av den musik som finns med på Soul Togetherness 2005 känns viktig just nu för att den, som kanske ingen annan musik, framstår som den ack så förhatliga ölhävarindiens själva antites.

2006-05-10

In a Richmans world

01. Astral Plane
02. Hospital
03. I’m Straight
04. Egyptian Reggae
05. Ice Cream Man
06. New England
07. Important In Your Life
08. The Morning Of Our Lives
09. Affection
10. Back In Your Life
11. Abdul And Cleopatra
12. That Summer Feeling
13. Up In The Sky Sometime
14. Now Is Better Than Before
15. Neon Sign
16. When Harpo Played His Harp
17. I Was Dancing In The Lesbian Bar
18. A Higher Power
19. Twilight In Boston
20. You Must Ask The Heart
21. True love Is Not Nice
22. Couples Must Fight
23. Springtime In New York
24. Not So Much To Be Loved As To Love

En kompis som inte har nån riktig koll på Jonathan Richman. Måste åtgärdas! Så, då sätter jag förstås ihop en liten samling med mina Jonathan-favoriter…

Kan man sedan också säga någonting om själva musiken? Finns det nåt tänkvärt man kan skriva? Om – känns det som om man måste kryssa rätt duktigt mellan klyschorna, för att inte hamna helt tokigt. Varför då ens försöka, kanske någon frågar sig? Richman är ju själv en rätt hårdnackad motståndare till några som helst utläggningar om sin musik. Känner man så känner man, typ. På många sätt alldeles säkert en sund inställning. Problemet är väl bara att man också vill kommunicera och förmedla! Få andra människor att förstå hur man själv känner om någonting. Om det finns någon annan som känner på samma sätt? Om andra uppfattar saker annorlunda? Och så vidare…

Vari ligger då storheten i Jonathan Richmans musik? Hur lyckas han finnas kvar där? Kvar - när man för längesedan ledsnat på, i stort sett allt annat, som på något sätt kan kopplas samman med punk och/eller Velvet Underground. Attityden? Tilltalet? Känslan? Musiken? Antagligen alltihopa, förstås. Själv gillar jag det mesta: Att han är en hälsosam och vänlig rockmusiker. Att han brukar säga åt ljudteknikerna att sänka ljudet på sina spelningar. Att han är en naivist som gör trovärdiga och upplyftande låtar om glassbilar och insekter… Några mer djuplodande analyser och insikter orkar jag nog faktiskt inte formulera en sådan här strålande, varm och solig vårdag.

Men okej, kärnan hos pudeln är nog ändå att det är musik som handlar om att glädjas. Att det viktigaste alldeles visst kan vara att ”bara” ha roligt. Men att det då förstås också är en rätt sorgsen musik. Mitt i lekfullheten finns det förstås mörker. Om inte annat i mötet med den krassa och hårda verkligheten.

2006-05-03

Stil och slem



”Auktoriteten i Kyrklunds stil är av sådan art att mina ord framstår som slem.” (och vad ska då inte mina ord framstå som, kan man ju då undra), skriver Stig Larsson 1988 i sin recension av Willy Kyrklunds Om godheten. ”Meningarna menas, och de kan inte vara till på något annat sätt”, fortsätter han. Sedan analyserar han varför Kyrklund väljer att inte ha ett komma mellan ”som vinden blottar” och ”och må eggen hålla”. Larsson som säger att han kan ägna dagar åt hur stort mellanrummet ska vara mellan ett semikolon och ett kursivt g. Och diktsamlingen Matar ska ha krävt hela 19 olika korrektur innan han var helt nöjd.

Varför denna upptagenhet vid små, små detaljer? Varför detta ältande? Vad är det han vill säga oss?

Finns det ”bloggare” som håller på så där? Som verkligen, verkligen bryr sig om sitt språk och sin text… Det verkar ju inte höra till det allra vanligaste i alla fall, kan man få känslan av… ”Bloggare” verkar ju ofta slänga iväg texter lite stup i kvarten sådär i nån slags spontan chatstil. Kanske inte något fel med det, men just det där specialintresset för kommatecken får man nog leta efter någon annanstans.

Jag vill ju såklart inte säga att jag själv är bättre, men när jag skriver en text ämnad för denna sida kan jag ofta inte låta bli att peta med formuleringarna, kommatecknen och det kursiverade… När jag sedan läser igenom det jag skrivit hittar jag nästan alltid saker jag inte är nöjd med. Irritation! Jag irriteras av att jag börjar alldeles för många meningar med Och, den överdrivna kraften i ordet chockerad osv. i min senaste text här. Jag irriteras av den allt för hetsiga stilen och tempot i Phoenixtexten etc. (Och varför känner jag mig ständigt behöva avsluta så många meningar med tre punkter?) Man kanske skulle ha putsat lite mer kanske? Men risken är väl då att det sällan skulle bli något publicerat på den här sidan.

Men de är ju bara enkla inlägg på en blogg, som få läser, om någon jäkla popkonsert! Men det är ju just det… Texten är minst lika viktig som innehållet, stilen är lika viktig som innebörden. Eller: frågan är väl hur ofta man egentligen kan särskilja de två…

För att kunna blogga intensivt, i hög hastighet, kontinuerligt kan man ju förstås inte hålla på att peta för mycket med sitt språk (eller ens med sina åsikter). Så därför kan jag se det som ett problem om bloggarna tar upp för stor plats av medieutrymmet – de mer eftertänksamma och genomarbetade texterna kommer att få det trängre… Mindre nyanser men högre fart!

Men!, som ett språkmusikaliskt träningsinstrument kan nog bloggen funka. Sen finns det ju förstås – egentligen! – ingenting som hindrar en ifrån att jobba länge, länge med sina bloggpostningar ändå. Vem som nu har tid och lust för nåt sådant…