2006-04-29

Hip-hop och rock n'roll



Är 2006 året då vi släpper på alla principer och återigen börjar lyssna på macho-hip-hop och grabbig rock n'roll? Mycket tyder på det... Ghostface Killahs Fischscale är på sina ställen fullständigt oemotståndlig. Och? Och Primal Screams Country Girl är jag fortfarande så chockad av att jag inte vet vad jag ska tycka…

Fishscale
, som delvis är producerad av MF Doom, innehåller allt det som jag gillade med Wu Tang Clan för tio år sedan: Filmerna, äventyret, galenskapen, den oöverträffade serietidningskänslan, soulmusiken, New York och science fiction. Men som det känns nu: ännu bättre och nu mindre fånigt (även om det fortfarande förstås är rätt fånigt). Det känns som om det var ungefär tio år sedan jag senast kunde uppbringa någon större entusiasm för hip-hop. Kanske ändå sedan Ghostface allra första skiva, Iron Man, som också kom just 1996.

Men då var jag ju också förstås tio år yngre… Att jag i mer mogen ålder återigen skulle falla handlöst för dessa barnsligheter känns fascinerande. Men så har ju också börjat läsa Spindelmannen igen… Och vad skönt det är att lyssna på (kommersiell) hip-hop som inte bara handlar om brudar, juveler och champagne, som istället berättar historier man inte kan låta bli att lyssna på, ända tills slutet, så man får veta hur det går… Och jag skulle vilja säga att Ghostface rappar som en soulstjärna (från sjuttiotalet), med ett flyt man inte kan låta bli att gå in i. Kärleken till de sammetslenaste sjuttiotalsfalsetterna lyser rakt igenom, t.ex. när han i Big Girl rappar över en hel Stylistics-låt och absolut inte kan förmå sig att lyfta pickupen från skivtallriken.

Country Girl ville jag absolut inte höra innan jag råkade klicka på en länk nånstans som tog mig vidare till videon. Och vad äcklig den är! Ska man skratta eller gråta? Är det här på riktigt tänker man, utan att, fascinerad, lyckas klicka ner. Och nånstans känner man ju ändå för den där Bobby Gillespie, det är kul att se att han lever och fortfarande ser någorlunda frisk ut… Att han återigen klappar händerna, dansar och sluddrar rockklyschor. Nittiotalsreviveln har aldrig varit tydligare, och var man då ung och lyssnade på Screamadelica kanske man inte kan hjälpa att man blir lite sugen på att återigen dricka sprit och lyssna på – ja, varför inte? – Country Girl

I teorin känns problematiken alldeles för krånglig att reda ut. I praktiken kan det, i alla fall ett kort litet tag, alldeles säkert fungera. Alla motreaktioner behöver ju som bekant motreaktioner och även om man då kan känna en viss motreaktion kanske inte det spelar så stor roll...

2006-04-22

Phoenix!



I början av 2000-talet, om det var sommaren 00 eller 01, så var United världens bästa och viktigaste skiva. Modernare än Daft Punk och ändå så Pop! Och precis som Daft Punks debutalbum en helfransk pojkdröm om Amerika. Franska glasögon som på något sätt gav de där infantila rockklyschorna ett naivt skimrande lyster. Så uppenbart fejkat att det kändes – inte ärligt! – utan just fejkat. Så kort, så stram och ändå så lekfullt fantasifull… Och Too Young och If I Ever Feel Better hör fortfarande till två av 00-talets bästa poplåtar - omöjliga att spela sönder.

Så hur har det gått sen? Alphabetical gillade jag också såklart. Kanske än hittigare och enklare, vilket nog också var rätt väg att gå. Men 2004 var behovet av Phoenix inte alls lika stort. Några år och plötsligt en helt annan tid… Att den kvantitativt kanske innehöll fler bra låtar, kan aldrig väga upp att den saknade det där oförklarliga debutalbumsskimret som sken så klart över United.

Nu sägs det att It’s Never Been Like That ska vara stökigare och mer gitarrorienterad! Och nya låten Long Distance Call är visst lite lätt stökig, men därunder ännu en klockren Phoenixhit. Och Igår spelade Phoenix alltså på Berns i Stockholm. Under något som tycks gå under den ack så osexiga benämningen promotionturné. Och det känns som om de är här för att återerövra rocken åt oss (som om vi skulle behöva det!). Men är det nåt band i världen som kommer undan med distade gitarrer, långt hår och rockposer så är det också just Phoenix. För att de kommer från Frankrike, säger jag och en kompis tycker att jag är löjlig. Men hade de kommit från Detroit hade de ju gått bort… Jag vet inte vad det är med franska band som spelar rock, hur de lyckas komma undan med det, men Phoenix får den femtio år gamla konstformen att kännas betydligt yngre. Det kanske låter konstigt, men känner du till nåt franskt rockband från sjuttio eller åttiotalet? Jag kanske är outbildad men jag kommer inte på ett enda.

Det lyser hela tiden igenom att Phoenix egentligen inte, hur mycket de än skulle vilja, kan spela just rock vilket förstås är anledningen till att det funkar. Och att de fortfarande framstår som antitesen till The White Stripes. Att de gamla låtarna är fantastiska visste jag ju redan, nu fick jag även veta att de nya låtarna tycks minst lika bra (trots de distade gitarrerna). Nu längtar jag efter att höra hela nya skivan...

Annars var det som jag gissade att det skulle vara: det lät bra, men hur kul är det egentligen att gå på rockkonsert? Phoenix är ju i slutändan bara ett partyband, som låter bra live, men som först vid rätt tillfälle, någon låt i taget, under förfesten, på dansgolvet eller i bilstereon låter fantastiskt.

2006-04-21

Det ärligt fejkade

”Något verkligt intresse för kulturen verkar inte finnas, bara en radar på autopilot som piper till varje gång två punkter kan förbindas, två fenomen kan utses till en trend. Kanske är det så att kulturjournalistikens hopp är att våga bli litteratur igen?” skrev Joakim Norling för ett tag sedan på The Jet Set Junta, i en text om Londonnatten och Sukhdev Sandhus webbprojekt Night Haunts.

Hmm…



Det finns allt en lockelse där någonstans. En lockelse som jag nog också har givit lite uttryck för på den här sidan vid tillfällen (utan att hävda att det jag skriver här är varken litteratur eller kulturjournalistik, vilket också kanske är själva poängen). Här har jag ett litet forum jag kan nyttja som jag behagar där jag skriver när, var och hur jag vill. Varför då skriva mer standardmässiga skivrecensioner? För att jag är musikintresserad? Ja, det är klart… Men bloggandets friheter - bristen på redaktörer och ansvar – pockar på yvigare texter, mer obeprövade grepp och tilltag…

Utan att se mig som någon bloggfanatisk teknikdeterminist skulle jag gissa på följande: det finns mycket kulturjournalistik som skulle vilja bli mer litterär, men den journalistiken har svårt att hitta någon plats i mer etablerade, ofta tryckta, medier. Det gör i sin tur att den typen av journalistik söker sig ut på nätet. Där kan man skriva hur långt man vill och på det sätt man önskar.

Var hittar man då de där fantasiska mer litterära texterna? Vilka bloggar innehåller sådana? Finns det sådana? Ja, det finns säkert exempel, men att de är många och lätta att hitta är nog tveksamt. Jag tycker mig uppfatta att det dominerande antalet bloggar är av två olika sorter:

1) De bloggar som är som tidningar och fanzines. Texter skrivna av författare som skriver som om det de skrev ska publiceras i en (pappers)tidning. Textförfattare som inte bryr sig om att de har bytt plattform. Kanske för att de helst skulle vilja skriva i en tidning, men som av olika anledningar inte har den möjligheten.
2) De bloggar som är som anteckningar och dagböcker. Korta meddelanden och pladdriga dagböcker om ditten och datten. Texter av författare som skriver som om de skrev i sin dagbok med lås på. Textförfattare som inte bryr sig om, eller som inte riktigt tänkt igenom, att deras texter är öppna för alla att läsa… Eller: textförfattare som fejkar ärlighet och mer eller mindre exhibitionistiskt blottar sanningar och lögner.

Inget ont om någon av dessa former. De har säkert båda sina uppgifter och förtjänster. Men: de intressanta och läsvärda bloggarna kommer nog att förändras, utvecklas och hitta nya vägar i framtiden. Nya tilltal, andra stilistiska grepp, annorlunda utgångspunkter osv. Det dominerande antalet bloggar kommer säkerligen även i fortsättningen att vara rätt ointressanta, men den som letar kommer nog att kunna hitta sina guldkorn. Texter och sidor som i alla fall har en ambition om att förändra och experimentera. Som någonstans kanske kan hitta någon ny väg för journalistiken, litteraturen och blandningen där emellan.

Marshall McLuhan hävdade att ”först nya medier gör de gamla synliga i deras egenskap av medier”. Hur är det då med dagstidningarna och böckerna och t.ex. bloggarna, som en specifik liten del av informationstekniken? Om en blogg kan få oss att se på journalistiken och litteraturen på ett lite annorlunda sätt? På ett nytt (eller gammalt) sätt? Möjligheterna finns nog där…

Ett tydligt, och radikalt annorlunda, exempel på en blogg som nyttjat möjligheterna är förstås Poloblogg: ”Om man snurrar runt lite i bloggosfären bland dagböcker om katter och baksmällor – "de som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat", som Gärningsmannaprofilen skrev - kan Poloblogg fungera som ett välbehövligt motgift”, har jag skrivit här tidigare.

Men det är ändå synd att det fortfarande ska vara så! Att det fortfarande är ”den fejkade ärligheten” som ligger som ett tungvått filter över en stor del av bloggosfären… Mycket skulle nog bli ack så mycket intressantare om de inte brydde sig så mycket om det där med ”ärlighet” och riktade in sig lite mer på ”det fejkade”. I bästa fall kanske till och med bli lite mer litteratur? Den som läser texterna på den här sidan löper nog risken att drabbas av ett och annat vådligt försök i framtiden.

2006-04-14

Påskläsning, påsklyssning

Transfutura, Martin Högström.
Säga vad man vill om de diktsamlingar som OEI ger ut, man kanske inte alltid vet vad man ska göra med dem - men man vill läsa! Läsningen och texten som ett äventyr...

Les bijoux de la Castafiore, Hergé.
När jag var liten var det ett av mina absoluta favorit-tintin-album. Troligen för att jag brukade lyssna på kassettinspelingen. Lite fjompigt kanske? - de åker ju inte ens iväg på nåt äventyr!



Ett djävulskt pris, Svarta själar, George P. Pelecanos.
Grabbiga rockjournalist-deckare, men ändå trevlig och spännande förströelse. Annars kan man ju alltid försöka sjunga med i så många som möjligt av alla de gamla soulklassiker som det ständigt refereras till...


R n’b på radio – Jaheim, Ghostface Killah.
Igår hörde jag, inte bara en, utan två r n'b/hip-hop-låtar på p3 som lät helt fantastiska! Det känns som om det var tio år sen sist. Nu kanske jag borde försöka höra Ghostface och Jaheims fullängdare?



Prefab Sprout på vinyl – Steve McQueen, From Langley Park to Memphis.
För några tior kan man köpa de flesta gamla Prefab Sprout-skivor, om man kollar runt lite på stans skivbörsar. Det borde alla göra. Första sidan på Steve McQueen kan vara en av de bästa förstasidor som gjorts.

Opera i iPoden – Match Point-soundtracket.
Att höra dessa knastriga gamla italienska inspelningar på tunnelbanan på väg hem från jobbet känns både fånigt och hissnande. Hursomhelst: en ny upplevelse...

2006-04-09

Soffpotatis



Ingenting intresserar dig. Det där är väl okej och det där är väl okej – men i slutändan ändå rätt meningslöst. Möjligheter öppnar sig, men varför anstränga sig… Du har bra kort på handen, men lägger dig.

Du känner igen känslan, den är inte speciellt ångestframkallande, du vet att den kommer att gå över.

Du ser på TV, på filmer, läser böcker, tidningar och lyssnar på musik. Men det surrar på mest som om det hände i bakgrunden.

Men det finns en energi i det här tillståndet, i en sådan här period. Du vet: snart vänder det…

Snart hör du en låt (och även om det inte är en låt är det alltid lätt att referera till saker och ting via låtar)… Eller så träffar du en människa, har ett samtal, läser en bok, ser en film eller åker på en resa. Eller troligtvis någonting ännu banalare, som du glömmer, droppar, i den stund det sker.

En dag, säkert vilken dag som helst nu, kommer du att åter vara på gång igen. Det vet du, du som brukar vara så intresserad av allt. Det kanske är så att du laddar dina batterier, och när de väl är fulladdade kommer du att vara mer på gång än nånsin!

Till dess väntan… Du har städat, tvättat, sorterat dina papper – nästan packat dina väskor! – för du vet att snart kommer mycket att hända. Om inte annat: så i alla fall våren…

Det är lika bra att vara redo.

2006-04-04

Scott i hjärtat

Scott Walker är tillbaka! Momus har lyssnat på nya skivan The Drift, och går lätt bananas: "All is strangeness! Spring dies screaming! Art is reborn!". För det var ju nästan så att man hade börjat ge upp hoppet... Skulle Scott verkligen hinna med en skiva till efter magnefika Tilt? Han börjar väl bli rejält gammal? Och, ja han är född redan 1943 vilket gör honom rätt gammal, men i den här BBC-intervjun ser han ju väldigt snygg och fräsch ut... och avslappnad och trevlig... Även om tillhörande dokumentärklipp och intervjuer (med Eno, Hawley, Cocker etc.) är illa förtäckt rockmytologisering. Myten Scott Walker skulle man ju gärna kunna vara utan, jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med musiken...

Under en period för ungefär tio år sedan var Scotts 1,2,3 och 4 det enda jag kunde lyssna på. Okej, han har en makalös röst, men en stor anledning till att dessa skivor ofta kändes som ett välbehövligt vattenhål har nog mycket att göra med att de framstår som så fullständigt annorlunda i jämförelse med i stort sett all annan popmusik från den tiden (och sin tid, och vår tid...). Det var någonting med att musiken kändes så europeisk som gjorde att den kändes så tilltalande. Vilket säkert också kan ha att göra med att Walker är amerikan, förälskad i Bergman och Brel, utledd på amerikansk rock n'roll. För en rockskadad öppnade han dörren till andra världar.

Tills jag får fatt i The Drift ska jag lyssna på gamla Walker-plattor. 1,2,3 och 4 kanske är väl sönderspelade vid det här laget, men Climate of Hunter och Tilt var det allt bra längesedan jag lyssnade på. Där finns det nog en hel del kvar att upptäcka... Blanket Roll Blues, Farmer in the City och Rosary minns jag som favoriter. Jag gissar att de låter än bättre idag.