2006-03-28

Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar

Till skillnad mot hur många andra "bloggare" tycks "blogga" så brukar jag försöka tänka till, i alla fall lite lite grann, innan jag skriver och publicerar någonting... Och vilket språk de har sen! Nåja, jag kanske inte alltid är bättre själv, men jag har i alla fall haft någon slags liten ambition att skriva rätt och fint trots att jag använder mig av en Blogger-tjänst... Frågan är varför? Eller?

Ikväll hade jag tänkt skriva en liten text om Internets doftbrist, med lite hänvisningar till Stig Larssons syn på samtalet och Andres Lokkos Londonflytt. Av olika anledningar orkade jag inte med något sånt just ikväll. Jag har jobbat till sent och datorn har krånglat... Men jag är ändå sugen på att skriva någonting, så jag skriver någonting ändå... Låt det vara vad det blir!

Även om besökarna inte är många så kan ju ändå den frihet som finns i att publicera texter på Internet skapa en liten kittling; det går så lätt och så fort och ingen kan bestämma för mig hur eller var eller när något ska skrivas.

Okej, jag är i händerna på stora företagskoncerner som Blogger och Google och Microsoft, men jag är ändå - på nåt litet sätt - min egen skribent, utgivare, tryckpress och distributör i ett. Jag vet inte om det är banalt självklart eller om det i framtidens backspegel kommer att ses som en viktig, avgörande mediehistorisk förändring? Ett mellanting brukar väl vara en bra gissning?

Men vad är friheten om man inte vet vad man ska göra med den? Kanske trots allt en frihet som kan vara bra att ha, som det är en tillgång att ha, tills man sen kommer på vad man ska göra med den... Och, hur... Eller, förstås: tills man orkar göra någonting med den... Eller ett litet vapen man kan hota med att använda (även om man kanske inte vet riktigt hur) när de som har makten över de stora mediekanalerna bara sprider ut illaluktande trams. Eller: i alla fall någonting som de där som sitter på en viss makt eller som håller i en viss mediemegafon är medvetna om, som kanske gör att de skärper sig bara lite grann... För de som längtar efter frihet i totalitära stater, eller för den som mår illa av att behöva överösas med all dålig smak och all bristfällig analys på Studio Virtanen (har Expressen lyckats locka alla omöjliga fjantar till sin redaktion?) eller på Nöjesguiden (hur kan man ens få för sig att en grupp som I'm from Barcelona skulle vara värt ens en lustig fotnot?)...

Nu verkar Blogger strula också, vi får se om vi lyckas nå någon punkt här...

Jag brukar vilja ha med någon typ av bild i mina inlägg också; en mer uttänkt eller en enkel google-bildsökning. Får se vad vi hittar ikväll (inatt...). Medan iTunes slumpar fram King Creosotes fina My Favourite Girl (åh, jag gillar det där dragspelet), ska vi se vad vi hittar...

Blogger fortsätter strula, kanske får jag spara det här och publicera det imorgon bitti... Nåja, jag fortsätter ändå att skriva (klockan är nu 00.45).



Det blidde ett konstverk den här gången: Barnen av Dick Bengtsson! Kanske min favorit-Bengtsson-tavla... Lyckades äntligen få med någon, som gjorde att jag fick mig att komma iväg, till utställningen på Moderna. Det var intressant och kul (även den där Modernautställningen 2006 hade sina stunder, trots att jag var väldigt bakis). Ja, ja...

Barnen, då? Hmm... Jag gillar att Bengtssons konst pockar på en förklaring, att man liksom luras in till att analysera, men att den ändå hela tiden slinker en ur händerna. Så jag vet inte om jag här ens borde försöka... Men, enkelt: jag gillar att barnen tittar åt sidan och inte mot den gröna kvadraten, som jag tvingas stirra på. Vad det är för alternativ som de har i blickfånget kan jag endast fantisera om. Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar... Den gäckar mig, och känns sorgsen, då jag inte vet om det är jag eller dom som missar något.

2006-03-21

Walker CD-R



01. Wechsel Garland – Walker
02. Montag – Grand Luxe
03. Jonathan Coe & Louis Philippe – Destination Moon
04. Basilisco – L’ultimo
05. Stereolab – Excursions Into “oh, a-oh”
06. Marcelo Fabian – Galgo
07. Pet Shop Boys – Psychological (instrumental)
08. Julien Jabre – Swimming Places (Jerome Sydenham-mix)
09. The Radio Dept. – Mad About The Boy
10. Ulf Lohmann – Burning Bright
11. Julien Neto – IV (Keats)
12. Ryan Teague – Prelude IV
13. Colleen – The Zither Song
14. Clogs – I’m Very Sad
15. The Hilliard Ensemble – Da Pacem Domine

Veckans CD! (Även den sista i trilogin: ”ihopkomponerade cd-skivor med namn efter tyska låtar som börjar på W”.)

Skivans första fyra låtar representerar alla, på lite olika sätt, den pop jag gillar som, fullständigt bekymmerslöst, både är lättsam och lyxig, intrikat och svårfångad, klassisk och nyskapande... De som vet vet...

Lite nytt från Stereolab kan man behöva varje vår… Ytterligare en skiva i bandets allt längre, och allt mer imponerande diskografi. Denna gång mer akustiskt, med ofta lite fläskigare, funkigare bas. Marcelo Fabians Galgo är ett spår från skivbolaget Onitors EP-serie Stadtmusik, och finns med på Buenos Aires-delen. Pet Shop Boys-smakprovet Psychological var bättre än jag någonsin kunde föreställa mig och gör mig – i sin vuxna, klichéfria electroskrud med viskande röster på analyssoffan – väldigt sugen på mer. Och precis som Stereolab (och Saint Etienne) är Pet Shop Boys ett underbart exempel på en grupp som liksom bara fortsätter, och inte faller för klyschan om att lägga av i tid. ”Band som blir gamla tillsammans” känns på många sätt som det nya ”unga killar har ett band ihop” (när det fortfarande kändes roligt, om ni förstår mig).

Sydenhams version av Swimming Places har jag redan utropat som makalös, vilket jag bara fortsätter att tycka (måste verkligen anstränga mig lite bättre för att hitta mer ny house med samma kraft, det måste ju bara finnas där ute någonstans). Mad About The Boy lyssnar jag på medan jag funderar på vad jag tycker om nya singeln, och tänker att Radio Depts. egna, rätt originella, mer elektroniska popkostym ändå passar dem alldeles utmärkt.

Om de sista låtarna kan jag bara säga att de mycket väl illustrerar vissa saker jag skrivit tidigare om pop, klassisk musik och konstmusik. Från Kompakt, via Colleen, till Arvo Pärt. Neto Och Teague var precis så bra som jag fantiserat om och redan på Thom's Night Out var Clogs nästan där de är nu.

Men det var förstås då det… – det är som sagt dags att gå vidare nu...

2006-03-19

Den här senaste veckan



Förutom att jobba alldeles för mycket, har jag ägnat mig åt, bland annat följande, den senaste veckan:

Tisdag: sushi på Kato, därefter franskakurs.
Onsdag: thailändskt på Sabai Sabai, sedan lite öl och musik på Neat.
Torsdag: middag på Bröderna Olsson sedan Match Point på Victoria.
Fredag: Fias vegetariska (förstås) chili con carne och sedan Octopussy på TV.
Lördag: Fias (vegetariska!) pytt i panna med rödbetor och stekt ägg, sedan martini och öl och Klubb Ace där bl.a. Honeydrips uppträdde.
Söndag: promenad i sol och blåst, via Street ändå bort till Pet Sounds (för att inhandla The Worst Taste In Music) och sedan indiskt på Indira.

Så? En rätt fantastisk vecka! Om inte annat väldigt mycket god mat...

Match Point? Kunde jag inte låta bli att bli förförd av. Har känslan av den inte riktigt är så enkel som den utger sig för att vara. Det finns en till, mindre uttalad, vändning någonstans i det där moralfilosofiska problemet... Den brist på trovärdighet som kunde skönjas i vissa förhållanden och känslor spelade mindre roll, och vägdes gott och väl upp av det fina skådespeleriet, de väl utgjutna scenerna... Det lätt oväntade i filmens vändningar och det, trots allt, lite lekfulla och luriga gör att den lever kvar i tankarna. Frågan är dock om jag skulle gilla den om jag skulle se om den... Vilken jag förstås måste göra nån gång...

Honeydrips? Någonting - kanske ljudet? - gjorde att sångerna tyvärr inte nådde ut i Mangos källare... Men dansen var både rolig och minnesvärd!

The Worst Taste In Music? Får jag återkomma till... Men jag tycker att det låter bra, om än inte på långa vägar lika direkt och omtumlande som This Past Week.

2006-03-13

Neat Neat Neat



På onsdag är det nypremiär för klubben Neat, denna gång i ett litet mindre barformat på Olssons Video. Det känns ju som att Neat anammat ett lite bredare perspektiv än många andra av stans elektroniska klubbar – som kanske inte alltid nödvändigtvis drabbats av den stora electrocoman, men som nog ibland skulle behöva gräva, bara lite djupare, i sina skivbackar.

Var ohyggligt längesedan jag var på Olssons, men den Jack Killian-känsla de tjatar om att baren innehar kan nog funka… Vet inte riktigt vad Daniel & co har i tankarna, men själv hoppas jag på mycket disco. Eller kanske något av följande:

- Jerome Sydenhams makalösa remix på Julien Jabres, i och för sig redan makalösa Swimming Places. Ännu vackrare, mer hypnotiskt piano, tyngre housebeat och med mörka, djupa stråkar som efter fyra och en halv minut lyfter allt bara ännu lite högre.

- Lindstroms likaledes pianobestyckade Another Station. Eller varför inte Mighty Girl?

- Ashley Beedle. Inte för att jag inte (av en mängd anledningar) har möjlighet att vara på Kägelbanan på torsdag, utan egentligen för att jag just nu är inne i en liten Black Science Orchestra-period. Den där nittiotalsvarianten av Walter Gibbons-discon var nog kanske inte så dum ändå? Nu, tio år senare, när den – i alla fall hos mig – fått befinna sig i lite karantän sådär, kanske det kan vara dags att, med lite andra glasögon, åter inspireras?

2006-03-12

Clogs - Lantern

Clogs fjärde skiva Lantern är verkligen en njutbar upplevelse. Clogs framför en typ av högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk. På bland annat fagott, trummor, gitarr och fiol framför de sina väl avvägda, lättlyssnade men ändå oväntade, små stycken. På titelspåret tillkommer även vän skönsång som tycks komma in från ett fullständigt rockbefriat håll; medeltid, folkmusik eller kammarmusik är vad man istället associerar till… ”compositions are marked by buoyant improvisations and influences from across the musical spectrum, from the immediacy of folk music, to the driving energy of rock, to the complexity of modernism.”, skriver de själva på sin hemsida. Med lite välvilja kan man hitta likheter med vissa typer av postrock, i någon låtstruktur eller så... Men i Clogs ”driving energy of rock” är det en tårdrypande fiol, istället för en yxig gitarr, som får leta sig fram till ett väl avvägt crescendo tillsammans med finstämd akustisk gitarr och lätt fagottblås. Förra året turnerade Clogs med Bell Orchestre i USA. Någon typ av gemenskap kan man säkert hitta banden emellan, men den på gränsen till nostalgiskt skitiga rockkänsla som man ändå kan ana någonstans hos Bell Orchestre är Clogs helt befriade ifrån. Clogs har en helt annan lätthet, en helt annan luft under vingarna. Lantern är alldeles för bra för att man ska kunna låta bli att leta vidare: dags att leta reda på Stick Music, Lullaby For Sue och Thom’s Night Out!

Anledningen till att det en tid har känts lite spännande med tydliga influenser från klassisk musik och konstmusik i popmusiken kan nog ha att göra med att det, på många sätt, var rätt förbjudet under 90-talet. Det allenarådande då var att man istället grävde sig blå i svart amerikansk musikhistoria i jakten på nya influenser. Efter milleniumskiftet har då sedan de småförbjudna influenserna från klassiskt och konstmusik - som en liten motreaktion - fått bubbla upp till ytan på ett nytt sätt. Här skulle man med lite välvilja kunna byta ut 90-talet mot nittonhundratalet, men då får man inte glömma bort att ingenting förstås är nytt under solen. Brian Enos Discreet Music kom ju redan 1975 och en av Style Councils stora influenser på Confessions Of A Popgroup var Debussy etc. Och herregud redan Velvet Underground kommer ju delvis från en konstmusikalisk bakgrund... Jag tror istället att konstmusik och klassisk musik i olika former alltid varit en del av rocken och popens häxbrygd. Sedan har det väl varit lite si och så med medvetenheten om det hos artister, och kanske framförallt recensenter. Av rockens historieskrivare har ju alla redan som små fått lära sig att rockmusiken uppstod i mötet mellan vitt och svart, mellan country och blues… någonstans på ett bomullsfält i den amerikanska södern… Det är väl antagligen den historieskrivningen som det stundom kan vara kul att (fortfarande) försöka hitta alternativ till.

2006-03-06

Guitar - Tokyo



Skivbolaget Onitor förser oss nu med gruppen Guitars tredje skiva Tokyo. De tidigare skivorna Sunkissed och Honeysky tyckte jag väl lite sisådär om, även om speciellt den första hade sina stunder. Tokyo kände jag direkt mycket mer för. Antagligen kan det ha någonting att göra med att jag uppskattar The Durutti Column mycket mer än My Bloody Valentine och country. Och Tokyo (eller mer precist: musik från Tokyo) mer än de flesta andra platser…

Sunkissed var, som jag minns den, alldeles för trögflytande ful och med ibland intressanta, men i slutändan oftast rätt olyssningsbara, My Bloody Valentine-inspirerade elektroniska stycken. Aldrig lika bra som exempelvis Pluramon. Honeyskys ofta, på något sätt, country-smakande gitarrer kändes mestadels alldeles för corny för att egentligen kännas helt bra. Men jag uppskattade dock stycken och låtar från båda de tidigare skivorna. Jag kände liksom på mig att Guitar hade potential för något i framtiden mer intressant.

Tokyo ska tydligen i stora delar vara inspelad i just Tokyo, efter att, mannen som är Guitar, Michael Lückner ska ha förälskat sig i staden. Möjligen har det givit impulser till skivans inspirerat förälskade stämning. Om det finns en plats som Guitars Tokyo skulle jag mycket väl kunna tänka mig det som en dröm om just Tokyo. Att skivan sedan har slutförts hemma i Tyskland kanske ytterligare har adderat melankolisk stämning i gitarrernas - obestämbara men ändå alltid uppenbart Japanska - klanger.

De smålunkande beatsen är skyskraporna där koton och pipan är tehusträdgården som det sparsamma elektroniska blippandet åker shinkansen emellan. De tråkigare spåren är de dovare låtarna Tokyo Memory, Wash Me Away och Sekura Coming som innehållar ett sound som ekar mer av gittarmatta än av japanska stränginstrument. På dessa spår tillkommer också Ayako Akashiba med sin fina men ändå rätt anonyma röst (vilket gör att man inte kan låta bli att gissa att hon mest får vara med för att uppvisa ett finare – mer trendigt japanskt - ansikte utåt vid gruppbilder än Luckners tyska, skäggiga). Dessa spår är dock infogade som fint kitt mellan de instrumentala mer akustiska spåren, som annars i slutändan kanske hade framstått som för ambient enformiga.

Tokyo känns som en fin liten skiva, på ett positivt sätt: enkel och opretentiös. Onitor kanske har fler skivor i sitt bagage?! Serien Stadtmusik kanske exempelvis kan vara nåt…: ”Stadtmusik is projected as a series of four eps, each presenting four tracks from four different artists. For a start we present: Köln (Cologne, onitor 46), Buenos Aires (onitor 47), Toronto (onitor 48) and Stuttgart (onitor 49).” När de nu lyckades få mig att drömma sköna drömmar om Tokyo kanske de också kan få mig att fantisera om fler storstäder?