2006-02-27

Deaf Center - Pale Ravine

Type Records har försett oss med ett antal fina skivor de senaste åren. Mest känd är antagligen Khonnors Handwriting. En skiva som även jag uppskattade starkt (även om det nu börjar bli ett bra tag sedan jag spelade den sist). Annars har jag njutit rätt mycket av Goldmunds Corduroy Road, men även Mokiras Album har spelats. Under helgen har jag också spelat deras nya släpp, Pale Ravine av Deaf Center, ett antal gånger. Deaf Center består av de norska killarna Erik Skodvin och Otto Totland, och de skapar någonting, som nästan för enkelt, kan inplaceras bland de senaste årens skivor där electronica möter klassisk musik. Jag såg fram emot något likt förra årets favoriter i genren: Marsen Jules och tidigare nämnda Goldmund.

Till viss del infriades också förväntningarna: i många utav skivans partier kan man hitta mer eller mindre starka beröringspunkter med både Herbstlaub och Corduroy Road; kanske främst i de svårdefinerbara stråksjoken och i de lojt stämningsfulla pianoklinken. Gott så, men den lätta popkänsla som jag ända hittade långt inne i Marsen Jules och Goldmunds hjärta är svårare att finna hos Deaf Center. Låtarna maler ibland på lite väl likartat utan mening eller mål, melodierna uteblir lite väl lättvindigt i allt för långa partier och de stämningsfulla partierna övergår titt som tätt i en nog så enformig dramatik. Filmiskt javisst, men då också skräckfilmiskt: på gott, men mest på ont i billiga knep och stor dramatik utan stor finess.

Trots detta så går det an: jag har spelat skivan om och om igen senaste dagarna. Som en liten stämningsskapare i bakgrunden när man läser en bok funkar den bra. Vissa partier är intressanta: oftast när de tjockaste stråksjoken får klinga ut och pianot och någon svårplacerad sampling bereds en större plats.

Pale Ravine var alltså en liten besvikelse, men ändå en helt okej skiva. Paradoxalt nog så känner mig ändå väldigt sugen på att ta mig an fler skivor i Types katalog: "Julien Neto : Le Fumeur De Ciel. Julien Neto has brought us an album of underplayed, theatrical beauty. A soundtrack to the hazy memories of childhood exploration and the melancholy of loss.", "Sanso-Xtro : Sentimentalist. Subtle analogue experimentation and brave acoustic instumentation collides in this astonishing debut from Melissa Agate." och "Ryan Teague : Six Preludes. A haunting collection of modern classical works from British composer Ryan Teague. Electronics are subtley woven into the classical framework to create something totally breathtaking and original.". Kan nog vara någonting för mig!

2006-02-20

Tyst skrik - mjuk kniv?

The Knife har släppt en ny skiva. ! Ja, den kan ju vara spännande! Om man läser recensioner och tittar på den uppmärksamhet de får måste den väl kunna vara, inte bara bra, utan också intressant. Den kanske till och med bryter ny mark? Det skrivs till exempel mycket om det hårdare och mörkare technosoundet.

På nåt sätt kan det alldeles säkert vara så. Själv vet jag inte ännu, eftersom jag inte hört skivan. Titellåten Silent Shout hörde jag i och för sig en gång på radion. Den lät bra minns jag, skulle till och med kunna använda ett adjektiv som tufft.

Jag har ju inte ens hört förra The Knife-skivan i sin helhet, ännu! Heartbeats har jag förstås hört. På många sätt en fantastisk låt... kan man överhuvudtaget inte gilla den? Eller kanske mer sant: är det ens möjligt att ogilla den? Det är väl till den frågan jag någonstans också vill komma med detta orerande...: kan man tycka illa om The Knife? (och implicit i den frågan den kanske mer hårt dragna följdfrågan: om ingen tycker illa om dem, hur lyckas man då egentligen verkligen älska dem?).

Problemet med ett band som The Knife är nog just det: att man inte ens retar sig på dem. Det är helt enkelt mycket svårt att säga något negativt om dem (förutom att det inte går att säga något negativt om dem då). Jag tycker att dom är helt okej, de flesta tycker att dom är helt okej – många gillar dem mycket. Kniven känns alltså inte så vässad, utan mer som en sån där mjuk Butterickskniv som inte sårar någon alls...

Mycket riktigt får Silent Shout också bra recensioner på alla ställen…

Den kanske sämsta The Knife-recensionen hittar man på The Cricket. Här oreras det mycket om hur före sin tid The Knife är, om hur de som inte uppskattar Silent Shout idag snart kommer att inse hur fel de har och erkänna sitt misstag. Två fel av två möjliga alltså: om The Knife är så före sin tid, hur kan då precis alla just nu i denna tid tycka att de gjort en så bra platta? The Knife är inte före sin tid, de är precis rätt i sin tid. Silent Shout kommer förstås inte heller att dela upp The Knife-fansen i några läger. Alla kommer att gilla den. Den är antagligen precis lagomt avvägd för att de som gillade Deep Cuts ska tycka att det hela är lite nytt och fräscht, samtidigt som de känner igen sig, vilket i slutändan leder fram till ett vinnande recept.

Den bästa The Knife-recensionen skriver Lars Jämtelid på DigFi. Han trycker på att det förstås hade varit mycket mer oväntat om The Knife inte gått in i en mer "inåtvänd och svårtillgänglig musik". Skivan beskrivs som "en rätt lyckad kompromiss där samma typ av suggestiva och klatschiga poplåtar draperas i något mer diskreta designerplagg istället för neonfärgade träningsoverallsjackor". Helt okej, alltså. Jag skulle säkert tycka något liknande om jag lyckades uppbringa energin att lyssna på skivan. Innan året är slut har man nog ändå inte lyckats undvika dess närvaro på förfester, efterfester, dansgolv och barer.

En kompis sa att han gillade Silent Shout och att han hade börjat gilla The Concretes. Motiverade det med något i stil med att han jobbade på att bli mindre nördig. Att det är skönt att inte behöva positionera sig, utan att istället gilla sånt som så många andra halvtrendiga Stockholmare runt trettio gillar. Så kan man ju förstås också se det! Även om jag funderar i andra banor – även om jag ofta inte gillar The Knife-recensionerna – så lyckas ju inte heller jag uppbringa något större avståndstagande i frågan. Jag kommer nog också tycka att Silent Shout är bra när jag hör den...

2006-02-13

Monomtrl & Vinterviken



”Ingenting hör böner.

Gud är ofrånkomlig.

Det pågår en ursprunglig maskin.

Allt lidande är utan mening.

Vi lever i en ömsesidig ordning.
I de abstrakta mellanrummen.
I rörelser.”


Ur Negativ Meditation från Monomtrl

När jag för någon vecka sedan läste Johan Jönsons Monomtrl för första gången funderade jag på att skriva ned några tankar och åsikter om den. Något som då inte blev av. Troligen kände jag inte tillräckligt mycket för boken efter en första läsning. Jag gillade i och för sig delar av den, annat uppfattade jag som ett litet för utstuderat poserande i våld, äckel och utanförskap. Sedan dess har jag flera gånger läst om och återkommit till delar och partier i texterna. Det finns alltså någonting där som lockar… Och ja, fortfarande: ibland mycket bra och ibland mest bara jobbigt. Och det är då en åsikt som jag hyser om samma textstump, vid olika läsningar. Hur jag uppfattar Jönsons text beror alltså troligen på hur jag själv mår, till stor del… Vilka nyheter jag orkat ta in idag… Om jag under dagen stött på någonting som givit upphov till obehag… Ja, jag gissar att väldigt mycket beror på vilka sändningar, vilka kanaler, vilka texter och vilka bilder som under dagen passerat, trängt sig på och fastnat på näthinnan. Det här gäller väl förstås till viss del allt man läser, men jag har en känsla av att det hos Jönsson är mer utmärkande än vad som är vanligt. En enkel psykologisk analys skulle vara följande: när världen ter sig galnare och ondskefullare än vanligt – alltså dagar som dessa – så kan Monomtrl mycket väl fungera som ett motstånd, ett motgift. Texten Daily News behövs när man har sett på dagens nyheter.

Bilderna, textsjoken sköljer över en, och först en bit in i texterna förstår man vad man befinner sig mitt uppe i, eller vad man tror sig befinna sig mitt uppe i. Vilket ofta får en att haja till och gilla det man läst - efter att man har läst det. Man kan läsa långsamt, eller snabbt; det är både enkelt och svårforcerat. Texterna fungerar på flera plan och på olika sätt beroende på hur man läser. Kanske är det lyrik, kanske är det prosa, men på ett positivt sätt behöver man inte anpassa sig och förbereda sig på att läsa någonting som ska vara poesi när man läser Monomtrl. På biblioteket är den inte heller klassificerad som lyrik.

Jag känner att den här boken mycket väl kan växa ännu mer vad tiden lider. Han har inte bara nåt att säga om världen i stort – vi tittar inte bara på samma nyhetssändningar – vi tycks också ofta befinna oss i samma del av den. Ibland känner jag igen mig, ibland tillför han nåt nytt:



"4. I Vinterviken
skvalpar kroppsdelar från filippinska färjehaverier mot
klipporna mot strandgräset mot fritidsbåtarna. 5. Jag
går inte utanför lägenheten. Världsmonologer ström-
mar mot mig mot kroppen genom kroppen”

Ur Sibboletstäder från Monomtrl

2006-02-12

Stockholms electrocoma

För någon månad sedan funderade jag på att skriva någonting hårt kritiskt om Stockholms förhärskande electrohousescen… Av någon anledning var det någonting jag aldrig genomförde. Min känsla är nu att jag så absolut borde ha gjort.

Under tiden har det, på vissa håll, bråkats lite om electron och dansmusikens återkomst bland indiemänniskor… Om ordningen är återställd, om det är någonting man ska jubla över eller om det bara är någonting som kastat oss huvudstupa fem steg tillbaka till nittiotalet igen…

Om det är indiepop eller om det är dansmusik tycker jag är rätt ointressant. Huvudsaken är väl om det är bra? Om det kittlar? Om det görs med stil och finess? Tyvärr måste jag säga att den jobbiga tendens man tidigt kunde skönja i mycket av Stockholms electroscen i mycket bara tycks ha blivit värre… Fortfarande lika förhärskande, men med ytterligare förflackning och spridning i fler klichéfyllda delar…

Marie Laveau-klubbarnas finess finner jag det t.ex. sällan vara någon skärpa i… Varför ska man alltid gasa på i 190? Varför måste man hytta med nävarna? Linnen och dyra sunkjeans? Visselpipor och gap och skrik… Antagligen låter man gammal och småsur, men var är Popen? Popen som i pirret i magen och vänlighet… Kanske någon liten melodi? Electroscenen känns många gånger både grabbig och trashig – och då vet man att det redan har gått utför...

Missförstå mig rätt: det är förstås inte ”dansmusiken” i sig det är något fel på – det är förstås hur den tar sig uttryck. Jag kan förstå att en massa popmänniskor var förfärligt utledda på Metropolisdans till Broder Hellström och hittade någon slags utväg i electron, men jag tror att många redan undrar vart de nu ska ta vägen…

2006-02-11

The Field & Sebastian



The FieldOil, Serenade, A Paw In The Face, Action.
"Dansmusik" eller "techno" som man kan lyssna på om och om igen... Oil och Serenade hittar man på de där, av Billy Rimgard ihopsatta, Monotoni-samlingarna. A Paw In The Face hittade jag på L’amour à trois, och Action finns med på Kompakt Total 6. Mjukt och hårt och hypnotiskt och svårt att beskriva. Ska man dansa eller ska man ligga i soffan och blunda? Någonstans i det frågetecknet ligger möjligen en del av musikens storhet. Oil och Serenade fångar mig i sin underbara enformighet medans A Paw In The Face känns ännu sorgligare - hela vägen fram till sin avslutande Lional Richie-sampling. Action ger mig hopp genom att trycka ihop hela Four Tops i sin mixer. Sträck ut dig, jag kommer att vara där! Och då inte enbart för att försöka hitta mer musik i samma fält...



Belle & SebastianAnother Sunny Day, Funny Little Frog.
Mitt förhållande till Belle & Sebastian kan mycket väl jämföras med mitt förhållande till technon; har alltid gillat, men aldrig varit nere med helt och fullt. Och Another Sunny Day och Funny Little Frog tog ner mig mer än Belle & Sebastian gjort på länge. Vackert, enkelt och med melodier som räcker ännu en solig dag. The Field känns svårdefinierat när Belle & Sebastian är någonting man nynnar med i redan vid första lyssningen - men vad gör väl det? - skillnaden är inte så stor och mitt behov av att lyssna är likvärdigt. Att fråga om musiken du hör är nyskapande, experimentell eller banbrytande har aldrig varit mer ointressant; eller vilken genre den tillhör, eller i vilket sammanhang den bör spelas…

Vid en snabb titt är det kanske svårt att hitta mer musikaliskt olika akter än de två ovanstående, men för mig passar de alldeles utmärkt bredvid varandra. Musik för ensamma människor tillsammans, lite blygt sådär kanske, på väg, som så gärna vill nå ut; A Paw In The Face och A Funny Little Frog In The Throat...

2006-02-04

Känd för fler än 15 personer?



""Kanske något för bloggen", sa Krister som jag knappast trodde kände till existensen av den. (Jag blir fortfarande generad och ber om ursäkt när jag inser att folk har googlat mig och hittat hit; gör du det, ber om ursäkt alltså?).", skriver till och med en storbloggare som Erik Stattin och sätter samtidigt fingret lite så där på hur det kan vara. Och nej, om ursäkt ber jag väl inte riktigt (eller, vid närmare eftertanke, så har jag säkert gjort det också), men lite generad kan jag nog allt bli, om det plötsligt visar sig att någon jag inte trodde kände till den här sidan ändå har varit här och läst mina texter.

För när jag började skriva här var det inte precis så att jag basunerade ut det i någon megafon - inte ens några bloggportaler har förärats min närvaro… En av mina experiment i början var nog faktiskt också att se om lite planlöst nedtecknande på en blogger-tjänst kan dra till sig några besökare. En sparsam liten skara har väl också hittat hit – via googlingar och länkar och så... Och det är ju förstås inte ett problem utan kul och faktiskt lite av meningen med det hela.

”om man "bloggar" är det väl ofta för dem man skriver: alla och ingen. Kanske någon vän man givit adressen eller kanske för någon som råkar snubbla förbi”, skrev jag här för ganska precis ett år sedan, och drog sedan en parallell till Momus och hans tes om att framtidens kändisskap inte skulle pågå i femton minuter utan istället inför femton personer. Det är antagligen det kändisskapet som jag försöker vänja mig vid.

För vem har sagt att den gamla sortens celebriteter hade det enklare? Madonna och Persbrandt vet ju att alla känner igen dem, medan jag lite i smyg sådär försöker luska ut om någon arbetskamrat läser mina texter…

”det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter.”, märker jag (när jag googlar min egen sida!) att jag också skrivit här tidigare.

Men än så länge, eller ibland: Internet är konstigt och onaturligt.