Ondskan i vår tid

Så, då har man beställt första numret av den nya svenska musiktidningen Ondskan. En ny svensk musiktidning år 2006! Ja, man blir faktiskt lite förvånad. Glatt överraskad. Finns det verkligen ett liv för Musiktidningen efter nätet? Efter bloggandet? Ja, det är klart: jag tror att det - efter bloggöversvämningen - finns ett jättestort behov av längre texter, intervjuer och fina bilder på tryckt papper. Nu är det bara att hoppas på att Ondskan kan leverera. Om Neo var årets vämjeliga tidningsnyhet tror jag att Ondskan har alla möjligheter att vara den goda(!). På alla sätt och vis känns det i alla fall fantastiskt att inte bara vara sittandes med Sonic som enda alternativ om man vill läsa en svensk musiktidning (i pappersform).

Men: chefredaktör Anton Gustavsson säger: "vi ville samtala med och skriva om en massa band, musiker och artister som ingen annan vill eller orkar uppmärksamma". Så vill verkligen ingen annan skriva om de artister de uppmärksammar? Taxi Taxi, som pryder omslaget, är väl redan smått ihjälkramade av DN På Stan, Nöjesguiden och Terry Ericsson? Och så vidare... I en text på DigFi tycks också Anton snurra in sig långt i något man skulle kunna kalla Snobbismens paradox. Han vill, likt många andra, så hemskt gärna hitta något att slåss mot, men samtidigt vill han såklart sprida sin gospel. Varför uppmärksammar inte fler Don Lennon?, skriver han. Då säger jag: är det inte ganska skönt att få tycka om honom lite i fred så där. Att slippa se pinsamma reportage om honom i Musikbyrån?

Eller, på samma sätt: hur mycket roligare var det inte att gilla Morrissey för femton år sedan? När det fortfarande fanns folk som ogillade honom. Innan sådana som Nöjesguidens Belfrage gapade och skrek så mycket om saken. Men Belfrage vill förstås också snobba. Han vill inte provlyssna på nya skivan tillsammans med Magnus Carlsson, men saken är den: om han verkligen skulle gilla Mårran så mycket skulle han ha vett att hålla lite mer tyst om saken...

Men att hålla tyst är väl ingen lösning på problemet? Då har väl liksom fienden vunnit, tystat dig... Så: hur komma förbi paradoxen? En ständigt undflyende rörelse för att undslippa de valhänta mainstreammediernas okänsliga tentakler? Kvalité, kunskap och insikter som med allvar och stil provocerar och ruskar om? ?

Wandel CD-R

01. Anthony De Mare (plays Cage & Monk) – Travel Song
02. Hauschka – Long Walk
03. Ben Watt – North Marine Drive
04. Jim Noir – I Me Your I’m Your
05. Mr. Wright – Bohemians
06. Au Revoir Simone – The Winter Song
07. Broadcast – Bit 35
08. Nicolas Makelberge – South America
09. Kelley Polar – Black Hole
10. Brooks – Roxxy (Hot Chip’s Women Of The World Remix)
11. Friday Bridge – It Girl (Nicolas Makelberge Remix)
12. The Field – A Paw In The Face
13. Dominik Eulberg – Bluten Sind Dem Grossen Schillerfalter...
14. Tape – Sand Dunes
15. Deaf Center – Fog Animal
16. Popnoname – Wandel
17. Dominique Et Natalie – Piscine
18. März – Welt Am Draht

Först pianotoner i form av Cage och Cageinfluerat. Haushkas The Prepared Piano hade till och med Momus som sitt favoritalbum från förra året och jag älskar det bara mer och mer ju noggrannare jag lyssnar. Sedan perfekt tidig-åttiotalspop hos Ben Watt, lite avigare hos Noir och Wright, därefter åter instrumentalt hos Au Revoir Simone och Broadcast, för att därefter bryta ut i elektroniska hittar hos Makelberge (som ikväll uppträder på Klubb Ace!), Kelley Polar, Brooks och Friday Bridges underbara, underbara It Girl. The Fields hypnotiska technovariant och Eulbergs mer svårframkomliga electro tar sig ändock ut till Tapes stämningsfulla sanddyner, genom Deaf Centers dimma, som sedan hos Popnoname, Dominique Et Natalie och März blir mer ambient, stillsamt för att sedan sluta i tystnad.

Internet In Review

I en text om Burroughs Novatrilogi skrev Jan Gradvall att "Det räcker med att slumpvis läsa en sida i dessa böcker för att inse hur platt språket i till exempel bloggar är. All medieutveckling de senaste åren har gällt tekniken. Nästan ingen experimenterar med språket. Ironiskt nog är det mer högteknologiskt att läsa Burroughs tryckt på papper än att surfa på nätet." Då hade Gradvall uppenbarligen inte läst texterna på Poloblogg, Internet In Review.

Jag vet inte exakt hur det hela fungerar, men Poloblogg är i alla fall en datagenererad blogg, som automatiskt mixar ihop texter och länkar från andra engelskspråkiga bloggar. Det är roligt, fånigt och ibland hisnande konstigt. Burroughs var förstås banbrytande och hans texter är fortfarande fantastiska, men tekniken han använde sig av – själva klippandet och klistrandet – känns ju idag rätt uråldrigt. Så det är klart att Poloblogg behövs! Det finns säkert andra liknande projekt, men Poloblogg är än så länge min favorit. 100% icke-personlig blogg kallar Copyriot den, och snacka om att det känns befriande! Om man snurrar runt lite i bloggosfären bland dagböcker om katter och baksmällor – "de som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat", som Gärningsmannaprofilen skrev - kan Poloblogg fungera som ett välbehövligt motgift:

But how fun to be a complete sham. Six people are like-minded. Hottie? Is a complete sham. I've bookmarked this one on the poor. Clowns from different teams will be a complete sham. I've never really had much presence in a given movie theater.

The move will cost nearly $989 million, and is a prince too. This is your most treasured possession? > I changed that question in my head on over to the entire selected table structure.
And of the bill. American servicemen have a blog, i can almost taste it. This gives you a new technology

Det är någonting med språksammansättningen, de grammatiska vändningarna och de halsbrytande associationerna…. Till det tillkommer sedan länkar i texten som möjligen kan införa ytterligare en dimension. När det funkar får texterna mig att fundera. När det är som bäst ger det mig känslan av att det här kommer någon annanstans ifrån, det här kan omöjligen vara skrivet av en människa! Vilket det förstås inte heller är…

We then save these digital works for the most beautiful virgins on the extension.
I'm on the extension. "Borking" is wrong and should be available on the extension.

Så ung

Åttiotalet blir man inte av med i första taget! Händelser, stämningar, smaker och känslor - som blev till minnen och som formade en – när man var ung och mottaglig. Oskyddad kanske? Hur som helst: en oskuldsfull tid.

Och popmusiken var bättre på den tiden! Hur många gånger har man inte hävdat (hur många gånger har det inte hävdats) att delar av åttiotalet på många sätt var en popmusikens gyllene period. En teori som har flutit omkring lite varstans rätt länge är att popmusiken var så bra och betydande på åttiotalet för att skillnaden mellan mainstream och underground var så mycket större då. Indievärlden fick verka i fred, de fanns någonting tydligare att kämpa emot etc. I och för sig en teori som nog ägde en större giltighet under det sena nittiotalet, men ändå… Och förutom fantastiska indiepoplabels, sprudlande house och avig hip-hop fanns det såklart andra åttiotal. Det var ju inte så att jag formades av les disques du crépuscule innan jag hamnade i målbrottet. Det jag hörde då – mörka kvällar, en bilfärd, säg sportradion 1983 - var förstås någonting annat. Kanske inte det typiska skvalet, kanske bortglömda pärlor, kanske pinsamheter? Men ändå saker som ligger kvar någonstans därinne. Låtar som man bara hört någon enstaka gång sedan dess, som jag inte kan namnet på. Musik som jag inte direkt vill gräva ner mig i, leta upp och ta reda på – och att det kanske finns en anledning till att man inte vill leta upp och gräva ner sig; musik där de senare decenniernas år inte fått skava på vinylen. Det är ju så enkelt: ibland vill man ju bara tillbaka (till framtiden).

Egentligen är det nog Nicolas Makelberges So Young jag tänker på… Men det fina med So Young är att den är både och: både nostalgikern och finsmakaren i mig gillar den. Den ger mig nåt av ett åttiotal i nyanser och ljud (som mer och mer börjar framstå som geniala i motsats till klyschan om att musiken på åttiotalet var överproducerad) som fortfarande - eller ännu en gång - känns unga och nya. Att Makelberge sedan gör en lätt maskerad cover på en Prefab Sprout-låt (Johnny Johnny) på kommande Friendly Noise-samlingen sammanfattar nog ovanstående dravel rätt bra…

Fortsatt grävande i närliggande område: fantastiska Friday Bridge låten It girl i Makelbergeremix... Eller varför inte en Mr. Suitcasemix av South America? L’amour à trois!

Happy new hate!

Den här artikeln, som jag hittade till via Malte Perssons fina text om fenomenet, är det värsta jag läst i genren sedan en kompis gav mig Popvänstern i födelsedagspresent för nåt år sedan. En höger som desperat försöker framstå som kulturell och ”hipp” men som självklart hamnar helt fel. För det stora problemet med dagens borgerlighet är ju – förutom deras obehagliga människosyn – att de är så smaklösa och vulgära. I många fall fullständigt ointresserade av kultur, tycks det. Bratsen och Muffarna runt Stureplan verkar ju närmast posera med sitt ointresse för ny bra litteratur och musik. Man definieras ju genom hur mycket pengar man har - varför ska man då bry mig om popmusik… det är det bara fattigt söderslödder som gör...

Neo & co är såklart en av 2006 års huvudfiender.

För att citera en text från The Embassys hemsida:

Victims, teenage runaways, hardened ex-radicals
Suburban stylists, gay men & women, artist, disco dollies
Criminals, prostitutes of all persuasions, football hooligans
Intellectuals, big beat obsessesives and outcasts from every class

Now is the time to realize, to have new eyes

New Hate