2006-01-28

Ondskan i vår tid

Så, då har man beställt första numret av den nya svenska musiktidningen Ondskan. En ny svensk musiktidning år 2006! Ja, man blir faktiskt lite förvånad. Glatt överraskad. Finns det verkligen ett liv för Musiktidningen efter nätet? Efter bloggandet? Ja, det är klart: jag tror att det - efter bloggöversvämningen - finns ett jättestort behov av längre texter, intervjuer och fina bilder på tryckt papper. Nu är det bara att hoppas på att Ondskan kan leverera. Om Neo var årets vämjeliga tidningsnyhet tror jag att Ondskan har alla möjligheter att vara den goda(!). På alla sätt och vis känns det i alla fall fantastiskt att inte bara vara sittandes med Sonic som enda alternativ om man vill läsa en svensk musiktidning (i pappersform).

Men: chefredaktör Anton Gustavsson säger: "vi ville samtala med och skriva om en massa band, musiker och artister som ingen annan vill eller orkar uppmärksamma". Så vill verkligen ingen annan skriva om de artister de uppmärksammar? Taxi Taxi, som pryder omslaget, är väl redan smått ihjälkramade av DN På Stan, Nöjesguiden och Terry Ericsson? Och så vidare... I en text på DigFi tycks också Anton snurra in sig långt i något man skulle kunna kalla Snobbismens paradox. Han vill, likt många andra, så hemskt gärna hitta något att slåss mot, men samtidigt vill han såklart sprida sin gospel. Varför uppmärksammar inte fler Don Lennon?, skriver han. Då säger jag: är det inte ganska skönt att få tycka om honom lite i fred så där. Att slippa se pinsamma reportage om honom i Musikbyrån?

Eller, på samma sätt: hur mycket roligare var det inte att gilla Morrissey för femton år sedan? När det fortfarande fanns folk som ogillade honom. Innan sådana som Nöjesguidens Belfrage gapade och skrek så mycket om saken. Men Belfrage vill förstås också snobba. Han vill inte provlyssna på nya skivan tillsammans med Magnus Carlsson, men saken är den: om han verkligen skulle gilla Mårran så mycket skulle han ha vett att hålla lite mer tyst om saken...

Men att hålla tyst är väl ingen lösning på problemet? Då har väl liksom fienden vunnit, tystat dig... Så: hur komma förbi paradoxen? En ständigt undflyende rörelse för att undslippa de valhänta mainstreammediernas okänsliga tentakler? Kvalité, kunskap och insikter som med allvar och stil provocerar och ruskar om? ?

2 kommentarer:

Anonym sa...

hej elias!

herregu' Nya tidningen ondskan har gått mig helt förbi! Spännande. Är ju ändå nåt visst med fysiska tidningar. Tror seriöst att folk kommer börja anamma gammal hederlig materialism igen. Internet/web-grejen är ju numer en så naturlig/stor del av folks liv både på gott och ont. Många spenderar större delen av sin tid framför datorn, ofta genom sina jobb, och detta gör nog många rätt avtrubbade. Känns rätt fräsht att dra sig undan emellanåt och bläddra i en tidning el kanske rentav ta en uppfriskande promenad till lokala kiorren för införskaffandet. Har hört nåt om att skivförsäljningen har börjat öka lite för första gngen på många år. Kan kanske också vara en yttring av detta. Nyhetens behag har avtagit. Likt en fin bokhylla börjar nog folk uppskatta en riktig skivsamling med allt den innebär. Kanske? förhoppningsvis?? Kanske är en sentimental förhoppning från en utdöende generation!?

I vilket fall hoppas jag det blir en bra tidning som kanske får överleva ett par år.
//daniel

Elias sa...

Ja, det är intressant hur nätet eventuellt kan påverka vår syn på/känsla inför saker man fysiskt kan ta på, som exempelvis vinylskivor och papperstidningar...