2005-11-28

Friday Bridge - The Lady Julie

Ibland stöter man på sådant – mitt bland allt som är okej, eller som inte är okej – som känns, om inte mer, så i alla fall: annorlunda.

Friday Bridge ger oss på The Lady Julie en glimt av en annan värld. Det där som är så få förunnat. Senaste tiden har jag nog mest hittat dit genom introvert, instrumental och kanske till och med progressiv elektronisk musik av ett eller annat slag. Inom det som vi skulle kunna kalla popfacket känns det – i alla fall nu 2005 – som att det är lite svårare att hitta dit. Något som självklart gör att man blir lite extra sprallig när det väl händer. Svenska Friday Bridge är egensinnigare, glamorösare, elegantare – och boende i Frankrike. Hur beskriva? Svårt (såklart, när jag gormar på om att det är ljudet från en annan värld jag hör – den kan väl inte jag beskriva?)! Men, kanske på något sätt ändå: som om Virginia Astley, Kate Bush och Cocteau Twins hade varit yngre, haft mer popkänsla och varit inlåsta i Paris med en liten synth och små, små, näpna, kärlekskranka melodier? Mikado? Så svävande som Astley, Bush eller Fraser men samtidigt hårt hållet och ihopknutet till sju små vackra poppaket där den drömmande känslan aldrig får möjlighet att tära på melodierna...

"80-tal möter 1800-tal" skriver någon på den här bloggen... Och jag har just nu faktiskt svårt att tänka mig en mer attraktiv tidsperiod.

Till våren kommer hon att medverka på Friendly Noise nya, efterlängtade samling "Are You Scared To Get Happy?" och så kommer hon med en fullängdare… och nu är det jag som beställer Friday Bridge 2 från Bedroom recordings...

2005-11-20

The Montgolfier Brothers - All My Bad Thoughts

Att man skulle få möta en lätt stillsam, elegant, vacker popmusik i sakta mak var rätt väntat. Att Montgolfiebröderna skulle vrida upp det dramatiska reglaget några steg i jämförelse med de två tidigare fullängdarna var kanske inte heller direkt oväntat - men ändå så välkommet! Det jag gillade med Seventeen Stars och The World Is Flat för något år sedan finns kvar: det fint slipade, avvaktande, prövande och på något konstigt sätt, samtidigt så beslutsamma. Till det fogar de på All My Bad Thoughts en hårdare känslomässig precision. Samtidigt som det går så lätt och låter så enkelt ger The Montgolfier Brothers små, små medel emellanåt upphov till en grandiös dramatik. Ett litet piano låter sällan så precist och storslaget som när det klinkar på tillsammans med Roger Quigleys röst. Allt på All My Bad Thoughts låter bra – det är svårt att hitta någonting onödigt som ligger och skvalpar. Men det är när dramatiken i sångarna, intensiteten i uttrycket ökar, som det lyfter ytterligare ett snäpp – såklart: då lyfter de än högre på sin himmel. I och med tredje låten, titelspårets makalöst vackra melodi, anas den dramatik som får sin fulländning i först Koffe Pot och sedan främst i Journey´s End (som kan vara en av årets låtar).
Även om de ofta svävar fram så lätt - som sina namnar Joseph och Etienne i sina luftballonger - hindrar det inte att det ibland blåser upp litegrann.

2005-11-15

Finstämt och ödesmättat

Finstämt och ödesmättat... Ja, vad är det för några ord? Speciellt ödesmättat - vad tusan betyder det egentligen? Men när man lyssnar på viss typ av musik (här närmast: Piana, Vashti Bunyan, Ron Isley, Burt Bacharach och Montgolfier Brothers) dyker plötsligt en massa sådana ord upp i huvudet. Antagligen är man recensionsskadad. För mycket tyckande, tänkande och ett nonchalant slängandes med klyschor och klichéer har antagligen gjort att man blivit träffad lite för många gånger (och ont gjorde det). Ord och uttryck som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra sig kvitt ifrån. Vilket inte hindrar att jag måste försöka! Hur? Jag vet inte! Men här försöker jag göra motstånd genom att helt enkelt lite nonchalant sådär bara tycka tillbaka. För att bli kvitt undermåliga recensioner och slentrianmässiga klichéer som äter sig in i ens tankar, kanske det kan hjälpa att liksom trycka tillbaka tankarna genom att kasta tillbaka genom att man skriver ned sina egna tankar och åsikter. De utslitna orden kan då kanske i bästa fall få en ny mening just för mig? Eller något åt det hållet...

Finstämt:

Försiktig musik kanske man i alla fall bör vara försiktig med? Efter att ha knockats av första spåret på Vashti Bunyans comeback-skiva kanske det kan vara dags att prova på första spåret på den gamla, gamla Just another diamond day? Ja! Lika bra eller bättre. Låtar som man vill vara med och vara just försiktig med... Borde i sammanhanget kanske skriva nåt om att jag är tveksam till att Devendra Banhart, Joanna Newson och dom där är det, att de gör mer skada än nytta och att jag inte gillar dem något vidare...

Japanska Piana är jag också försiktig emot. Bara första låten på senaste skivan även där. Känns som om det just nu inte behövs så mycket mer. Something is lost är verkligen något jag funnit! Och när jag lyssnat klart kommer jag att tappa bort det - den väna, snälla, smått barnsliga och drömska (ja, du hör vilka ord va...) rösten kommer jag att förlora i den strida strömmen av takter och toner, inte bara från Japan utan lite var stans ifrån.

Ödesmättat:

Burt Bacharach har kommit med en ny skiva som fått ett väldigt blandat mottagande. Från toppenfantastiskt till dödskalle. Men den har jag inte lyssnat på. Förra året eller så kom Burt också med en skiva han gjort tillsammans med Ron Isley. Isley junger Bacharachs ofta alldeles mest välkända klassiker och jag kan inte bestämma mig för om det är mysigt eller rätt vämjeligt. De gamla rena och klara sextiotalshitsen blir gubbiga (vilket kanske är svårt att komma ifrån i sammanhanget), i vissa fall lite för släpiga, tillkämpade och ansträngda. Ron Isley kanske gillar de här gamla godingarna lite för mycket? Men ibland, om man lyssnar nån låt i taget sådär, faller det då och då verkligen på plats (som när jag t.ex. hörde skivan första gången till frukosten vid femte avenyn i somras).

The Montgolfier Brothers lyssnade jag en del på för några år sedan. Trodde de hade lagt av, men för ett litet tag sedan kom de med den nya singeln Journey's end. Och jag måste säga att den var värd att vänta på! När låten sätter igång tänker jag: ödesmättat! Men när sången kommer in blir klichéerna och de tröttkörda sinnesstämningarna till spännande äventyr. Försiktigt, prövande, nyfiket - och trots att det är slutet på en lång, lång resa så har han redan börjat planera för morgondagen - och inte alls bara bittert och sorgligt. Det känns som om låten går så långsamt för att The Montgolfier Brothers liksom ska hinna pröva sig fram och känna efter var de ska ta vägen just i den stund som låten håller på. Jag vill hemskt gärna följa med när fullängdaren kommer.

2005-11-06

Job och Uppland

Har gjort något tassande försök att recensera lyrik här tidigare. Gör nu ett nytt litet försök.

Har sista veckan grävt ned mig lite i Kristian Lundbergs och Aase Bergs senaste diktsamlingar Job och Uppland. Diametralt olika kan tyckas – men några beröringspunkter måste väl ändå finnas? Ja det är klart, någonting som i alla fall placerar dem på samma planhalva är att båda två ibland skriver litteraturkritik på Expressens kultursida. Lundbergs kritik har inte satt några djupare spår (med ett stort undantag: när han själv recenserade Job (!) och gav den rätt dålig kritik - det tyckte jag var roligt). Aase Bergs litteraturkritik brukar jag gilla, kanske mest tidigare i BLM, men även när hon t.ex. debatterar politisk poesi med Göran Greider i TV.

Detta är alltså två mycket olika typer av poeter. Eftersom jag är pop- och rockskadad så skriver jag följande: om Kristian Lundberg är Nick Cave och gothrock så är Aase Berg avig, finurlig och lekfull pop. Av det borde man då kunna dra följande slutsats: eftersom gothrock är något av det värsta jag vet, och lekfull, finurlig och avig pop är något av det bästa jag vet, så borde jag gilla Aase Berg men inte Kristian Lundberg. Så enkelt är det nu förstås inte.

Om jag nu skulle falla ihop, gå ner
på knä, först det vänstra och sedan det
högra, så skulle man samtidigt kunna
se en annan person bakom mig som
reste sig upp, tvinnad av gräs, och efter
ett par snabba andetag fattade eld bara för
att uppgå i den större mörka låga
som omfamnar oss två,
från insidan, från utsidan

ur Kristian Lundbergs Job

Kristian Lundberg har jag följt ett tag nu och läst det mesta han skrivit de senaste åren. Samlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Hardcore gillade jag. Förra diktsamlingen Pitbullterrier och den på något sätt tillhörande deckaren Eldätaren tyckte jag än mer om. Allt Kristian Lundberg skriver tycks mer eller mindre hänga ihop, närmast som ett långt sjok av skapande, och det är inte svårt att se Job som en fortsättning på Pitbullterrier. Min förhoppning är att Grindväktaren (fortsättningen på Eldätaren) som snart anländer kommer att ge ytterligare förklaringar, kompletteringar och öka intresset än mer för författarskapet.

Hans religiösa, kristna bildspråk känns för mig både fascinerande och problematiskt. Det kan vara svårt att relatera till (för tvivlare, hedningar, ateister och annat löst folk) men samtidigt ger de hans texter laddning. Jag gillar också hur hans texter alltid tycks komma tillbaka, beröra och befinna sig mitt i en skrivakt. Hur han skriver om skrivandet. Det kanske låter tråkigt men är istället något som gör texterna rastlöst levande. Och hans dikter är lättlästa på ett för mig positivt sätt: man läser dem gärna snabbt och flera gånger, gärna i ett svep, för att dras med ner till Lundavägen i Malmö i en halvtimme eller så.

Människoider,
stränga androider
Stränga upp, sjögupp
Festfarkoster,
lyckolyktor,
männistjärnorna!

ur Aase Bergs Uppland

I Uppland möter vi en helt annan typ av poesi. Dikt som inte är lika mäktig, storslagen och pompös som den man kan träffa på i Job. Den leker och bänder istället med ord och uttryck i korta små stycken, och ofta med bara några få rader på varje sida. Men jag gillar det! För mig hade den gärna fått vara längre och tjockare. Men då hade det antagligen varit svårt att bevara den täthet som nu finns i texterna. Orden känns noggrant utmejslade och ditplacerade. Antagligen en fin kvalitétsmarkör. Det kanske hade varit svårt att skriva längre texter och ändå behållt den känslan? Nu kan jag dock inte komma ifrån att det, trots tätheten, i slutändan kan kännas lite tunt.

Summa summarum: jag skulle vilja läsa en blandning! Aase Bergs lekfullhet, avighet och precision tillsammans med Lundbergs känslighet, och längre svep av starkt stämningsfull text. Det kanske skulle vara något? Möjligen för att jag nyss läst klart Den mjuka maskinen, och fortfarande försöker ta mig igenom OEIs Cut-upnummer, men jag när en liten lust att ta fram saxen, klippa sönder texterna och foga ihop de två samlingarna till en ny!