2005-10-31

This is our direction home

Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.

Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...

Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...

Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005.

Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.

2005-10-23

Wanderung CD-R

Passar utmärkt som soundtrack till långa söndagspromenader:

01.Vashti Bunyan Lately. Trodde länge (innan jag lyssnat) att Vashti var en sån där kraxig hippietant, som det tycks finnas hur många som helst av, som i och för sig gjorde en fin platta för trettio år sedan men som nu kommer att förstöra namn och rykte genom en ny stolpig skiva. Men, jag tror att jag har fel! Lately, som är första låten på denna comeback, är istället en sådan där vän och ljuvlig liten sak. Noggrant utmejslad och arrangerad - flöjter, stråkar och fint ljud - och kanske själva motsatsen till "kraxig".

02.Markus Guentner Wanderung. 03.Gas Pop. På Kompakt är den bästa musiken inte alls den däringa dansmusiken de håller på med. Pop Ambient (kan inte bestämma mig för om det är ett oerhört fånigt eller ett mycket passande genrenamn) ska det va! Guentners skiva 1981 är, som titeln Wanderung ju ger en liten föraning om, (och som Lars Jämtelid redan har skrivit på Digfi) förträfflig promenadmusik. Atmosfärisk, skimrande, lätt rörelse. Gas från årets Pop Ambient-samling ökar takten lätt och får en att glatt vilja vandra vidare.

04.Plastic D’Amour Télé. Någonting från Siesta kan man ta med på alla sina blandskivor. På denna passar torra, coola Plastic D’amour allra bäst.

05.Electrelane Eight Steps. Inspirerad av en inspirerande spelning. Fart och fläkt och vackra pianotoner. Var ännu rivigare – och faktiskt ännu vackrare (trots att dragspel och stråkar saknades) live.

06.Karlheinz Stockhausen Struktur VII. Har alltid gillat Karlheinz, men lyssna på honom? Nä, är inte det mest sådan där olyssningsbar konstmusik? Näpp! 2005 framstår många av de 27 strukturerna på Kontakte som små abstrakta poplåtar. Just nu är nummer VII min favorit.

07.Erik de Vahl The World Where No One Needs To Swim. En liten Fennesz och Khonnor-influerad liten sak som fungerar mycket fint. Små timida körer, lite fingerknäppande i bakgrunden och en sprucken gitarr som sakta för låten framåt. Mycket akustisk electronica faktiskt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantasieggande titel.

08.King Creosote My Favourite Girl. My favourite Fenceartist. Från det nya samarbetet med The Earlies på skivan KC Rules OK. Dragspelet har han dock behållit. Även de fina låtarna. Och den snällaste mest kärlekskranka, hjärtekrossade desperata (och hm, lite gnälliga) vänheten.

09.Gypsophile (L’amour En Temps De Guerre). "Eloquence des fatigués", distribué par Limonade, est une sorte d'ode à la paresse sur fond de bossa nova langoureuse. Quelques violons, des instruments à bois, un piano façon jazz, les textes délicats de Gypsophile surfent sur une pop music fluide, limpide, sensuelle, le tout contrasté par quelques morceaux aux légers accents rythmiques et électroniques”.

10.Popolous Clap Like Breeze. Mycket musik i elektronicafacket får ofta kritik för att vara opersonlig och sakna originalitet. Har aldrig förstått den kritiken. Elektronisk musik kan kanske istället på många plan ses som en stor helhet där det ofta är rätt poänglöst att försöka hitta personliga, originella uttryck. Det kan vara hur fint som helst ändå. Vet inte riktigt vad det har med Popolous att göra - Clap Like Breeze innehåller ju till och med sång! Från den rätt fantastiska skivan Queue For Love.

11.The Durutti Column Florence Sunset. Ingen grupp gör så vackra gitarrinstrumentaler som The Durutti Column. Och om man som jag upptäckte deras storhet alldeles för sent tycks det finnas hur många som helst att upptäcka. Florence Sunset är förstås en av dem. Från fina skivan Red Shoes /Greetings Three.

12.Sonores Jonathan. Från Billy Rimgards andra Monotoni-samling. Nästan bättre än den första...

13.Zoviet France Ciels Tenebreuse. Från det makalösa albumet Shadow, Thief of The Sun från 1991. Bättre och modernare än Boards of Canada.

14.Hans Appelqvist Människornas Ögon. Appelqvist är alltid intressant. Tycks hela tiden vara rastlöst sökande, prövande efter nya ingångar och infallsvinklar. Gillar hur först pianot, sedan hårdrocksgitarrerna och oljudet, spelar med, accentuerar och kontrasterar med den knaggliga gammelmansrösten. Finns att ladda ned på Komplotts hemsida! Text och röst: Bo Bergman.

15.Takeo Toyama Trio Der Meteor. Ett pianoklinkande smakprov från den fantastiska och varierande Kalk Seeds-samlingen från Karaoke Kalk, där jag tidigare nämnt knastriga – och helt annorlunda – Kandis

16.Richard Hawley Wait For Me. 17.Paul Weller I Wanna Make It Alright. Gubbrocken sparade jag till sist. Hawley var närmast en parodi på sig själv redan vid andra skivan. På den tredje kör han vidare i samma spår. Men vid rätt tillfälle - ensamma höstkvällar, till kvällsteet - är han ibland rätt himlastormande (och ja, det förvånar även mig). Ska det vara sådana där singer/songwriter-grejer ska det vara den skönsjungande crooner-varianten, som jag tycker Richard ändå någonstans representerar. Paul Weller har jag i tidigare liv lyssnat sönder och samman. Allra mest Style Council förstås men det mesta har haft sina stunder. Men efter (fina) singeln Brand New Start har det varit rätt tomt. Brukar alltid försöka lyssna lite på hans skivor, men de senaste två-tre skivorna har bara vara för tråkiga. Och sömniga. Och zzz. Vet inte om den senaste skivan är så jäkla rolig den heller. Men i vissa spår pratar han i alla fall med mig igen. Det kanske finns en framtid för vårt förhållande? Jag vill ju också ställa saker och ting till rätta igen.

2005-10-20

Electrelane på Debaser

Man kan undra om inte anledningen till att Electrelane är så populära i popstockholm beror på att de är så coola och snygga. Det här yxrockande gitarrmanglandet brukar väl ingen gilla annars, eller? Själv har jag fått för mig att jag egentligen gillar Electrelane mest för att de är just snygga, för körerna i The Valleys och för att Saint Etienne droppar dem i Finisterre. För det där postrocksgitarrgnisslandet brukar ju inte falla mig direkt på läppen annars heller. Men hos Electrelane tycker jag mig ändå kunna skönja någonting mer: det känns som om de är någonting annat på spåren. De kanske inte är där ännu men det känns som om deras musik fortfarande är i rörelse, sökande, otåligt under en ständig uppbyggnad och ett målmedvetet raserande. Sista skivan Axes var spännande och bra men det jag gillar mest med Electrelane är ändå mina fantasier om hur de kommer att låta på nästa platta. Och hur låter de live?

Min undran tog mig hela vägen ändå till Slussen igår för att se dem uppträda på Debaser. Spänningen stiger: ska de lyckas vara lika coola som man hoppas? Ska de lyckas undvika att sjunka ned i ett sorglöst och bristfälligt mangel?

Men det dröjer inte länge förrän jag förstår att det kommer att bli bra. Sällan har jag sett ett band så obekymrat trampa runt på en så slak lina mellan euforisk hetta och iskall kyla. De stormar på stenhårt medan de lugnt tittar på oss. Allt som oftast går de också omkring oroväckande nära stupet som leder ned till just det där obehagliga och meningslösa elgitarrsmanglandets helvete – men utan att ramla ner. Mias gitarrspel känns, som bäst, istället effektivt och annorlunda. När vissa hissnande vackra, klassiskt färgade pianostycken bryts av och störs och harmoniserar med det mest gnisslande gitarrspelet känns det som om de är väldigt nära att hitta fram till det där som man drömmer om att de ska hitta fram till.

Om de sedan låter sina lugna partier sakta öka i tempo och volym för att snart vara framme i ett småhysteriskt crescendo lite väl ofta kan det vara förlåtet. Om de många låtarna faller in i varandra lite väl många gånger, på ett lite väl likartat sätt gör det inte så mycket när de framförs på ett så kompetent vis. Om Veritys sång känns lite väl låg och oengagerad ibland gör det inte så mycket när man hanterar både gitarr, keyboard och saxofon med sån bravur.

2005-10-02

Tillbaka från regnet och myllrets Göteborg (och att jag skulle orka med Clientele, Lekman och Wells efter att ha gått upp klockan fem på fredag morgon och sedan sprungit runt på mässan hela dagen var helt enkelt att överskatta min egen förmåga). Mycket hanns med och mycket missades!

Bokmässan var helt enkelt en mässa... Som en skivmässa och ett mediajippo. Tingel tangel och hundratals röster som ville göra sig hörda, men ändå ett paradis för en boknörd. En vacklig balansgång mellan månglarnas tempel och intellektets högborg..

På fredag var Lennart Hellsing både rolig och stilig (och gammal) när han läste från sin nya Skolbok. Lars Fr. H. Svendsen, Agneta Pleijel och PC Jersild undrade vad ondska är och gjorde det utan större överaskningar och utan att komma upp till några högre höjder. Horace Engdahl, Sven Lindqvist och Johan Svedjedal presenterade den nya Litteraturbanken och stora visioner här och långt in i framtiden.

Lördagen började med att Adonis, suggestivt, läste dikter ur den till svenska nyöversatta Boken. En blick in i en annan era, värld och temperament. Ett smakprov som gjorde en sugen på mer. Sedan blev det lite väl fnissigt och nördigt (och nåja, lite intressant också) när Johan Ajvide Lindkvist, en filmvetare och gothforskaren Mattias Fyhr pratade skräck och vampyrer.

Sedan sprang jag förbi - ibland för att stanna och lyssna en stund - Fredrik Strage, Jonas Hassan Khemiri, Klas Östergren, Arne Johnsson, Mara Lee, Göran Greider, Augustin Mannheimer och många fler.

På lördag eftermiddag när allmänheten hittat in ordentligt var det till slut så mycket folk att det faktiskt var svårt att ta sig fram; att rent fysiskt röra sig. Nästa år satsar jag på torsdagen!