2005-09-29

Trött och måste passande nog snart gå och lägga mig... tåget till Göteborg går redan 07.15 imorgon... Ja, jag ska till den där bokmässan... Och den liksom svämmar över överallt känns det som: kulturnytt, kvällstidningar, dagstidningar, bloggar och kvällstidningarnas och dagstidningarnas bloggar... Överdos redan innnan man börjat dosera på riktigt? Risken kanske finns där? Är Bokmässan en rockfestival? När man läser Expressens nya, unga kulturblogg direkt från mässan är det nästan så att man börjar undra. Men: det är klart att det ska bli kul och spännande och intressant ändå!

Just nu tänker jag ändå mest på att jag missade (omöjligen orkade med) The Clientele ikväll på Debaser men att jag har en chans att ta igen det i Göteborg imorgon. Imorgon spelar de nämligen på Sticky Fingers! Och inte bara det: även Bill Wells och Jens Lekman dyker upp! Frågar är bara om man kommer att lyckas ta sig dit... Kommer man att orka? Kommer man att hitta dit? Kommer man att behöva köa? Kommer man överhuvud taget att komma in?

2005-09-27

Man lyssnar och man vaggas till sömns av... ja, vadå egentligen?

Just ikväll detta:
Jag såg någonstans att Bill Wells skulle spela i Stockholm snart - om det till och med var redan nu på lördag? - och blev lite sugen på att lyssna... Plattorna Also In White och Ghosts Of Yesterday (tillsammans med Isobell Campbell) gillar jag skarpt. Till viss del brukar han väl klassas som en jazzmusiker i popkostym, och det kan väl kanske någonstans också stämma. Men det är ju också (passande nog) vaggvisor, filmmusik och pop. Enkelt, fint, okonventionellt och något jag gärna blir trött till en tisdagkväll när jag ligger och läser i soffan. Någonting i attityden känns befriande...

Någonstans såg jag också någonting om att Don Lennon var på väg med en ny skiva. Don Lennon! Det var länge sedan jag lyssnade på honom. Letar rätt på Downtown och framförallt Maniac och förundras och förförs. Smart, snyggt, töntigt, finurligt men viktigast: lätt rörande vemodigt. Best Friends Forever, Party All The Time, Cool To Be Alone, Party In September och Turn The Living Room Into A Dance Floor... Kom gärna hit till Stockholm och spela igen någon gång...

Sedan har jag spelat McCarthys I Am A Wallet högt varje dag efter jobbet senaste veckan. Sen jag fann vinylen på Myrorna i Ropsten för några veckor sedan har den sakta fått mig att förstå dem på ett sätt jag inte gjort tidigare - har alltid varit mer av en Stereolab-typ-av-kille... Men i dagens - på många sätt - fullständigt allenarådande högercoma känns de som välbehövlig medicin. Att göra bra politisk pop är svårt - speciellt när det körs på så hårt som hos McCarthy - och just därför känns de stundom livsnödvändiga.

Och nu ser jag just att Don Lennons nya skiva visst redan finns ute! Routine!

2005-09-20

Har just avslutat en omläsning av Stig Larssons sista (att han inte kommer att ge ut fler böcker är i alla fall någonting som jag har för mig att jag hört honom säga) bok Avklädda på ett fält. De senaste månaderna har jag även läst om de tre böcker (Natta de mina, Wokas lax? och Helhjärtad tanke) som föregick denna. Har för mig att jag gjorde samma sak förra året, vid ungefär samma period. Att jag kommer att läsa om dem allihop inom en inte allt för avlägsen framtid ser jag, just nu, som mycket sannolikt. När det gäller Avklädda på ett fält kommer jag nog säkerligen att ta om åtminstone vissa partier ett antal gånger till innan jag lämnar tillbaka boken till biblioteket.

Oscar Wilde (var det va?) sa något i stil med att det är just det, huruvida vi vill återkomma och läsa om en bok många gånger, som skiljer de bra böckerna från de dåliga. Stig sa också någonstans att han önskade sig just sådana läsare, som läser om hans texter många, många gånger.

Men det är faktiskt lite utmattande! Trots att böckerna liksom kryper sig på en. De är så lätta att liksom bara börja läsa sådär på tunnelbanan eller till eftermiddagsfikat - och så fastnar man plötsligt i något parti om det så må vara Wittgensteins skolgång, Dostojevskijs ungdomsbrev, söta tjejer eller någonting annat, utan att riktigt ha tänkt sig det. De innehar liksom en hisnande och lätt yrselframkallande täthet. Tillsammans med en ibland märkligt förförande lätthet i språk och humör slutar det ibland med att man faktiskt känner sig rätt slut efter en stunds läsning.

Det är rätt kul (och förståligt om man tänker på hur utmattande hans böcker är att läsa, hur slut ska man då inte vara efter att ha skrivit en?) att Stig efter Avklädda på ett fält i skrivväg mest tycks ha recenserat deckare i Expressen. Det är väl också det som någonstans gör att man gillar honom; han kan prata om vad som är bra och dålig konst till döddagar, om Lars Norén och Hölderlin, men han ser inte ner på den som istället läser en deckare. Han blandar sina resonemang om Gud och Sofokles med sidor om The Shangri-Las och Astrud Gilberto.

Se där hur man kan hitta fram till någon som uppfattar Astrud Gilbertos Beginnings och The Shangri-Las Past, Present and Future som nog så viktiga!

2005-09-13

En liten lyssningsdagbok för den 13 september 2005; jag går igenom den inre hårddiskens ljudkvalitet, sorterar, sammanfogar och - vips! - kanske finns där något att uppleva och lägga på minnet?:

- Kandis - Letter (fantastiskt litet knaster från samlingen Kalk Seeds på skivbolaget Karaoke Kalk)
- Virginia Astley - Soaring (b-sidan på Love's A Lonely Place To Be och ett skönsjungande, konstigt annorlunda - och vackert, varmt och romantiskt! - åttiotal)
- Minotaur Shock - Mistaken Tourist (återkomst för en vimsig electronicaakts fortsatta vimsigheter i en melankolisk sorgefunk)
- Fursaxa - Purple Fantasy (återkomst för ett fullkomligt uppskruvat hippieylande bjällerklang i vildmarken(?))
- Colleen - Mining In The Rain (ett litet regn som faller mot rutan och som inte vill sluta)
- Boards Of Canada - Tears From The Compound Eye (ännu en återkomst i form av ett likaledes fräsande och aptitretande smakprov från den huvudrätt som heter The Campfire Headphase)

Slutsats: man sitter fortfarande fast i den kvicksand som kan kallas knaster och elektronik och känslan är dubbel: man vill dels ta sig upp! luft, luft! jag vill ha andra fullkomligt annorstädes uttryck och klanger! och sedan vill man ändå bara sakta sjunka ned i den förförande, bubblande grytan av små pip och ekon.

2005-09-10

Rockkonsert! Är inte det ett hemskt litet ord? Men man går dit och man till och med gillar det ibland. I stunder faktiskt också väldigt mycket. Men är det inte så att Rockkonserten just nu tycks väldigt trött och i dålig kondition? Men det har väl inte alltid riktigt varit så, utan kanske också - som i någon gammal svartvit filmsnutt från någon tidig Beatleskonsert - hysteriskt, eller i alla fall från publikens sida väldigt engagerande. Kanske inte bara trevligt, utan även mer än så. Och har det en gång varit, kanske det någon gång skall komma att bli? Kanske är det därför som man troget - men ändå med mer eller mindre ojämna och långa uppehåll - fortsätter att gå?

Vad är det då för "konserter" som stundar i höststockholm? Som man kan se fram emot. Närmast under dagen kan det bli så att man beger sig till följande: Debaser! Fritz Corner! Bishop Allen och något hemligt band... Har ingen riktig koll men det är klart att det tillsammans med en liten berusning skulle kunna vara trevligt. Eller: Nalen bar och Digfi:Mix och ett uppträdande av Montt Mardié. En grupp jag ännu dock inte vet vad jag ska tycka om. Kan nog vara intressant i alla fall.

Längre fram (och det som jag skulle kunna finna intressant och just nu har möjlighet att överblicka, tycks faktiskt utspela sig i den gamla murriga Debaserlokalen): Tahiti 80 den 21 september ska jag absolut försöka se. En gammal favorit och en nuvarande; Fosbury är en av årets mest gillade. Electrelane har jag aldrig riktigt fått kläm på, men det kanske är just därför som man borde se dem live, på riktigt, den 19 oktober. Och The Clientele ska jag såklart se den 29 september.

Och Digfi:Mix den 30 september på Stacken skulle jag hemskt gärna vilja gå på. The Montgolfier Brothers! Differnet! Men ack och ve, då befinner man sig i Göteborg på den där bokmässan. Min tröst och min förhoppning är att mässan ska vara förnöjsam och ett fullgott alternativ eller substitut.

Annars är de populärmusikaliska uppträdandena, just nu, som roligast, när man ser någonting nytt och oväntat. Höstens bästa konserter kommer förhoppningsvis att vara sådana, med band och artister som jag i denna stund inte vet om att de existerar.