2005-08-29

Helgen spenderades till stor del i fantastisk sensommarsol, på en altan, med utsikt över Siljan, läsandes Paul Austers Orakelnatten. Gick förbi den på biblioteket och plockade med mig den litegrann i farten sådär: "Man kanske skulle läsa en Auster? Det var ju ett tag sedan sist...

En gång i tiden var jag en hängiven Paul Auster-läsare. Som så många andra i min ålder, med liknande intressen och preferenser, tycks ha varit. De som gick i gymnasiet någon gång i början och mitten av nittiotalet, som läste Kafka och Stig Larsson men som ändå egentligen mest brydde sig om popmusik. För de som ansåg en god bok vara livsnödvändigt och som i Austers hittade några som inte var alltför svåra och krångliga, ändock moderna och finurliga, men även spännande och - när de var som bäst - : också vackra och känslosamma.

Fram till Mr Vertigo 1994 kändes han nästan oövervinnerlig, men i och med den boken började i alla fall jag ana oråd. Eller: "det här var inte riktigt lika bra som de tidigare böckerna". Och med Timbuktu (boken där huvudpersonen var en hund...) gav jag upp och la mitt Austerläsande på hyllan (inte bokhyllan). Så under tvåtusentalet kan jag inte påminna mig att jag ägnat Auster många tankar. Förrän i helgen då.

Det var kanske inte himlastormande - men det var trevligt. Han är fortfarande sympatisk och finurlig, och han skriver fortfarande ett slags mysterieböcker. Lättlästa och intrikata. Och Orakelnatten tycktes mig flyta fram i med en säregen lätthet i språket - över vändningar och parallella historier. Vad jag minns var det en större kärvhet och knixighet i hans tidigare böcker, vilket nog till stor del var en tillgång. En allt för duktig gitarrist kan ju ofta lätt bli tråkig, typ...

Att läsa Auster nu igen efter många års uppehåll är förstås litegrann som att åter höra från en gammal vän. Han rör ju sig fortfarande i välkända Austerområden med Austersklassiska motiv och byggstenar: slumpen, brev, förföljelser, plötsliga uppbrott, namnbyten och osannolika sammanträffande etc. Detta är en av anledningarna till att han fortfarande känns så kul. Ofta är det ju mycket roligare med konstnärer som rutar in sitt lilla områden, bjuder in oss till sin lilla värld, där vi snabbt känner igen oss. De små förändringar som då trots allt sker bli ju så mycket mer spännande då... Jag skulle nästan (men bara nästan) jämföra det med någon typ av minimalistisk musik där den lilla, lilla förändringen gör hela skillnaden. Det finns ett klassiskt citat av John Cage som antagligen inte har med saken att göra men som jag ändå citerar för att jag kom och tänka på det: "Om något är tråkigt efter två minuter, försök i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, försök i åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Till slut upptäcker man att det inte alls är tråkigt." En parentes, så begränsad är förstås inte Auster, men sättet som han har rutat in sin värld på är originellt, vilket fortfarande gör honom speciell.

2005-08-23

Twisterella var en bra (nät)tidskrift. Deras kanske största bedrift var att de hjälpte till att bota den ”post-tidningen-Pop-förlamning” som fanns inom svensk musikpress runt millennieskiftet.

En artikel jag minns från Twisterella handlade om att rynka på näsan. Man översköljs ju som bekant av allehanda musik i denna nedladdningens och fildelningens sammelsuriumartade tid. Nu kanske det inte helt och hållet har med den musikaliska massans storlek att göra, men jag kommer ändå då och då att tänka på den där Twisterella-artikeln och om det finns någonting där att lära. Eller, det kanske snarare har med detta att göra: idag är man inte längre tvungen att rynka på näsan på samma sätt som man var tvungen att göra förut? När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

2005-08-18

Tillbaka i vardagen. Dubbel melankoli: sent men ändå fortfarande sommar ett litet tag till, i stunder varmt och soligt, men höstens långa mörker hägrar redan i horisonten som en anfallande fiende.

Vad kan väl då passa bättre än The Clientele? Deras surmulna självsäkerhet - som man alltid fått för sig gömmer hemligheter, mysterier och storverk - kan väl lindra? Jag lyssnar och jag lyssnar. En drink och en cigarett med vidöppet fönster, men nu börjar jag väl ha lyssnat på alla deras låtar lite för många gånger? Utan riktig förhoppning och utan någon riktig koll går jag in på deras hemsida och får se - att de den där nya skivan tycks vara här nu nästan vilken dag som helst! Och vill jag inte då lyssna ännu en gång på min gamla favoritlåtar? Fundera, fantisera och gissa på hur den nya skivan kommer att låta? Jo, så är det nog allt.

Ledtrådar? Första singeln som ska komma den 22 augusti heter Since K Got Over Me, med två covers - Spaceman 3 och Skip James - som b-sidor (svårt att tolka det, låter dock lite oroväckande...). Fullängdaren heter Stange Geometry och ska uppenbarligen i mycket innehålla stråkarrangemang av Louis Philippe (borde väl kunna lova mycket gott tycker jag...). På bloggen Bright & Shiny, där skribenten ska ha hört första singeln, läser jag att: "Det låter precis som jag förväntar mig att The Clientele ska låta men produktionen är lite mer distinkt, Alasdairs sång lite bättre (någon verkar ha övertalat honom att skrota gitarrförstärkaren han brukade sjunga genom)". Fasa! Eller? Ett välproducerat, distinkt The Clientele, utan Gitarrförstärkaren, är väl ungefär som att ta bort lite av poängen med det hela? Å andra sidan skulle det ju fortfarande kunna bli fantastiskt... Men, ja, på Bright & Shiny fortsätter de: "och resultatet ganska mycket tråkigare" Om jag inte kan hålla mig får jag väl också lyssna på bandets My Space-sida. Jag är ju bara så rädd att bli besviken!

2005-08-11

Hemma igen!

Semester i Algarve: Som helhet mycket bra. Sol, bad, klippor, sand och vågor. Sardiner, Bica, Sangria, Gelataria och ingen Couvert. Osv. Osv. När man åker på den här typen av tripp - en charter eller något liknande - vill man nog ofta att det ska vara lite så där "tacky" på rätt sätt (vilket det såklart inte alltid är och den lilla anglofilen inom mig fick sig många törnar av alla blekfeta, skräniga engelsmän som drack pints, såg på fotboll på storbildskärm och åt english breakfast) - och ibland sammanfallar allt i någonting vackert, med en drink i handen på Palm Lounge, under stjärnorna då någon gammal åttiotalslåt (t.ex Womack & Womacks Teardrops) blandas med ljudet från Atlantens strandkant. Eller dagar på stranden med Proust, i skuggan av Playa da Rochas vackra klippor, med sand mellan tårna, en cigarett i handen... sipprandes på en kall iste... Ja, ja... Och sedan kan man ju inte låta bli att tycka att semestern var ännu bättre när man för höra att det i stort sett konstant har regnat i Stockholm!

Låt den rätte komma in, Johan Ajvide Lindqvist: Nja. Eller att det här inte riktigt var min kopp av te kände jag nog på mig redan från början, men det skulle väl ändå kunna funka som strandlektyr? - vilket det också gjorde! Och Ajvide har helt klart någonting att berätta om Blackeberg på åttiotalet, om mobbing och utanförskap etc. Men som helhet kan jag nog ändå inte ge den mer än ok i betyg. Lite för många ointressanta namn, ett lite för torftigt och ospännande språk, lite för många scener som går på tomgång och ofta lite väl fånigt va? (vilket dock kanske är en lite dum typ av kritik, vampyrer i Blackeberg måste väl vara fånigt, vilket författaren förstås är medveten om) Men att det ofta känns lite fånigt på fel sätt då!

Vurt, Jeff Noon: Och för att tala om fånigt... Shadowgoths och jag vet inte vad... Men på stranden slinker allt ned... Och om man tänker bort vissa av de mest fåniga namnen och uttrycken så kan man faktiskt dras in även i detta. Och om Ajvide har sin styrka i Blackebergskildringarna är det i bilderna från det framtida, förvridna, sönderknarkade Manchester som Noon har sin. Ett post-Ibiza Manchester som känns väldigt Happy Mondays, Smiths och 1993, vilket väl kanske är bra. Någonstans var det nog också den där nittiotalsgrejen jag ville åt... Någon gång för länge sedan läste jag Noons andra böcker: Needle in the Groove, Pollen och Pixel Juice och som jag minns dem var de alla småfåniga men ändå fantasifulla, fantasieggande och inspirerande. Och så funkar även Vurt när den är som bäst (eller som minst dålig...) Man läser på och dras in i bilden av vilken bra bok det hade kunnat vara... Vilken knäpp film det hade kunnat bli...

Smaken av Oceanerna, Nutida Portugisisk poesi i urval och översättning av Marianne Sandels: Efter att har drabbats så av Pessoa var jag förstås intresserad av vad post-Pessoa-poeterna i Portugal har skapat för litteratur... Nu har jag dock bara fladdrat igenom dikterna lite snabbt så där - ofta säkert lite lätt berusad! -, så någon djupdykning i Portugisiskt poesi har jag ännu inte gjort. Men det var en bok som var skön att ha med sig, i stunder, när turismen och "Playan" blev lite för mycket var det skönt att plocka fram Smaken av Oceanerna för att påminnas om att det - förstås! - finns ett annat Portugal där (uppe i Lissabon) någonstans...

Swanns värld, Marcel Proust: Är jag fortfarande mitt uppe i... Men man dras in i den!, virvlas in i språket och de flytande återblickarna och tidsvändningarna, tas med till den lilla (stora!), helt annorlunda (mot för ett turistigt Algarve) världen hos de högborgerliga på 1880-talet på den franska landsbygden. Det är kokett, småtrist och ofta helt underbart. Annars är det ofta svårt att ta sig an sådana här storfräsarklassiker tycker jag. Man har läst och hört så mycket om vilken fantastisk litteratur det är. Och självklart vill man också själv få en sådan där perfekt, underbar läsupplevelse som alla (alla!) andra tycks ha haft. Självklart att det hämmar läsningen! Man måste nog våga vara lite respektlös i sin hållning, tror jag! Och jag ska nog ta mig igenom alla delar (det kommer säkerligen att vara en fantastisk upplevelse)! Jag ska också försöka grabba tag i den där Proustboken Deleuze skrivit. Att ha med sig den på vägen kan nog säkert vidga läsningen, stärka en i sin respektlöshet...

2005-08-01

Tiden är knapp... I natt lämnar vi återigen Sverige - denna gång för Portugal och Atlantens böljande vågor. Jag hoppas på avkoppling, sol, bad, god mat och kanske någon houseklubb eller något litet diskotek. Och självfallet god färdlektyr. Och eftersom jag sista tiden ägnat en stor del av den här bloggen åt att plita ned vad jag läser för böcker och vad jag lyssnar på för musik så fortsätter jag med det:

Böcker jag stuvat ned i resväskan: Jeff Noon - Vurt, Marcel Proust - Swanns värld(!), Johan Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in och en lyriksamling med - passande nog - modern Portugisisk poesi som jag inköpte på Hedengrens bokrea i år och inte öppnat förrän nu.

Just nu lyssnar jag på The Style Councils The Whole Point of No Return... Finns det någon?