2005-07-29

Juli är snart slut och äntligen har man semester igen. Och solen skiner på mig! Vi ska nog lyckas klamra oss fast vid några riktiga sommarveckor till...

Soundtracket är:
1) Al Green. Fullkomligt omöjligt att inte bli inspirerad av dokumentären på Svt i onsdags. Trots att den var dåligt gjord och fokuserade lite för hårt på Als predikningar innehöll den moment som skakar en i grunden. Vissa scener - t.ex. den inledande sången, när Al kompar sig själv på gitarr - var fullkomligt makalösa. Jag älskar Al och en massa annan musik i gränslandet mellan gospel, soul och pop, men hur skriver man om det? Kan man skriva om det utan att låta som en rockjournalist med tårar i ögonen? Jag tycker det är svårt...
2) En liten CDr jag komponerat ihop i dagarna. Ännu en i raden av alla samlingar av sådant man gillar just nu, och sådant som man är nyfiken på - i en väl avvägd och noga utredd ordning. Denna kallar jag Something Wild In The City efter den första Feldmanlåten. 01.Morton Feldman - Something Wild In The City 02.Cocteau Twins - Lazy Calm 03.Virginia Astley - Out In The Lawn I Lie In Bed 04.The Otto Show - The Loneliness Of Francis Fry 05.Popolous - Canoe Canoa 06.Pedro - Blessed Is The Savant 07.Melodium - Mmiomm 08.Boom Bip - Dumb Day 09.Bathing Beauty - Castles In The Air 10.Saint Etienne - Stars Above Us 11.Ultramarine - Saratoga 12.Isolée - Face B 13.Brooks - Tell Somebody About Us 14.Robin S - Show Me Love 15.John Simeone - Who Do You Love? 16.Tahiti 80 - Empty & Amused 17.Piano Magic - You Can Never Get Lost... 18.Majessic Dreams - Around Here 19.Harold Budd - Faraon En - för mig - rätt sedvanlig blandning av spröd elektronik (Popolous, Pedro, Melodium...) och pop (The Otto Show, Bathing Beauty, Saint Etienne...), någon låt med lite elakare electrotouch (Isolée, Brooks...) och någon soulig,housig liten tingest (Robin S, John Simeone...).
3) The Embassy imorgon på Don (& Beckenbaur)! Om vädret bara håller i sig kan det bli en prunkande Trädgård...

2005-07-09

Hemska saker i London, och världens alla storstäder och metropoler känns i stunder inte attraktiva alls. Men som Momus säger: "And yet I still believe in the utopian potential of big cities."

Men, ändå, idag: färd till landet. Välbehövligt efter New York-resa och ett fullkomligt turistindränkt Stockholm!

Så nu blir det hängmatta, skogspromenader och sol och bad för hela slanten. Och, som man brukar säga, lite litteratur för hängmattan. Dessa böcker rafsar jag nu ned för det ändamålet: Philip K. Dick - Ur led är tiden, Arne Dahl - Ont blod, Jerker Virdborg - Svart Krabba, Nils Runeby (red) - Framstegets arvtagare och Digfi:mix, De hundra bästa albumen 2000-2004.

Lagomt tungt och lagomt lätt, förhoppningsvis. Lite spänning och lite bildning. Deckare, Science-fiction, spänning, idéhistoria och lite musikjournalistik.

2005-07-06

Orons bok var, som sagt, någonting utöver det vanliga. Allra skarpast i början tycker jag, sedan en aning, aning enformigt malande. Samma teman och ämnen återkommer i många efterföljande stycken. När jag läser efterordet får jag klart för mig att det inte är Pessoa själv som bestämt ordningen - vilket jag, helt enkelt, gissar är anledningen till min lilla irritation... Om Fernando själv bara skulle ha fått utforma allt skulle boken ha kunnat bli ännu bättre (kanske)! Orons bok gavs alltså inte ut när Pessoa levde utan första gången först 1982. Texterna var inte daterade och redaktörerna för boken har på egen hand komponerat ihop bokens kronologi. Enligt det svenska efterordet har ordningen i huvudsak skett efter tematiska principer. Tanken är väl god antar jag, men jag skulle gärna ha sett en fantasifullare och mer "blandad" komposition. Teman som bryts och stöts mot varandra på ett fränare sätt kanske?

Just nu ser jag tre möjliga lösningar på problemet: 1) man skulle kunna gå tillväga som Sture Dahlströms antihjälte i Tango för enbenta (var det va?) och helt enkelt klippa till en ny bok. Kanske inte så mycket klippa bort det som stör (eftersom det inte var mycket), utan helt enkelt klippa till en ny kronologi. 2) skapa en Pessoansk Rhiz-o-mat där man kan slumpa fram en ny Orons bok varje gång man läser den. Kanske inte för att det skulle vara lika passande som i Deleuze/Guattaris fall, men för att när det ändå inte finns någon ordning som vi känner till - så kan vi låta slumpen avgöra. Och inte behöva tänka på att "den där redaktören har nog gjort lite fel här" och "så här skulle nog inte alls Pessoa ha velat ha det" osv. eller 3) strunta i saken.