2005-06-30

Först gillade jag inte alls The Magic Numbers. Vet i och för sig inte om jag älskar dem nu heller, men vissa av deras låtar lyssnar jag gärna på... Forever Lost och Try till exempel. När The Magic Numbers har kommit på tal har det inte då också vid vissa tillfällen pratats om The Mamas & The Papas? Det är väl egentligen väldigt konstigt? Likheter? Sättningen? Shooting Star med Mamas & The Papas är förresten en alldelles fantastisk låt. Förnämlig, ljuvlig. Och Acid House Kings Do What You Wanna Do är också väldigt fin. Har aldrig riktigt drabbats av dem förrut, men nu hände det!

Och Vapnet gillar jag faktiskt litegrann. Ge dem våld är en fin, skranglig liten poplåt. Med den texten borde det väl annars vara ett bottennapp, men av någon konstig anledning funkar det, i alla fall litegrann, en kort liten stund, men nu när jag lyssnar igen förstår jag att det finns en uppenbar risk att det snart kommer att låta hemskt... Men Sufjan Stevens Illinois-skiva verkar mycket lovande. Jag tyckte mycket om vissa av låtarna på Michigan-skivan, sen kom ju den där lite skvalpiga mellanskivan, men nu tror jag, och har förhoppningar om, att allt kommer att bli bättre. Roliga låttitlar! Come on Feel the Illinoise! A Short Reprise For Mary Todd Who Went Insane But For Very Good Reasons! They Are Night Zombies They Are Neighbors They Have Come Back From The Dead! Vilken blir nästa delstat? Jag längtar till Hawaii...

Och att man missade den där Active Suspension-grejen på Marie Laveau! David Balula! O.Lamm har jag dock svårt att komma in i (det är nog dock lite av själva grejen), men Domotics första skiva var ju okej och den nya har jag inte hunnit med förutom låten Hugs & Kisses som fångade mig litegrann. Och Majessic Dreams imorgon på Trädgården? Kan kanske vara nåt? Men då ska det nog helst vara bra väder. Har de inte ganska stora likheter med Differnet? Inte mer än naturligt om Differnet får drösvis med epigoner i och för sig... Nya skivan drabbas jag fortfarande av. Känns ibland som när jag upptäckte Joy Divisions Closer första gången. Och varför har jag aldrig riktigt lyssant på Cocteau Twins förut? Skivan Victorialand exempelvis?

Annan gammal pop då? Återfall hos The Clientele sker med mer eller mindre jämna mellanrum. Nu senast första skivan. Vilka näpna, burriga melodier! Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down också. The Waltz. Oasis. Slide Away. The Go-Betweens. Bachelor Kisses. Stina Nordenstam. Sharon and Hope. Och tanken på att hon finns där, att ta fram om man så skulle vilja. Prefab Sprout. Doo Wop in Harlem. Och Roxy Music. Hela Avalonskivan. En besvärande älskvärd melankoli som sticker som nålar.

Dionne Warwick som sjunger Bacharach/David. De bästa låtarna i en plastask bildar det bästa som finns, vid de tillfällen som är de rätta. Här kanske man kan nämna Roger Nichols & The Small Circles of Friends? Somebody Waiting förslagsvis.

Sen har det varit lite jazz också. Första låten på Coltranes och Don Cherrys skiva The Avantgarde. Ett bra luftintag ett tag. Miles Davis. Someday My Prince Will Come. Sedan lyssnade vi på Django Reinhardt här nån kväll, och någonting med Clifford Brown.

Congotronicsskivan kan jag även spela ibland. Och stampa takten. Den ger mig någonting i stunder. Sen kan jag spela något sådant som !!!s cover på Take Ecstacy With Me. Rätt okej. Och The Juan Macleans nya skiva. My time is running out är ett bra spår, som kan leda in på gamla nittiotalsgrejor. Eller tanken på gammal deep house. Sedan snubblade jag på Songs From Another Room, som av en händelse. Och Aphex Twins första Selected Ambient Works har jag spelat hårt i perioder sista tiden. Där finns det något makalöst vackert och melankoliskt. Ensam kvar efter en stor fest eller någonting som pågår där borta som jag missar. Men här sitter jag med all denna fantastiska musik.

2005-06-23

Svårt att hitta något som intresserar? Något som känns spännande och intressant? Till och med något som känns? Ja! Ibland... Och så fanns det en sådan som Pessoa där hela tiden, oläst!

Ibland blir det nog bara så. Man undrar var lusten och spänningen har tagit vägen. Man letar kulturella uttryck förbrilt och så hittar man förstås något ganska snart igen... (tänk om man inte skulle hitta någonting? Hjälp!) Senaste tiden har det nästan bara varit Deleuze snårskog som jag lyckats gå vilse i, genom Aiolos och Gläntas temanummer. Tills jag greppade tag i Orons bok då.

I en av de senaste intervjuerna jag läste med Morrissey (tror att det var en intervju för typ någon latinamerikansk tidning, som jag då läste i översättning någonstans på nätets bortre regioner) så rekommenderar han Pessoas Orons bok, som en bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Sedan får jag höra att Horace Engdahl ska ha rekommenderat den i TV, när han bara fick rekommendera en endaste bok. När två sådana superbesserwissar kommer in från helt olika håll och pratar om samma sak är det klart att man blir intresserad!

Och om det var bra! Av någon anledning kommer jag att tänka på Nietzsches Den glada vetenskapen (kanske om den hade hetat den ledsna vetenskapen?). Har kanske att göra med formen? Precis som Den Glada Vetenskapen är Orons Bok uppbyggd i korta stycken som har likheter med Nietzsches aforismer, men med nummer istället för titlar. Men om Nietzsche är en filosof som är skönlitterär är Pessoa en skönlitterär författare som kastar tänkvärdheter omkring sig i en närmast Wildeansk hastighet. Och så har de en liknande - fullkomligt förödande och utmattande - precision i sina formuleringar!

Bokens berättare är ett bokhållarbiträde i Lissabon på tiotalet och Orons bok skulle kunna vara hans dagbok, tänkebok eller blogg. Den är ofta sorgsen, men stundtals mycket lycklig. Man tänker hela tiden att den formuleringen måste jag skriva ned, den måste jag komma ihåg men man blir till slut bara frustrerad när man märker att det är omöjligt - ty på varje sida vill man skriva ned någonting! Ibland kan man få för sig att han är en filosof och att det är djupsinniga klokheter han skriver ned, efter ett tag förstår man att han är någonting större. En stor poet som öppnar på dörren till livet, som istället ständigt säger emot sig själv på ett fullkomligt logiskt vis.

2005-06-18

Postningarna kommer inte lika ofta längre? Hängivna läsare kanske har undrat om man har börjat tappa av, mist styrfart, fått slut på ork och inspiration eller helt enkelt fått solsting... (nähä...) Svaren kan vara många men helt klart är i alla fall att när det äntligen blir sommar och sol spenderar man hellre kvällarna ute, vid vattnet, promenerandes och/eller tittandes på solnedgången. Kanske picknicka? Men det är inte hela sanningen. Låt mig försöka (obs, bara försöka) förklara:

I Nietzsches aforism Till moralpredikanterna skriver han bl.a följande: "Jag vill inte predika moral, men till dem som gör det ger jag följande råd: Vill ni slutgiltigt beröva de bästa tingen och tillstånden allt anseende och värde, så fortsätt att ta dem i er mun som hittils! Ställ dem i spetsen för er moral och tala från bittida till sent om dygdens lycka, om själens frid, om rättfärdigheten och den inneboende vedergällningen. Så som ni går på, kommer alla dessa goda ting till slut att bli populära och ropas ut på gatorna; men då kommer också hela förgyllningen att ha nötts av, och mer än så: allt guld som fanns i dem att ha förvandlats till bly."

En text med vida betydelser och stort djup... Men vad har texten egentligen här att göra? Ja, vi ska som om den är relevant i sammanhanget.

I ett tidigare inlägg här på Sondera skrev jag om att "Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu"!, och avslutade med frågan: "Innebär det att en tjockare bok är hippare än en tunn?". Ja! Eller kanske...

I ett annat inlägg har jag varnat för Vinylfetischisterna, och delvis hänvisat till att "detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella".

Hur hänger nu dessa saker (min långsammare publiceringstakt, Nietzsche, trendiga tjocka böcker och vinylfetischister) ihop? Hmm...

I dagens samhälle, i kulturdebatter och framförallt hos IT-gurus och datanördar pratas det ständigt om snabbheten, enkelheten och tillgängligheten. Målet, meningen, njutningen och framtiden finns - enligt dem - att hitta där någonstans...

Varför talar ingen om vikten av att vara svår att nå? Statusen i långsamheten och krånglet... Att esoteriska format och kostsamma distributionsformer kan vara nog så viktiga? Kanske för att devisen att "information ska finnas tillgänglig för alla", "alla ska kunna bilda sig en uppfattning" osv. är starka? Ja, till viss del är det såklart så, men med "en konstant tillgänglighet till allt" finns det nog en stor risk att hungern efter det svårtillgängliga och otillgängliga kommer att öka. Vissa vinylskivor och tjocka krångliga böcker kanske? Det som inte finns tillgängligt via Internet? Bloggar och liknande kanske till viss del slog igenom på grund av sin lättillgänglighet, men en motreaktion kanske kan skönjas? Ett sug efter diktsamlingar, svåra att få tag i, utgivna i begränsade upplagor? Kanske det?

Så därför är mitt grepp att posta mindre frekvent här bara ett första steg. Jag funderar på att gå över till något annat format. Flaskpost kanske? Små lappar på avlägsna platser i bortglömda delar av stan? Kanske anteckningar i en gammal hederlig dagbok (kanske med ett litet lås på?). Sedan - någon gång i framtiden - kan man ge ut dem i pappersformat, i en upplaga om ett exemplar - och sälja det dyrt...

2005-06-12

Vem skriver man egentligen för? Kanske inte varför?, utan just - för eller till vem? Frågor som många Internetskribenter och främst då kanske "bloggare" säkert ställt sig någon gång. "För alla och ingen" har jag tidigare svarat på den frågan. Nu har jag märkt att den intressanta "deleuzianska" bloggen Rhizom långt senare svarat på samma sätt på samma fråga. Svaret är väl egentligen föga originellt, men ändå: intressant! - och de "flöden" man på Rhizom pratar om: "de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". Det är istället en position, en lokalitet, en singularitet, på ett vida större socialt och ontologiskt fält som manifesteras i form av ett yttrande"

Antagligen är detta inget problem och egentligen inte krångligt alls (deleuzersig!); det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter. "Att blogga skiljer sig väsentligt från att skriva uppsatser, artiklar, krönikor, brev, mail, dagboksanteckningar" skriver man på Rhizom, och visst är det nog så. Journalister på dagstidningar har en definierad målgrupp på ett helt annat sätt än en vanlig bloggare. De kanske har 250000 prenumeranter som de vet kommer att, med allra största sannolikhet, i allafall bläddra förbi text och bild. Brev och mail har bestämda adressater och dagboksanteckningar är det ofta bara du själv som läser. Saken är nog den att bloggar i många fall fungerar som en blandning av de tre ovan nämnda genrerna. Här har jag tidigare försökt skilja mig från de bloggar som fungerat som rena offentliga dagböcker, då jag till stor del funnit det - att göra sitt privata vardagsliv till någon slags inbillad offentlighet - rätt löjligt. Min tanke till en början var att denna blogg istället skulle vara någon slags dagbok över kultur man stöter på, och tankar om den som man vill få på pränt. Men det är ju svårt att vara opersonlig, för att inte säga omöjligt och kanske också rätt tråkigt (men det finns väl grader i helvetet?), och med de senaste semesterhälsningarna här på Sondera blev det ändå dagbok av allt ihopa ändå... (och är det ändå inte dit som mycket av dagens mindre bra journalistik verkar styra sin kosa? Vad är dagens reseprogram i TV? Och Bjurmans och Virtanens New York-kröniker handlar väl oftast mest om vilken bar de suttit på när den och den gamla rocklåten spelats i jukeboxen etc.)

I klassisk litteratursociologi brukar man i den litterära processen ofta skilja mellan det privata och det offentliga. Internet har nog till viss del brutit upp den distinktionen. På Internet existerar mycket kultur bara på ett plan som man till stor del kan kalla privat: när det gäller hela ledet från produktion till distribution. Till viss del i alla fall: det privata är ju på väg att bli det offentliga. Eller? (prova bara att läsa någon av Expressens "bloggar"). Jacques Derrida antydde tankar åt det hållet i sin bok Mal d’archive angående effekterna av "electronic mail": "…Electronic mail is now even more than the fax in the process of transforming all the public and private space of humanity, and first of all the limit between the private, the secret (whether private or public) and the public of phenomenal."

2005-06-10

Äntligen hemma! (Och den här sidans fortsatta tid som privat vykortsförmedlare är därmed slut... I fortsättningen seriösare grejer... Har i alla fall givit den här sidan/bloggen det pretentiösa epitetet Kulturblogg så...)

Vi klarade oss igenom mördande crosstown traffic och luftgropar!

Sista dagarna i New York var fantastiska, men: varma och intensiva och sista dagen var det faktiskt nära kollaps. Barer och caféer i Lower East Side och i Williamsburg och kanske lite för mycket turistande för ens eget bästa (Empire State Building och färja runt Manhattan). Skivinköp på de fantastiska skivaffärerna Earwax och Other Music: Morton Feldman, Arthur Russell, Clientele etc... Kändisspotting 1: Dungen spelar svensk folkmusik på fiol inför hänförda Lower East Side-hipsters. Vi ska bara gå in och ta en öl... Inget planerat, men ändå - surrealistiskt! Kändisspotting 2: David Byrne på vårt flyg hem! Såg fräsch och välmående ut. Vad gör han i Stockholm?

Vad gör vi?
Vilar!

2005-06-07

Deep Space cancelled... Vi stupade pa tio genom att istallet forirra oss runt i de mest chockerande mysiga delarna av vastra Greenwich Village. Sedan fastnade vi pa en tokromantisk franksinatraitaliensk kvartersrestaurang med pasta och vin medan hela Manhattan overskoljs av blixtar och osregn utanfor fonstret. Ratt bra det ocksa...

Nu bat runt Manhattan och sen - Williamsburg. Kvar sista dagarna: Guggenheim, Empire State Building och nagon sista runda i de trevligaste delarna av Downtown.

2005-06-06

New York ar mkt, men vi mar bra. VM i gang och lite svullna fotter bara... Forsta dagen -nastan hela Manhattan: fran Upper West Side till The Financial District. Staden och husen ar ofta ruffiga, men manniskorna alltid snalla, trevliga och tillmotesgaende. Lordag: Soho, Greenwich Village och fantastisk sushi i Lower East Side. Varmen kom pa lordagen och det ar fantastiskt pa kvallarna. Nagra dyra ol pa nagra alternativa hak i Lower East Side. Hittade aldrig klubben Tonic men hade trevligt anda. Sondag: Central Park tillsammans med alla andra New York-bor, men i Central Park tycks det finnas plats for alla. Drink i Bryant Park innan laggdags. Idag MoMa och fantastisk indisk lunch. Nu vila sedan Deep Space och Kevorkian. Imorgon WIlliamsburg.

2005-06-02

"Start spreadin' the news, I'm leavin' today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes are longing to stray
Right through the very heart of it, New York, New York
I wanna wake up in a city that doesn't sleep"