2005-04-30

Throughout the dark months of april and may! Så samlar jag några låtar, sammanfogar dem - en ny kontext! - och lyssnar på nytt:

01 - Tape - Oak player
02 - Colleen - Summer water
03 - Lullatone - Morning coffee
04 - The Hepburns - I'll be back before the milkman
05 - Gol Gappas - West
06 - The Shortwave Set - Slingshot
07 - Prefuse 73 - Minutes away without you
08 - The Konki Duet - Le mariage dans les nuages
09 - Tenniscoats - Just a smile of you
10 - Virginia Astley - I'm sorry
11 - Cocteau Twins - Throughout the dark months of april and may
12 - Differnet - Caligula
13 - Clickits - Creepy crowlies
14 - Melodium - Terminus
15 - Marsen Jules - Yara 05
16 - Brian Eno - A clearing
17 - Harold Budd - Rue casmir delavigne (for Daniel Lentz)
18 - Morton Feldman - Work for two pianists

2005-04-28

Jaha, Marsen Jules…? Vem är det? Vad? Marsen? (Och vad är det egentligen för ett namn? Kan man heta så?)

Jag vet ingenting, jag bara snubblade över det. Det enda jag vet är att den vackra blomman på Marsens hemsida växlar i färg väldigt fint. Detta är min enda relation. Och så tror jag att han(?) kommer från Tyskland. Jag hittar inga bilder eller intervjuer – så ingenting förstör min bild eller säger dumma saker.

Detta är något man aldrig har tagit upp i den så kallade fildelningsdebatten. Vid fildelning och nedladdning (och filladdnig och neddelning) så slipper man (eller ges man i alla fall en större möjlighet att undvika) alla fula bandbilder och alla fåniga rockband som uttalar sig.

Jag minns hur det var på stenåldern (tidigt nittiotal) då man var tvungen att traggla sig igenom NME varje vecka för att komma i kontakt med ny musik. Och visst var det väl spännande ibland, men speciellt kanske med tanke på hur NME ser ut idag, så är det rätt skönt att slippa. Och jag kan ägna mig åt vettigare saker än att lyssna på vad nya unga rockband har att säga. Och alla livsstilsmagasin man slipper köpa… Själva begreppet "musiktidning" har tappat i relevans.

Idag plockade jag hem några gamla Sonic-tidningar från bibblan, vilket tycks bekräfta min tes. Roligare kan man ju ha liksom. Helsidesuppslag med Isolation Years och Moneybrother och jag somnar av tristess...

2005-04-26

Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans.

Och det är ju dit man vill hitta! Vid enstaka tillfällen tycker man mest att allt bara guppar omkring i sin egen lilla ankdamm. Inget nytt under solen och inga seglatser till främmande platser och exotiska öar. Men så blåser det snart upp igen, och en vindpust, en bris eller vid enstaka tillfällen en rejäl storm som tar tag i en och... så känner man det; "oj det här är spännande!".

Så just idag, just nu denna tidiga och soliga morgon, vad är det då som får en att le och lyssna lite, lite noggrannare? Ja, jag vet inte om jag vill kategorisera det som någon storm, men en stilla bris i alla fall... Marsen Jules känns för mig just så där, som en liten förvirring och en stor skönhet. Och hur förklara vad för musik som Marsen skapar? Enklaste sättet är väl helt enkelt att be läsaren av denna text att gå in på artistens hemsida och ladda ned några av alla de mp3s som där ligger och väntar på sina lyssnare. Annars kan jag bara kort säga att det album som jag lyssnat på - Herbstlaub (som inte finns för nedladdning!) - är instrumentalt, lätt brusigt, elektronica not electronica, en touch av klassisk musik (kanske Debussy?), möjligen en liten, liten krautkrydda och att albumet tar med en in i den där fina stämningen där man känner sig full av upptäckarlusta men ändå, på något konstigt sätt, - redan framme!

Och så var det dags för alla de där låtarna på hemsidan också...

2005-04-25

Nu är jag såklart en smula fördomsfull, men varken landet Danmark eller folket danskarna verkar särskilt trevliga. De tycks smårasistiska, smygnationalistiska, konservativa, buffliga - och så pratar de ju såå fult. Så jag gillar inte Danmark, inte alls - förutom när det kommer till film. Jag vet inte riktigt hur det går till, någon annan konstform från Danmark har aldrig slagit an någonting, men när det gäller filmskapandet då funkar det...

Så, jag skulle tycka att det var tuffare om jag gick igång på något som Life Aquatic, men näh, när det kommer till film så ska det tydligen vara Mike Leigh eller nåt danskt för att man ska gå igång... Jag är helt enkelt en sucker på de där små, enkla filmerna med de stora känslorna.

Så mina förväntningar var ganska höga på Susanne Biers nya film Bröder. Jag var i och för sig lite kluven till hennes förra film Älska dig för evigt. Den var ju lite väl tårdrypande, spelade lite väl duktigt på de rätta känslosträngarna - å andra sidan gjordes det ju otroligt bra. Och Bröder hade ju fått väldigt fina recensioner! Men jag blev lite besviken faktiskt. Ok, Bröder var bra, men använde hon inte lite väl många av samma knep som användes i Älska dig för evigt? Tonen kändes inte riktigt lika klar. Och när det gäller den här typen av känslodramer märks det direkt om det bara är en liten promille där anslaget missar. Svårt!

Nu ser jag istället fram emot Manderlay.

2005-04-22

Morgon: lite sol. Helgens nöjen? Bibliotek. Bibliotekspersonal. Böcker. Serier: Tintin. Tintin i Amerika och Tintin i Kongo. Tintin och det sönderslagna örat. Tintintintintintintintintinintintintintin. Andra barndomsminnen: Asterix och Obelix och t o m Kalle Anka. STOCKHOLM. Människor. Främlingar. Vänner. Diskussioner. Derrida, Bibliotek, Universitet. Elektroei. Och gamla OEI. Fortsättning följer. Radical Philosophy. Deleuze, Tiden och Moderniteten. Science Fiction. Bokhandeln. Ett klientel. En vandring. Andra liknande platser. Ännu mera minnen i form av gamla och nya bilder och texter. Och musik. Differnet. Differnet på Fylkingen? Sophie Rimheden på Landet? Fortsätter att lyssna: HAL! HAL? Wuthering Heights. Och King Creosote. Första låten på nya skivan. Till och med gammal soul som jag tappat bort. Till och med Otis Redding och Smokey Robinson. Lucksmiths. Och Saint Etienne. Foxbase Alpha!!! Spring... Och god mat. TV. Vandring ner till viken. Och film. The Assassination of Richard Nixon. Sean. Penn. Sedan ihopplockning och avslutning. Natt.

2005-04-21

På bloggen Tesugen presenteras för närvarande de böcker som bloggskaparen läst hittills i år. Så, okej, jag gör väl detsamma då (men jag har läst fler böcker, ha! Å andra sidan så är jag ännu sämre på det där med kvinnliga författare. Hjälp! Jag blir nästan lite rädd). Böcker jag läst hittills i år (bara de böcker jag läst helt och fullt från början till slut och inga böcker som jag läst i arbetet. Inga seriealbum är heller medtagna. När jag läst klart en bok brukar jag ge den ett litet betyg från ett till fem. Betyget ska inte tas för allvarligt, det är mer ett betyg på känslan boken gav mig…):

Andrzej Tichý – Sex liter luft [3]
Daniel Birnbaum, Sven-Olov Wallenstein – Heideggers väg [3]
Daniel Sjölin – Oron bror [3]
Daniel Sjölin – Personliga pronomen [5]
David Toop – Haunted weather: music, silence and memory [3]
Don DeLillo – Cosmopolis [2]
Gilles Deleuze - Nomadologin [4]
Kristian Lundberg – Allt och denna lycka av ingenting [3]
Kristian Lundberg – Eldätaren [4]
Kristian Lundberg – Pitbullterrier [4]
Lena Edman – Barn- och ungdomsböcker genom tiderna [3]
Ludwig Wittgenstein – Filosofi [4]
Malte Persson – Apolloprojektet [3]
Malte Persson – Livet på den här planeten [3]
Per Hagman – Att komma hem ska vara en schlager [3]
Peter Pohl – Vi kallar honom Anna [3]
Ronny Ambjörnsson – Tankens pilgrimer [4]
Stephen Mendel-Enk – Med uppenbar känsla för stil [4]
Stig Larsson – Autisterna [5]
Stig Larsson – Wokas lax? [4]
Sven-Olov Wallenstein – Bildstrider [4]
Sverker Sörlin – Mörkret i människan [4]
Sverker Sörlin – Världens ordning [4]
Willy Kyrklund – Solange [5]
Åsa Larsson – Det blod som spillts [3]

På grund av min sedvanliga fingertoppskänsla har jag, i stort, undvikit dåliga böcker! Don DeLillos Cosmopolis var väl i och för sig ingen höjdare, men det var jag beredd på… Det var nog mer New York-miljön jag ville åt där. Resten kan ses som boktips!

Femmorna? Willy Kyrklund och Stig Larsson är husgudar, och Solange respektive Autisterna hör till deras allra bästa böcker. Måsten, såklart… Personliga pronomen var också en liten knock. Tyckte väldigt mycket om den. Men, jag är på min vakt, och jag känner att jag nog måste läsa om den. Jag kan bli orolig när jag knockas så där. Är det någon som försöker lura mig? Kan han den där programledaren skriva en så bra bok?

Besvikelser? Sex liter luft var inte lika kul som jag hoppats på. Sjölins första bok var inte heller alls i samma division som Personliga pronomen. David Toops bok var inte lika inspirerande som jag hoppats på. Och Per Hagmans bok var en besvikelse… Skugglegender tycker jag i vissa delar är helt underbar, men de underbara delarna var väldigt, väldigt sällsynta i senaste boken. Nästa gång kanske?

Goda upptäckter: Kristian Lundbergs Pitbullterrier och Eldätaren gillade jag mycket. En fin, annorlunda ”deckare” och en hård, torr diktsamling som tillsammans bildar en fin helhet av motsatser och dialoger. Ser fram emot fortsättningen, i vad jag förstått, ska vara en trilogi. Stephen Mendel-Enks bok tycker jag, till vissa delar, var en träffsäker analys, av vårt tids stora gissel – manligheten.

För närvarande läser jag följande böcker:
Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes bästa äventyr
Mats Rosengren & Ola Sigurdson (red.) – Penelopes väv: för en filosofisk och teologisk pathologi
Thomas Pynchon – Gravitationens regnbåge
Torgny Lindgren – I brokiga blads vatten

Återkommer med analys och bedömning...

2005-04-19

Fortsätter att filosofera över det här med bloggandet... Och de Internetpublicerade texternas livsvillkor... Jag tror att jag kan skönja två viktiga beståndsdelar:

1. SNABBHETEN
De som vill bli stjärnor på bloggandets himmel måste lära sig att skriva fort! Man måste kunna publicera sig snabbt och kontinuerligt. Och behålla någon form av kvalité. Brister det inte i den ena ändan, så är nog chansen stor att det trasslar i den andra. De flesta bloggar tycks ha antingen eller: bra texter och en mer stillsam publiceringstakt, eller en daglig publicering av mer svajiga texter. För att vara bra bör man alltså skriva både fort och bra. En inspirerande - och stor - utmaning! Sen bör man kanske ha något att säga också...

2. FÖRÄNDERLIGHETEN
Under 1900-talet, när man vara tvungen att nyttja tryckpressen om man ville publicera texter, var nog själva publicerandet en stor grej. Man skrev, man tänkte igenom sina ord, i bästa fall väntade man en stund - och sedan publicerades texten. Det ligger närmare runskriften än bloggen... Texten var huggen i sten. Gjorde man bort sig och publicerade någonting pinsamt, felaktigt eller töntigt fick man nog i många fall stå sitt kast. Vid bloggande - och vid många andra former av Internetpublicering - behöver ingenting vara hugget i sten. Man har ofta möjligheten ändra sig, skriva om eller till och med radera sin text. Revision... Har man otur kan ju i och för sig någon ha sparat, arkiverat eller spridit ens pinsamma, felaktiga och dåliga text... Texten kommer då att finnas i flera versioner och vad som sedan är ursprungligt, felaktigt, original och kopia kommer att diskuteras, debatteras och många fall vara omöjligt att göra reda för.

Om man kan hitta en bra, föränderlig blogg med nya dagliga inlägg på Intressant.se är jag faktiskt inte säker på (trots det gigantiska antalet bloggar). Men jag snubblade i alla fall förbi en fin blogg som publicerar en liten intervju med Sven-Olov Wallenstein. Läs någonting av honom istället! - säkerligen intressantare filosofi än den om bloggandet...

2005-04-18

Under nittiotalet - under IT-yran, typ - så fanns det en hel del glada amatörer som skapade Webbtidskrifter. I bästa fall ambitiösa, snygga hemsidor med massor av bilder och grafik. Och vad har vi idag? Jo, gråa och trista och grafiklösa bloggar!

Problemet med många webbtidskrifter var nog att de till slut kom på att de nog var tvungna att publicera lite texter också... I många fall tröt nog orken och fantasin vid dessa tillfällen. Två bra före detta musiktidningar på nätet var Bomben och Twisterella. Och vad har det blivit av dess två nu? Självfallet har de förvandlats till bloggar... Bra så kan man tycka, men varför? Ja, du...

Att publicera sig i bloggform känns nog mindre pretantiöst och mindre "allvarligt". Man behöver inte skriva så långt och ett inlägg kan överleva på, typ, en kul länk och en kommentar eller så. Och de flesta "surfare" nöjer sig nog också med detta. Folk vill inte läsa långa, tunga artiklar - många vill nog mest klicka runt, läsa några rader osv... Kan det vara så? Både folk som skriver och folk som läser bloggar vill nog i många fall mer bara "prata". Man vill tycka till, tipsa och man vill kommentera och diskutera. För detta passar sig bloggformatet bra.

För att bekräfta ovanstående tes så fortsätter jag att "prata" på här och låter Sondera Kulturfanzine fyllas av bilder istället.

2005-04-17

I dagens DN finns det en stor artikel om - ja, gissa vad? -, just det, bloggar! Varför är det en sådan bloggbuzz just nu? Möjligheten att blogga är ju, i stort, lika gammal som Internet. Antagligen så är det väl så att det tar ett tag för oss att förstå vad vi ska med tekniken till. Det skulle kunna vara så att tekniken ständigt har ett litet försprång... Någonting för framtida mediahistoriker att forska i antagligen. Det kan nog behövas lite perspektiv på saken för att nå en djupare förståelse kan man tänka. Lite intressant är det ändå...

Själv har jag tidigare funderat en del på det här med litteratur och Internet. Var kommer bloggarna in där? När kommer den första skönlitterära bloggen att slå igenom (de skönlitterära bloggarna som inte slagit igenom finns nog redan i stort antal)? En författare som väljer att publicera sin text som blogg i stället för som bok, där själva bloggen är det litterära verket (kanske även med ett eget ISBN-nummer?).

Leopards blogg Regn över Möllan har jag nog inte riktigt förstått mig på än, men den är intressant och lite litterär... Någon som har några andra tips?

2005-04-16

Skrev om Jens Lekman och The Opposite of Hallelujah för några dagar sedan, men måste bara nämna honom igen (och plötsligt känns det som om jag bara skriver om Momus och Jens Lekman). Titt som tätt brukar jag kika in på hans hemsida för att främst kanske hålla koll på om han planerar något nytt skivsläpp, eller kanske för att läsa hans "smalltalk".

Läser idag vad han skrev den 13 april. Även om jag gillade The Opposite of Hallelujah är jag alltid på min vakt, och går omkring och bär på ett litet snäpp av tvivel på Artisten (finns det artister som man aldrig någonsin tvivlar på? Kanske bara för att sedan kunna säga att man undrar hur man någonsin kunde tvivla?). Hans tankar den 13 april gör mig dock tryggare!: "On the way home I listened to his (Radio Depts) latest EP "This past week" and I felt as if I was gonna crack into little pieces and then be put together again. Universe was for once in 100% sync with me, I could see clearly and I knew exactly what I had to do." Det verkar som om han gillar Radio Depts senaste EP lika mycket som jag... Och när jag jämförde honom med The Avalanches, tycks jag ju ha gjort rätt om man tittar på hur mycket Jens, inte bara kan ha en ljudbild som ibland låter som om den är inspirerad av dem, utan också faktiskt gillar dem: "I can't wait to hear the new Avalanches album, if it ever comes out... They are the only band that I've written a fanmail to. When I was really sad during the fall of 2001 I only listened to Since I left you (the song) and I knew that there would actually be better and lighter days. It is for me what Joy Divisions "transmission" is for others."

Han är inte bara skaparen av mycket fantastiskt musik, han har även lika bra smak som jag!

2005-04-15

Bloggarnas blogg? Måste väl ändå vara Momus Click Opera, som det ju också, på detta ställe, har refererats en hel del till tidigare. Han ägnar säkert mycket tid åt sina inlägg, men han har en fantastisk avvägning mellan nyheter, länkar och intressant kulturjournalistik och filosofi (kanske precis vad som behövs för ett bra bloggande?). Det är lätt att bli inspirerad.

Inget ont om Momus musikkarriär - han har ett otal omistliga delar i sin repertoar - men Click Opera känns ändå ofta roligare (betyder det att bloggande är en konstform likt popmusiken och att det också är en konstform som kan vara lika intressant som intressant pop? nja...)! Får väl då ändå passa på att säga att Momus nya skiva, Otto Spooky, verkar bra även den. Men har ännu inte givit den den tid den tycks behöva (lite bloggläsande går ju så mycket fortare!) Och skivan innan, som han gjorde tillsammans med Anne Laplantine var, i alla sin sönderklippta konstighet, rätt fantastisk...

Inläggen på Click Opera rullar på i hög takt och med ett så stort omfång att det är fullt omöjligt att hålla reda, men sista tiden minns jag t.ex det intresseväckande inlägget om Saul Bellow och idag fortsätter han med ett av alla sina inlägg om Internets och andra mediers (radio!) möjligheter och framtid. Så om du vill bli lite inspirerad, eller om du bloggar och vill få lite komplex ska du besöka Click Opera (vilket fantastiskt namn...)!

2005-04-12

Under nåt år nu så har Jens Lekman framstått som en av popmusikens stora romantiker. Närhelst när man får ont i huvudet av elektronica, blir matt av alla nya unga rockband, vill sitta ner när ny dansmusik spelas och vill sälja sin TV när ännu en hip-hopare invaderar rutan - har man kunnat sätta på några låtar av herr Lekman och plötsligt förflyttats till en lite vackrare, lite snällare och just en lite, lite mer romantisk värld. Han har hållt på och släppt skivor i en två år men hans fina stunder är ändå redan otaliga: från Black Cab till At the department of forgotten songs på Secretly Canadians hemsida. Från Våren i Paris till USA-turné. Problemet är väl bara att han liksom började på topp; och att man undrar - hur ska han gå vidare nu (jag bär trots allt på en liten, liten rädsla för att han ska fastna i någonting så fånigt som det stora, farliga singer/songwriter-träsket)?

Sommaren för två år sedan bevittnade jag Jens, på den tiden han gick under namnet Rocky Dennis, på den lilla klubben Våren i Paris på Café Mix i Stockholm. Han hade då bara släppt en vinylsingel, vilket dock inte hindrade honom för att knocka den tappra, lilla skaran framför scenen fullständigt - från en cover av Jonathan Richmans Higher Power till sin egen Higher Power. Och många av hans låtar lät som klassiker redan första gången man hörde dem. Jag gillade också starkt att han i början blandade ett charmant låtskrivande med spännande samplingar och ljudbilder likt en Göteborgsblandning av Paul Simon och The Avalanches. Samplingsbiten tycks han delvis ha dragit ned på den sista tiden (vilket kan bero på en rättighetsproblematik), för att istället jobba mer med det orkestrerade och arbetandet med livemusiker.

I helgen var fetichisten igång igen och Jens senaste sjutummare The Opposite of Hallelujah inhandlades. Och det är vid dessa tillfällen som man tackar gudarna för välsorterade skivaffärer som Pet Sounds. Omslaget är ljuvligt och låtarna låter bra. Ska snart spelas igen! Problemet är nog bara det att jag har sådana väldiga förväntningar. Jag vill att han gång på gång ska ta mig till den där sommarkvällen för två år sedan...

Om han klarar det igen får jag tillfälle att se på den alltid lika efterlängtade Popagandafestivalen i slutet av maj. Jag tror att han kommer att klara det utmärkt. Efter en vår i USA och England tror jag att han kommer att ta oss med storm!

2005-04-10

Går ofta omkring och bär på en lite fåfäng känsla av att vilja vara nere med kultur som det inte skrivs så mycket om i media. I alla fall inte samtidigt som det samtidigt pågår ett litet, litet mediadrev någonstans. Man får ju ofta känslan av att det fungerar lite som en snöboll i rullning; vissa skriver om någonting - en film, en artist, en bok - inte för att de gillar eller är intresserade av själva boken utan helt enkelt mest för att andra också skriver om det. Det viktiga är inte kulturen i sig - det viktiga är snacket í lunchrummet. Om Saltön, Kent och Da Vincikoden.

Nu vet jag inte om det riktigt är i så många lunchrum som det snackas om Albert Ayler - men många kultursidor har plötsligt fyllts med texter om denne gamle, döde friformsjazzare. Det kan vara ett sådant litet, litet mediadrev men känslige lilla jag blir ändå lite misstänksam när folk som aldrig tidigare varit intresserade plötsligt börja droppa Albert Ayler som en av sina Ipodartister. Men man ska nog vid närmare eftertanke inte behöva vara så misstänksam. Det lilla mediadrevet både börjar och slutar nog med att det har gjorts, en tydligen mycket bra, svensk dokumentär om mannen ifråga: My Name Is Albert Ayler.

Och jag som knappt har lyssnat på killen! Så om man är riktigt fåfäng får man smyga med saken. Är man någorlunda hälsosamt funtad får man väl bara leta reda på en platta och lyssna och höra om det är något man finner intressant. Har för någon vecka sedan försökt lyssna lite på Spiritual Unity och Vibrations och diggat det - litegrann. Okej, självklart bra men inte mycket mer faktiskt. Jag tror att en ny dimension öppnades för mig under gårdagens sena och blöta afton. När klockan började närma sig två, tre plockade jag och några polare, av någon anledning, fram de hårdaste jazzplattorna i samlingen - Roland Kirks Blacknuss och Art Ensamble of Chicagos Les Stances a Sophie och just ovan nämnda Albert Ayler-plattor. Och då händer det någonting! Det känns nytt, det känns annorlunda och det känns som om man förstår att han faktiskt på något konstigt sätt var någonting annat än det mesta annat i sextiotalets jazzsväng. The Wizard från Spiritual Unity känns i alla fall just då, på galet hög volym, som världens bästa och tuffaste låt. Som liv och död och som frihet på ganska hög nivå.

Och för vissa typer av artister funkar det förstås så som Albert hävdade, med det mycket Nietzscheanska citatet,: "If people don´t like it now, they will" - ibland är man faktiskt före sin tid. Och då är det väl inte så konstigt att det först fyrtio år efter de bästa skivorna spelades in sätts igång ett litet drev.

Nu bär det av till Zita!

2005-04-04

Läser just nu parallellt Malte Perssons två böcker: romanen Livet på den här planeten och diktsamlingen Apolloprojektet. Det var längesedan nu som jag satte upp dem på den inre "böcker-att-läsa-listan", men det är först nu som de hamnat högst upp i "böcker-att-läsa-högen". Och jag tror det var på tiden! Efter att ha läst lite om Malte, och lite kulturjournalistik och liknande av Malte (främst på Expressens kultursida) har jag gissat mig till att han nog delvis har en litteratursyn som påminner om min. Och att vi nog har en del gemensamma författarfavoriter i sådana som Erik Beckman, Willy Kyrklund och Thomas Pynchon (det behöver ju i och för sig inte alls betyda att jag på något sätt skulle gilla Maltes litteratur...)

Genom recensioner och annat har jag fått mig pådyvlat att Livet på den här planeten ska vara en fullkomligt uppspeedad och oförståelig (inte nödvändigtvis dålig) textmassa där associationer, bilder och metaforer fullkomligt får spader och att det liksom inte finns nån hejd på det hela. Har för mig att någon kritiker skrev att boken hade sina stunder men att Malte nog borde ha taggat ner lite och försökt strukturera upp det hela lite mer (vet inte om det var någon speciell kritiker eller om det bara var så som det brukar låta och så som man är van att höra det och att den typen av kritik liksom växt in i huvudet och blivit vad man ibland får stångas mot om man hävdar den typ av litteratur som Malte representerar som njutbart överlägsen t.ex deckargenrens litteraturtyp). Och nu ska väl jag egentligen inte uttala mig; jag började läsa Maltes bok idag på tunnelbanan och har en del kvar, men än så länge säger jag bara: hej! det här är ju bra och väldigt underhållande och roligt. Och så kan jag inte heller förstås låta bli att fortfarande önska mig ännu mer! Skruva upp tempot ännu ett snäpp! Jag vill ha litteratur som likt Sun Ra skjuter rakt upp och ut i rymden! Men det kanske bara är den trotsige i mig som talar? Om Malte sen tål att nämnas i sådana som Kyrklunds och Beckmans sammanhang får nog framtiden utvisa. Apolloprojektet är stillsammare än Livet på den här planeten och på något sätt också sorgsnare, men även den - kul, underhållande och skarp. Så: jag gillar Maltes böcker och, som hon tjejen i filmkrönikan brukar säga, det ska bli kul och se vad han hittar på här näst.

Malte har förstås också en blogg.

2005-04-03

The Life Aquatic With Steve Zissou! Jag är dock lite tveksam faktiskt. Rushmore har jag för mig att gillade rätt mycket, och The Royal Tenenbaums hade väl sina stunder... Men på det hela taget är det inte riktigt min kopp av te, ingenting som jag riktigt går igång på... Andra (speciellt alla något så när unga Stockholmsrecensenter) gick vad jag minns dock mer eller mindre bananas och tyckte att den var ett mästerverk. Ungefär samma sak som uppstod med Lost in Translation. Mästerverk, fem stjärnor... skreks ut från recensionssidorna, men nä, den var väl okej: snygg och bra musik men inte mer än så... Egentligen skulle mitt omdöme om Wes Andersons bli något liknande. Även om han å sin sida i den corny humorn har ett starkare vapen än vad Sofia Coppola har.

Men hur var "Life Aquatic" egentligen? Den var rolig, töntig (på ett kul sätt), snygg, vacker och mycket fyndig. Men den var även oerhört tunn, noll procent spännande, kall, feg och småtråkig. Hårda ord kanske men det lustiga är att jag ändå tycker att den var sevärd.

Steve Zissou är löst baserad på Jacques Cousteau. Steve är en misslyckad vetenskapsman som fejkar sina filmer för att få dem att framstå som mer spännande och mer banbrytande än vad de i själva verket är - något som Cousteaus filmer också ibland blivit anklagade för. Och gott så kanske. Vet dock inte hur mycket Zissou liknar Cousteau, men om det finns stora likheter är det en rätt elak nidbild faktiskt.

Zissou (och kanske även Cousteau då) skulle kunna liknas vid det stora havererade modernistiska projektet. Vetenskapsmannen som vill nå sanningen, men som märker att det inte går eller inte räcker till och därmed börjar fejka, hitta på och iscensätta. Och där någonstans kan man kanske hitta en del av "Life Aquatics" förtjänster. Allt är yta och detaljer. De här människorna försöker utforska och upptäcka havets hemligheter, planeten jorden och livets uppkomst men allt man ser är röda mösser, putslustiga detaljer och en brasilianare som sjunger Bowielåtar i akustiska brasseversioner. Och samtidigt som man kan småskratta så är det ofta också rätt sorgligt och rörande.

När Bill Murray i en scen till exempel förvandlas till nån jäkla actionhjälte och skjuter ner anfallande pirater till tonerna av Iggy & The Stooges "Search & Destroy" blir det närmast rena farsen, eller Polisskolan, av alltihopa. Men om det är något dåligt vet jag faktiskt inte. Jag är kluven! Möjligheten är att man inte ska tänka så mycket och istället kanske bara flyta med och njuta av de roliga detaljerna och den galanta musiken (förutom Bowie och "Search & Destroy" även Scott Walker och The Zombies)?

På tidningen Wireds hemsida (via Mymarkup.net...) såg jag idag också att Cousteaus barnbarn Fabian ska skapa en undervattensfarkost - i utseende inspirerad av Tintin och Professor Kalkyls hajliknande undervattensfarkost från Rackham den rödes skatt! Även om jag inte känner till hela historien har jag en känsla av att det hela styrker mina tankar ovan. Vetenskapsmannens största inspirationskälla i det postmoderna 2000-talet är Tintin!

2005-04-02

Vi lever i en förändringens tid! - och vad som kommer att ske med cd-skivor, videoaffärer, nedladdande tonåringar och upphovsrätt kommer bara framtiden att utvisa. Senaste månaderna har det, i alla fall i Sverige, varit en påtagligt turbulent tid - med Antipiratbyråtillslag av mer eller mindre konstiga och tvivelaktiga slag, åtalade människor och en stundom mycket livlig debatt som nåt ända till fram till sådana mediayttringar som Lilla Aktuellt och SVTs morgonsoffor. Bäst tycker jag man följer debatten på Piratbyrån, IDG och på bloggen Copyriot. Överlag tycker jag utgångspunkten är mycket spännande - hur kommer det egentligen att se ut med kulturdistributionen om en tio år? För är det någonting som inte ligger i farozonen på grund av nåt som fildelning så är det ju kulturen. Sjävla anledningen till att folk "fildelar" eller "nedladdar" är ju att de älskar de kulturella uttrycken så mycket... på ett eller annat sätt.

Självfallet kommer utvecklingen leda till att en mängd nya spridningsformer för kulturell verksamhet kommer att skapas. Ett sympatiskt och intressant sätt som jag tycker skulle kunna uppmärksamma mer har till viss del använts av den franske popmusikern Louis Philippe och av (vem annars?) Momus. Både (som båda två har sina rötter i bolaget El Records) Louis och Momus senaste album är, vad jag förstått, till stora delar finansierade genom att fans donerat pengar till artisterna innan skivan är färdigställd och därmed gjort inspelningen möjlig. Snacka om sympatiskt! Problemet är väl att man kanske behöver en liten fanskara för att det hela ska vara möjligt. Hur det sedan mer praktiskt har gått till vet jag inte. Både Momus och Louis Philippes skivor kostar ju ändå, så vitt jag vet, pengar. Eller var det så att de som donerat en viss summa pengar fick skivan gratis? Finast skulle det ju ha framstått om så var fallet. En sådan form för skivförsäljning skulle säkert fungera mycket bra för vissa typer av kultur: istället för att betala när man ska avnjuta ett verk, betalar man istället till artisten så att skapandet av verket blir möjligt. Sedan kan ju verket delas ut gratis till antingen de som har donerat eller (säkert enklare att fullfölja om skivan släpps i mp3-format) till alla och ingen.

2005-04-01

Varning! Vinylfetischisterna vädrar morgonluft! Eller, kanske mer passande denna soliga dag: de går en ny vår till mötes!

Vadan detta? Jag tror att det är baksidan på den nedladdningscentrerade tid vi lever i, detta nu när allt som går - digitaliseras... Och, ja, jag laddar ner som en dåre: nya låtar, nya artister, nya ljud skjuts rakt ner i min hårdisk och vidare in genom öronen till hjärnan, kroppen och sinnet (undra när utveckling kommer att gå så långt att man inte längre kommer att behöva det där tidsförspillande mellanledet öronen och koppla hårdisken, eller varför inte bredbandskabeln direkt till hjärnan? Och, ja jag längtar...). Det är mycket och vackert och ofta väldigt tillfredsställande. Idag (i normal kaotisk eklektisk blandning): M.I.A., The Hit Parade, Boom Bip, Cocteau Twins, Juana Molina, The Barry Gemso Experience...

Men detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella, det man kan ta på. Således: tillbaka till vinylskivan! CD-skivan har ju tappat täten på detta område för länge sedan i och med att alla (alla!) numera bränner sina egna (finns det dom som har en egen vinylpress?).

Det som föranlede detta var kanske delvis våren, men också till stor del en vinylskiva med The Impressions. Jag har lyssnat på Curtis i alla hans former i åratal, men nu var det ett tag sedan jag verkligen groovade loss till någon av hans skapelser. Skivan i fråga är från 1968 och heter This Is My Country. För mig representerar den, just nu, till stor del soulmusikens allra bästa period. Låtarna var fortfarande korta, ofta som i Curtis fall fortfarande inspirerade av klassiskt Motownsound... Någonting som skulle kunna kallas jazzfunkträsk fanns inte ens i idévärlden. Men nya dimensioner hade tillfogats, texterna politiserades och var lika delar kärleksånger som protestlåtar. Sida A är närmast klockren. Inledande "They don´t know" skrider fram som en av Curtis finaste, hoppfulla, stärkande protestsånger. "Stay close to me" är mer Motown än Isley Brothers och är ren northern soul-dans. Låten finns också inspelad av tjejgruppen The Five Stairsteps & Cubie i en lika fin version (finns också på Goldmine-samlingen Out On The Floor, som kanske är den allra bästa av alla northern soul-samlingar). Och, ja så fortsätter det.

Saken är väl också den att den inte är bättre än någon annan Curtisskiva (allt han gjorde var i stort sett bra). Men själva saken att jag har just denna skiva på vinyl gör att jag värderar den högre. Omslaget är fantastiskt: uppklädda till tänderna mitt i ett rivningsområde (något man skulle kunna säga att The Jam förde vidare på All Mod Cons...) representerar de för mig mycket av modernismens devis: "clean living under difficult circumstances". Att Curtis också håller i en akustisk gitarr adderar ytterligare en dimension: protestsångarens. Och där emellan någonstans hittar man Curtis kärna.

Sen vet jag inte, men det är nåt med ritualen att lägga på en vinylskiva, ljudet, lukten... ja, hur var det nu...