2005-03-18

I Musikbyrån förra veckan uttryckte Frida Hyvönen sin kärlek till pianot: "När det gäller pianon är jag lite som Jesus - jag älskar alla!". Jag har märkt att även jag i mitt musiklyssnade för tillfället fallit mer och mer för just pianot (om jag fallit för Frida Hyvönen vet jag faktiskt inte. Antagligen har jag inte lyssnat tillräckligt för att veta helt och fullt, men jag skulle ändå kunna säga att jag tycker det verkar sympatiskt, men att det nog ändå inte riktigt är någonting för mig). Och inte bara jag tycks det - många artister, som kommer lite från electronicahållet så där, klinkar just nu ibland på pianon.

Jag har tidigare nämnt Swod och Sylvain Chauveau, och jag lyssnar på dem fortfarande med stor uppskattning. Goldmund är också en artist, som är än mer pianocentrerad än Swod och Chauveau, men som ändå inte tycks komma från en renodlad pianobakgrund. Ibland smyger sig små oväntade ljud och ansatser in bland de mer bekanta pianotangenternas klinkande. Sedan har jag greppat tag i Morton Feldmans Complete work for two pianos - och sakta börjat lyssna på hur två pianon målar, förför och vaggar in en i en stämning. I David Toops bok Haunted Weather beskriver han Feldmans pianostycken som "a surgery of memory". Till och med John Cage ska ha utbrustit - när han första gången kom i kontakt med ett av Feldmans verk - "how did you make this?". En fråga som borde vara ett gott betyg på att man skapat spännande musik.

2005-03-15

Musiken som passerar, musiken som fastnar? Jo,hmm..., ja men man måste ju arbeta också...

Ariel Pinks skiva The Doldrums var en av förra årets glada nya upptäckter, med låten Among Dreams som klarast glittrande pärla. Andra Ariel Pink-album strömmar in... svårt att egentligen veta vad som kom först och vad som kommit efter...jag låter mig översköljas... Skivan jag hittat under namnet House Arrest är i alla fall en konstig liten tingest. Sinnesutvidgande - kan man använda ett sådant ord? I sådana fall kanske man skulle göra det här? Låtar som Oceans of Weep och den nio minuter långa Netherlands är, om inte annat, spännande! Det gurglar och ekar och det är dub och psychedelia och nån slags pop och rock. Och i alla fall än ett tag till känns det eget och på ett annat vis.

Durutti Column känns som det bästa åttiotalsbandet man, för några år sedan, knappt lyssnat på. Skivan LC från 1981 känns bättre än Joy Division. Den samling Differnet satt ihop (som du kan hitta på ett fildelningsprogram nära dig) är vacker som en dag. Mörk, filmisk och anständig. Som gothmusiken kunde ha låtit i en bättre värld.

Sedan skulle jag vilja nämna de japanska orkestrarna Girls Tape Store, Gutevolk och Tenniscoats också. Kanske för att konstatera att den bästa popmusiken fortfarande görs i Japan? De kan fortfarande konsten att göra popmusik som känns förunderlig - utan att bli tillkrånglat exprimentell eller nervöst konstig. Självklart lekfull och nyfiken skulle jag hellre säga.

2005-03-13

För ett tag sedan lånade jag hem tre relativt nya diktsamlingar av tre, vad jag förstått, relativt unga författare: David Vikgrens Ordning, Anna Hallbergs På era platser och Ida Börjels Sond. Antagligen har jag inte gett dem tillräckligt av min tid - men de känns lite svåra att komma in i! När jag bläddrar, letar och läser är det väldigt lite som fastnar, inte mycket som jag känner - yes!, detta vill jag läsa igen (någonting som för mig ofta känns som ett test på om det är bra: en bra dikt vill man läsa om igen, redan innan man läst klart den första gången!). Men om det - egentligen - är jag eller poeterna som är trötta kan jag inte med säkerhet svara på.

Har däremot köpt och lånat hem lite Kristian Lundberg på sista tiden - och hans dikter vill man ofta läsa igen (och ja, redan vid första läsningen)! Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager inleddes med ett Lundbergscitat ("Allt och denna lycka av ingenting, nu kommer det")- kanske den inspiration jag behövde? Försökte för nåt år sedan med några av Lundbergs tidigare diktsamlingar (Om natten blir handen ett skepp av ljus och Ett torn högre än jag själv), men fastnade aldrig riktigt. Den här gången gick det bättre. Diktsamlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Pitbullterrier (båda på förlaget Symposion) är både, på sina lite olika sätt, mycket läsvärda. För att förenkla över all resonlighet skulle jag säga att Pitbullterrier är mer hård, stickig och upprorisk, medan Allt och denna lycka... känns mer sorgsen och vacker.

Men. Pitbullterrier, Lundbergs senaste diktsamling, gavs vad jag förstår ut i stort sett samtidigt som romanen Eldätaren. Romanen Eldätaren skulle man kanske kunna kalla en mer svårfångad, nästan exprimentell deckare. Lundberg struntar i mycket av den traditionella deckarens konventioner och bryter upp röster och kronologi. Intrig och utredningsarbete får stå tillbaka för samhällskritik, filosofi och tankar om staden Malmö. Han är en "deckarförfattare" som faktiskt har någonting att säga! Böckerna är utgivna med snarlik omslagsdesign och som jag fattat det, i mycket som komplement till varandra. Läser i alla fall bägge två samtidigt just nu och de pratar med varandra (och med mig!) på ett mycket fint och givande sätt. Vissa nyckelord och meningar återkommer i bägge texterna. Och som bäst utvidgar de, förstärker de och kompletterar de varandra; möjligheterna för nya perspektiv ökar...

2005-03-11

Onsdagen den nionde mars beskrev Momus på Click Opera sina tankar om en eventuellt framtida skiva: The Friendly Album (och lite annat förstås, och förstås lite lovprisning av Japan...). Jag tror att det kommer att bli en fantastisk skiva! Det här låter som musik för mina öron(!): "I want to make something as static, as friendly, as consensual, as self-effacing, as Japan itself. It will be a feminine record and a friendly record. It will -- it should -- contain the deep sensuality of Renaissance lute music, or bossa nova. You should be able to put it on and just let it hover in the background all the way through, structuring your contentment in a self-effacing, classical, cool and elegant way."

Och jag gillar hans tankar och hans närmast Nietzscheanska (Nietzshe ano Den Glada Vetenskapen, som förövrigt är en av de allra bästa böcker som har skrivits) önskan att vara mer av en "ja-sägare". Men mest av allt tycks det vara Japan som inspirerar Momus: "Or rather, to learn from Japan. Because each time I visit Japan I reel at how different it is -- from the rest of the world, and from me. The difference can be expressed in a myriad of ways, but it's something to do with concensus, self-effacement, other-orientation, friendliness, horizontality, politeness, pleasure, self-sacrifice combined with sensual group-indulgence (never pour your own drink, someone will pour it for you!)... In the words of, ahem, Nick Cave, there's nothing "stranger than kindness". I'm so imbued with opinions, with radicalism, with protest, with satire, with moral struggles and endless questions... And Japan, more concerned with content than with content, is so much the opposite of that."

Jag vill höra The Friendly Album - nu! Men å andra sidan så läser jag oftare Momus blogg än jag lyssnar på hans skivor. Detta kan få en att fundera över popmusikern som en ren konceptkonstnär, eller som en konstnär som skapar tankar om konst istället för att skapa konst. Jag tycker det är spännande! Ger tankarna och idéerna om ett framtida konstverk, t.ex. en popskiva, upphov till tankar och känslor kanske man inte behöver det skapade konstverket (eller behöver lyssna på den färdiga skivan)!? The Friendly Album skulle nog ändå kunna ha möjligheten att vara den protestskiva världen behöver.

2005-03-07

Åh Babel? Kan det vara det kulturprogram jag så länge saknat på Sveriges Televison? När de flesta programidéerna tycks kollapsa eller i bästa fall vara småtrevliga (Filmkrönikan, Kobra) såg det länge ut som att hoppet var över. Men nu lyser hoppet igen. SVTs tablå såg väl i och för sig bättre ut redan i och med att de köpte in säsong två av This Is Our Music och i och med Babel skulle det kunna bli toppen!

Men det vet jag förstås ingenting om nu. Jag ser en risk i att Bodil Malmsten och poesi om dagsaktuella händelser skulle kunna dra ned programmet i den småputtriga fällan där ack så många av Sveriges Televisions andra kultursatsningar fastnat. Men. Jag går på namnen. Daniel Sjölin är programledare! Hans Personliga Pronomen var en oroande liten uppenbarelse och därmed måste det bli lite spännande med den författaren som programledare (om det blir bra är en annan sak). Sedan är Willy Kyrklund med i premiärprogrammet - då måste det bli bra (och ett litet hopp tänds om att han ska hinna (eller vilja) få ur sig något mer litterärt innan hans tid är över. Sen är även Andres Lokko med (hur hinner han?) som någon typ av reporter. Det känns - måste jag medge - både lite oroande och lite spännande.

Nu är ända kruxet att jag jobbar på biblioteket på tisdag kväll då premiärprogrammet sänds. Om jag inte heller har möjighet att se någon av reprissändningarna får jag väl straffa mig själv med att läsa om Personliga Pronomen och Solange.

2005-03-06

De senaste åren har Siesta varit räddningsplankan, flyktvägen och livbojen undan dum machoindie, infantil hip-hop och stillöst housetramp. Det lilla spanska skivbolaget med artister från exempelvis England, Frankrike, Brasilien, Sverige (Eggstone, Club 8), Finland (Le Futur Pompiste!) och just Spanien agerar i en helt egen värld. Långt bort från dagssländor och gap och skrik.

Det är vass indiepop, fluffig bossa, psychedelisk softrock och själfull easy listening. Och vissa kan kanske vid en snabb, liten lyssning tycka att det känns retro eller till och med konventionellt - men ack så fel de har! Siesta är ju löftet om en annan värld, det ständiga solskenet, ett evigt sextiotal på franska rivieran, äventyr och cocktailpartyn. När man får fatt i en ny (eller gammal man inte hört) release känns det som en påminnelse om att det finns alternativ.

Och ja det är klart att det ibland låter mycket retro, Bacharach och fin åttiotalsindie om Siestamännen och Siestakvinnorna, men jag får hela tiden en - positiv - känsla av någonting som inte stämmer... Det finns allt som oftast någonting annat i bakgrunden - någonting som stör och tar plats.

I sin (och min!) kontext, i denna värld, i Sverige 2005 - fulllastat av Moneybrothers och Marit Bergmans - låter Siesta som en motståndsrörelse.

Mina nuvarande Siestafavoriter:
LE FUTUR POMPISTE
your stories and your thoughts

PLASTIC D'AMOUR
olivia

THE BARRY GEMSO EXP.
la via vie

CONSTANTIN VEIS
memory-la

BEAUMONT
tiara