2005-02-26

The Congos skiva Heart of The Congos är verkligen en klassiker. En av de märkvärdigaste och sällsammaste skivor jag någonsin hört. Jag är ingen reggaeskalle eller ner med Jah - inte på något sätt... Men viss typ av sjuttiotalsreggae - helst av rootsvarianten, religös - är ibland det allra bästa jag vet. Om man bara känner för att ge sig iväg ut på utflykt i ett främmande land - och fortfarande sitta kvar hemma i soffan - kan man sätta på en skiva från den här eran. Och allra helst då Heart of The Congos. Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt! På något vis är det både Gamla Testamentet och Neuromancer. Vissa spår ger föraningar om housemusik eller annan modern elektronisk dansmusik. Och de sjunger som änglar - jag tänker på Eddie Kendricks, Sam Cooke och den äldsta, finaste gospelmusiken. Med häxmästaren Lee Perry vid mixerbordet som hela tiden gör märkliga saker med ljudbilden.

När Blood and Fires återutgivning av Heart of The Congos recenserades i tidningen Pop nån gång på nittiotalet gav Lennart Persson den en tia. Delar av recensionen sitter fortfarande kvar. Fritt ur minnet: "Lee Perrrys sätt att trycka ihop mängder av ljud på endast fyra kanaler var naturligtvis tekniskt betingat, men det gav också skivan ett ljud som fortfarande får det att låta som att den kommer från en annan galax"

2005-02-22

Har äntligen börjat läsa David Toops "Haunted Weather: Music, Silence and Memory". Hans bok "Ocean Sound" var någon gång runt millenieskiftet en fantastisk bok om dess undertitel "Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds" och om de platser som den mer spännande atmosfäriska, filmiska, ambienta och elektroniska musiken kan ta oss till.

Att en bok som behandlar musik ochtystnad (redan i titeln!) någonstans i inledningen berättar om John Cage och om hur han i nåt laboratorium vill lyssna på tystnaden men istället finner sig höra två ljud: ljudet från sitt nervsystem och sitt blodomlopp - är närmast för förväntat och en kliché. Men för oss som håller John Cages "Om ingenting" som en av de bästa musikböcker som skrivits gör det inte så mycket - det får oss ändå intresserade. För har man väl tagit sig in i John Cage tankar om musik och tystnad kommer man aldrig att ligga i ett tyst rum och bara höra tystnad. Det kanske låter märkligt men så kan det faktiskt fungera!

Det ska bli spännande att se var David Toop tar en med den här gången. Och om man via "Haunted Weather" kommer att tas sig in i nya världar och nya artister och musikskapare - för av de skivor som Toop listar i slutet av sin bok känner jag faktiskt inte till många, eller har i alla fall inte lyssnat mycket på många. Ja Gavin Bryars, Cornelius Cardew, Morton Feldman, Matmos, Pan Sonic, Terry Riley och Stockhausen känner jag till och har lyssnat på vid enstaka tillfällen. Christian Fennesz och Charles Mingus har jag lyssnat på i massor! Men när det gäller resten av de hundratal skivor och artister han nämner är det rätt blankt. Jag måste säga att det är rätt spännande.

I anknytning till detta och till hur John Cage inte bara kan få en att börja lyssna på tystnad utan också på bussar, industrier, fläktar och Gud vet vad så är det senaste inlägget på The Jet Set Junta en liten artikel om att lyssna på motorer (och Peter Brötzman - som tur är!).

2005-02-19

Darrig på rösten?

Antony & The Johnsons är min nya favorit på "darra-på-rösten-himlen". Sångaren låter som en blandning av Nina Simone och Bryan Ferry, och när han är som bäst även som en balladgråtande sjuttiotalselvis. Hans senaste album har många toppar. De två första låtarna "Hope there´s someone" och "My lady story" är makalösa små skapelser. Sedan får han även hjälp av Lou Reed, Boy George och Devendra Banhart.

Min absoluta favorit på nämnda "darra-på-rösten-himlen" är dock nämnda Nina Simone - ingen kan darra som hon. En god vän tipsar om hennes liveversion av George Harrisons "My Sweet Lord". Och ja den svänger på bra - Ninas sårbarhet möter den luftiga smånaiva hippiepastichen. Och hon gör det - som jag vill tolka det - med lika delar smärta som med sylvass hårdhet och med en bitande ironi. Men mitt kanske allra största Nina-moment - och en av mina absoluta favoritlåtar någonsin, väl uppe med Arethas version av "Bridge Over Troubled Water" - är nog annars hennes version av "Wild Is The Wind". Och då trodde jag att David Bowies version var omöjlig att överträffa! Så fel man kan ha... Sällan har darret och smärtan firat sådan triumfer. Och som det mesta annat Nina Simone gjort är den också så sprakande hård att man nästan blir lite rädd.

En annan man som kanske inte ligger högst upp på darr-toppen, men som ändå kan ha sina poänger är Aaron Neville. Ibland gör han rätt fina versioner av - mestadels - gamla örhängen. Men det mesta är bara för smetigt och har för tråkiga produktioner. Men i alla fall... Skälet till att han nämns i Antonys och i Ninas sammanhang är att jag efter en låt med Antony och en med Nina la in Aarons "Ave Maria" - och den satt som ett smäck! Det är pompöst, romantiskt och precis så darrigt och vackert som man ibland, faktiskt, vill ha det...

2005-02-15

Imorgon pratar Daniel Sjölin på Stockholms stadsbibliotek om sin andra roman "Personliga Pronomen". Synd att man jobbar och inte kan vara där och lyssna!

För "Personliga Pronomen" är en (melod)roman som just nu drabbar mig! Den är intressant! Nu har jag läst precis halva boken och den känns lockande och tilltalande på två plan: dels tematiken och det tydliga, moderna svenska postindustriella klassperspektivet - och raseriet! Det var länge sedan man möttes av ett sådant hat mot och en sådan sorg över Stockholms rika, och fram för allt, nyrika klasser. Det är detaljerat och ofta träffsäkert. Sedan är det språket. Trassligt, vildvuxet och våghalsigt. I vissa stunder tänker jag faktiskt på allt från Willy Kyrklund till Thomas Pynchon. Men hela tiden med en skruvad hård realism.

Ja, vi får se hur det slutar...

2005-02-12

Pop som bakgrundsmusik? Ja, allt för ofta, tyvärr.. Bakgrundsmusik som pop? Ja, gäärna... men kanske tyvärr allt för sällan.

Det har väl i och för sig länge nu funnits "popmusiker" som jobbat med och skapat musik som huvudsakligen är avsedd för bakgrunden; kanske med någon slags första klar definition av Brian Eno på Music for airports? Efter det har den väl alltid funnits där någon stans i bakgrunden(!)... Ett stort genomslag fick t.ex den stillsamma technon och elektroniska musiken (stora namn var väl t.ex Aphex Twin, The Orb och Orbital) i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet som gick under namnet ambient, och som kanske fortfarande gör det, vad vet jag? Men det är rätt sällan man hör ordet ambient idag. I slutet av nittiotalet och fram till nu brukar musik, som ibland men inte alltid påminner om ambientmusiken, ofta kallas för electronica. Den används nog ofta som bakgrundsmusik även om jag inte tror att den mesta av den här musiken är tänkt som direkt bakgrundsmusik...

Hur som helst - min tanke med detta var mer idén om popmusiken som bakgrundsmusik. Det känns - faktiskt! - som om vi fortfarande är kvar i det paradigm som förordar popmusiken som en stor händelse!. Popmusiken som ös, revolution, direkthet och max tre minuter långa låtar. Allt annat behandlas allt som oftast som något väldigt perifiert, någonting udda som egentligen inte har med saken att göra. Fokus läggs ändå alltid i slutändan på nån som typ Håkan Hellström. Den senaste tiden har dock den stillsamma musiken i bakgrunden exploderat mer än mycket annat. Jag skulle gärna vilja peka på två fenomenala pianobaserade och elektronikkryddade akter som Swod och Sylvain Chauveau. Man ligger där i soffan, man kanske läser en bok, dricker en kopp te och sakta vävs man in i den hypnotiska stämningen. I långa stunder glömmer man bort musiken för att plötsligt drabbas hårt av pianot eller någonting annat litet ljud i bakgrunden...

Förhoppningsvis törs fler popmusiker i framtiden inspireras av Erik Satie än av punkrock.

2005-02-10

När man tror sig ha sett en bra film, så ska man nog se en film av Mike Leigh för att förstå hur en bra film, och framförallt bra skådespeleri, ser ut.

Mikes senaste film "Vera Drake" som går upp i Sverige nu i helgen är varken mer eller mindre än fantastisk. Det är egentligen en enkel och rak historia om en rätt välmående arbetarklassfamilj i England 1950. Om det inte vore för fru Vera Drake som ideélt hjälper unga gravida kvinnor - "helping them out" som hon säger - att genomgå abort.

Tilltalet är vackert, klart, enkelt och så fint, så fint. Skådespeleriet är ingenting mindre än makalöst: Imelda Staunton går från en självklart glad kvinna med ett hjärta av guld till förvirrad och förtvivlad på ett fullständigt trovärdigt sätt, Sally Hawkins spelar en ofrivilligt gravid, ung överklassdam så nervigt att man börjar skratta.

Se "Vera Drake" - den är nästan, nästan lika bra som "Hemligheter och lögner"!

2005-02-08

Ray var ju en rätt fin film. Men rätt mycket Hollywood - fast Hollywood när de är bra. Bra skådisar (framförallt såklart då Jamie Foxx i huvudrollen) och en nästan, nästan trovärdig skildring av Ray Charles liv. Och så rörande förstås (hur skulle man kunna misslyckas med det livsödet?) - hur den blinde urfattige killen, som nästan skuldbeläggs för sin lillebrors drunkningsdöd, växer upp och blir rik och framgångsrik. Men framförallt skapar en sådan musik som väcker såna känslor!

Och det som filmen är bäst på är faktiskt att föra ut musiken ur bioduken (eller datorskärmen...). Efter filmen blir man tvungen att närmast på stört leta reda på några av de tidiga Ray-låtarna (när han fortfarande var indie på Atlantic) och svänga lös lite. Framförallt då kanske i den nästan sju minuter långa "What´d I Say", som man i filmen för "vara med om" hur Ray jammar fram i slutet på ett gig, och som även Atlantic var tveksamma om de kunde släppa då den dels var för lång och dessutom "too sexual"... Till slut släpptes den i en part 1 och 2 på singel och hamnade högt på listorna...

2005-02-05

Har de två senaste dagarna sett två rätt glimmrande filmer med Paul Giamatti i huvudrollerna. Ena var mycket bra (American Splendor), den andra var bra (Sideways).

American Splendor handlar om den legendariske amerikanske serieskaparen Harvey Pekar som bl.a tillsammans med Robert Crumb gjort, och gör, serier om sitt vanliga, torftiga liv. Det är både dråpligt, roligt och tufft. Och Paul Giamatti är strålande. Och ser till och med ännu mer på tvären ut än den riktige Harvey Pekar (somn också är med i filmen). Hans minspel och hans rörelseschema är rakt igenom strålande och trovärdigt. Och trots att den Harvey han spelar är en sur bohem känner man hela tiden starkt för honom. Ur Harveys antiamerikanska livsföring - som så konsekvent säger nej till framgång, lyx, pengar, rena kläder och fokusering vid hygien och en snygg yta - växer en enmansmotståndsrörelse fram. Men han känns inte heller på något sätt som en kliché - trots att han samlar på gammal jazzvinyl. Han tackar till och med Gud att han har ett jobb. Och filmen har ett stort hjärta - i slutet när den riktige Harvey och hans riktige fru och hans riktiga arbetskamrater äter tårta nere på arkivet där han jobbar blir det faktiskt rätt gripande.

I Sideways spelar Paul Giamatti också en mycket bekymrad och sur person. En frånskild vinnörd som tillsammans med sin kvinnojagande skådiskompis åker runt bland vinodlingarn i Kalifornien. Och han är nästan lika bra här. Och Sideways är en bra film, men ack så mycket tråkigare än American Splendor. Det är två män på odyssé genom sin medelålderskris, skildrad på ett mycket fint sätt. Och mycket roligare och mycket mer sympatiskt sätt än i en jobbig svensk filmvariant på temat medelålderskris som t.ex Om jag vänder mig om. Men jag hade nog uppskattat Sideways ännu mer om jag hade varit vinnörd och tio år äldre.

2005-02-02

"Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu" är rubriker som återfinns i gårdagens Metro. Detta har man ju hört ett tag: att bokens bästa tid är nu! Det säljs mer böcker nu än någonsin! Men vad beror det egentligen på? Den sänkta bokmomsen, kanske någon har nämnt. Att folk laddar ned musik och film från nätet, men inte böcker, skulle man kanske också kunna tänka sig. Att det skrivs bättre böcker nu än för några år sedan är ett argument man sällan hör. Däremot brukar den billiga pocketboken sägas vara en anledning. Argument två här ovanför har jag själv lutat mot ibland - om folk slutar köpa skivor och film eftersom de laddar ned från nätet så måste det ju bli lite pengar över som folk då använder till, säg: konsertbesök, teaterbesök och just inköp av pappersböcker.

I gårdagens Metro uttalar sig den gamla popjournalisten Jan Gradvall om saken. Och sätter nog i alla fall ett huvud på spiken, som i alla fall jag inte riktigt tänkt på förrut. Han inför tidsperspektivet i diskussionen. Ofta brukar man ju hävda allt elektroniskt, Internetuppkopplats fördel med dess snabbhet och dess tillgänglighet. Gradvall vänder på det och ser bokens långsamhet som dess attraktionskraft. Via nätet kan man få all information man behöver (och mer därtill) om musik, mode och film via några klick. Musiken och filmen i sig själv kan man också i de flesta fall få hem till sin dator. Snabbt och enkelt via något fildelningsprogram. "Det finns ingen mystik kvar", säger Gradvall. "Men det finns det i böcker. Du måste ägna många timmar åt att läsa boken för att bli initierad".

Innebär det att en tjock bok är hippare än en tunn?