2005-01-31

The Radio Depts. nya EP "This Past Week" är verkligen helt fantastisk. Och då har jag ändå bara hunnit till första, titellåten. För så fungerar i alla fall jag ibland - när musik är tillräckligt bra vill man smaka ordentligt på en bit innan man går vidare till nästa tugga (som exempel kan jag nämna mitt förhållande till Van Morrison, där jag egentligen inte hunnit längre än till första sidan på Moondance - trots att jag började lyssna för snart femton år sedan).

Men "This Past Week" är verkligen allt man kan begära av en svensk popgrupp. Det låter självklart - och svårfångat. Melodiöst och stämningsfullt. Och som vanligt när det gäller Radio Dept. - närmast framtungt men ändå - på något märkligt sätt - fullkomligt fjäderlätt, svävande uppe bland molnen. Samma känsla som drabbade mig vid mitt första möte med gruppen på låten "Against The Tide" för några år sedan. "Taggtrådsgitarrer på vingar. Som svävar iväg på den vackraste av melodier" skrev jag om den när den kom. Och sedan dess har de förnyat, byggt till och mjukat upp sitt sound - utan att för en stund sudda ut något av sin identitet. Eller som någon av bandmedlemmarna sa i en intervju: "bara låta influenserna från Saint Etienne och Pet Shop Boys lysa igenom klarare".

2005-01-28

När man håller på att skriva så här - bloggar, helt frivilligt, utan ersättning, mål eller mening - dyker frågan upp ibland: varför? Varför inte, kan man ju då svara och fortsätta publicera ord och tankar för alla och ingen. För om man "bloggar" är det väl ofta för dem man skriver: alla och ingen. Kanske någon vän man givit adressen eller kanske för någon som råkar snubbla förbi (om nu sådant händer. Det måste ju ändå finnas ja, jag vet inte hur många men hundratusentals bloggar i alla fall).

Den här fullkomliga massproduktionen av tyckare och tänkare och skribenter får mig att återkomma till Momus tankar om den nya mediasfären. I en intervju för några år sedan hävdade han att Warhols tes "att alla kommer att vara kända i femton minuter" hade spelat ut sin roll. Framtiden utvecklades inte så. Nej, den gick faktiskt åt det helt andra hållet. Eller som Momus uttryckte det: alla kommer att vara kända för femton personer istället. Och alla dessa femton personer kommer i sin tur att vara kända för femton personer och allt kommer att bilda ett världsomspännande nätverk. Och det är här någonstans som bloggandet kommer in i bilden. Har man tur så kanske det är femton personer som läser ens blogg, och det ska man då inte se som en liten skara människor utan som det antal som passar in i bloggosfärens klimat.

Så: hej ni femton (eller tolv, eller arton, eller två) personer som läser det här!

2005-01-12

Är han korkad? Eller driver han med oss? Är han filosofiprofessor? Kan jag aldrig tänka? Jajemensan! Torbjörn Tennsjö ger vid oregelbundna tillfällen allmänheten sin bild av filosofin. Nu senast idag, genom att hoppa på
svenska prästers beteénde i och med tsunami-katastrofen. Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men man får intrycket av att Tennsjös filosofi om filosofin är att i filosofi förenklar man istället för att ifrågasätta och komplicera. Jag är inte rätta mannen - jag skulle behöva en större beläsenhet både när det gäller Tennsjö och när det gäller religionsfilosofi - men jag blir i alla fall sugen på att formulera ett svar på Tennsjös religionsfilosofi. Hoppas att någon mer lämpad formulerar ett!

2005-01-11

Japan - so much to answer for... Momus fortsätter beskriva sin grava Japanfili på Click Opera. Själv ser jag om animerade Spirited Away för andra gången och tänker på att det är en rätt flippad men fin film (flippat och fint - typiskt japanskt?). Eller så är den bara en barnfilm. Barnfilmer och barnböcker får ju som bekant vara mycket mer flippade än vuxen dito. Sedan lyssnar jag på Gutevolk, Shugo Tokumaro och Takagi Masakatsu.

2005-01-09

Idag hade Six Feet Under nypremiär. Har alltid hävdat att Sopranos är överlägset Six Feet Under. Min flickvän hävdar det motsatta. Jag vet inte riktigt var problemet ligger men jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna i Six Feet Under. Ingen känns riktigt intressant. Och det finns en tung hinna av tristess över serien. Att ställe detta mot Sopranos fullkomligt nagelbitande spänning och förväntan gör det uppenbart vilken serie som känns mest intressant. Inte för att Six Feet Under är dåligt - det är tvärtemot mycket bra! Och på något vis kusligt(antagligen har det med begravningsbyrån och döden att göra). Ska bli spännande att följa denna säsong. Men jag längtar efter en ny bra amerikansk TV-serie. Kanske någon av dem som Kjell Häglund skriver om här.

2005-01-03

Såg Garden State igår på Victoria, Götgatan, Stockholm, Sverige. När jag och min flickvän studerade de övriga uttryckte jag att "det här är nog en riktig "indie"-film för tjugonågonting människor i Stockholms innerstad".

Och mycket riktigt var det en ytterst korrekt mysalternativ film - med väl vald indiemusik (The Shins t.ex) och Nick Drake i soundtracket. Jag känner bara att jag värjer mig mot sådant här. Garden State känns som om det vet precis vad den är för film och precis vilken typ av publik den kommer att attrahera - sedan stryker filmskaparna publiken väldigt medhårs. Det som ska vara "oväntat" och kanske alternativt är väldigt väntat och filmpublikens minsta gemensamma nämnare...

Men det var ju småkul ibland. Han - killen i huvudrollen - var väl småbra. Synd att hon tjejen (Nathalie Portman?) var så fånig...