2005-04-10

Går ofta omkring och bär på en lite fåfäng känsla av att vilja vara nere med kultur som det inte skrivs så mycket om i media. I alla fall inte samtidigt som det samtidigt pågår ett litet, litet mediadrev någonstans. Man får ju ofta känslan av att det fungerar lite som en snöboll i rullning; vissa skriver om någonting - en film, en artist, en bok - inte för att de gillar eller är intresserade av själva boken utan helt enkelt mest för att andra också skriver om det. Det viktiga är inte kulturen i sig - det viktiga är snacket í lunchrummet. Om Saltön, Kent och Da Vincikoden.

Nu vet jag inte om det riktigt är i så många lunchrum som det snackas om Albert Ayler - men många kultursidor har plötsligt fyllts med texter om denne gamle, döde friformsjazzare. Det kan vara ett sådant litet, litet mediadrev men känslige lilla jag blir ändå lite misstänksam när folk som aldrig tidigare varit intresserade plötsligt börja droppa Albert Ayler som en av sina Ipodartister. Men man ska nog vid närmare eftertanke inte behöva vara så misstänksam. Det lilla mediadrevet både börjar och slutar nog med att det har gjorts, en tydligen mycket bra, svensk dokumentär om mannen ifråga: My Name Is Albert Ayler.

Och jag som knappt har lyssnat på killen! Så om man är riktigt fåfäng får man smyga med saken. Är man någorlunda hälsosamt funtad får man väl bara leta reda på en platta och lyssna och höra om det är något man finner intressant. Har för någon vecka sedan försökt lyssna lite på Spiritual Unity och Vibrations och diggat det - litegrann. Okej, självklart bra men inte mycket mer faktiskt. Jag tror att en ny dimension öppnades för mig under gårdagens sena och blöta afton. När klockan började närma sig två, tre plockade jag och några polare, av någon anledning, fram de hårdaste jazzplattorna i samlingen - Roland Kirks Blacknuss och Art Ensamble of Chicagos Les Stances a Sophie och just ovan nämnda Albert Ayler-plattor. Och då händer det någonting! Det känns nytt, det känns annorlunda och det känns som om man förstår att han faktiskt på något konstigt sätt var någonting annat än det mesta annat i sextiotalets jazzsväng. The Wizard från Spiritual Unity känns i alla fall just då, på galet hög volym, som världens bästa och tuffaste låt. Som liv och död och som frihet på ganska hög nivå.

Och för vissa typer av artister funkar det förstås så som Albert hävdade, med det mycket Nietzscheanska citatet,: "If people don´t like it now, they will" - ibland är man faktiskt före sin tid. Och då är det väl inte så konstigt att det först fyrtio år efter de bästa skivorna spelades in sätts igång ett litet drev.

Nu bär det av till Zita!

Inga kommentarer: