2005-02-19

Darrig på rösten?

Antony & The Johnsons är min nya favorit på "darra-på-rösten-himlen". Sångaren låter som en blandning av Nina Simone och Bryan Ferry, och när han är som bäst även som en balladgråtande sjuttiotalselvis. Hans senaste album har många toppar. De två första låtarna "Hope there´s someone" och "My lady story" är makalösa små skapelser. Sedan får han även hjälp av Lou Reed, Boy George och Devendra Banhart.

Min absoluta favorit på nämnda "darra-på-rösten-himlen" är dock nämnda Nina Simone - ingen kan darra som hon. En god vän tipsar om hennes liveversion av George Harrisons "My Sweet Lord". Och ja den svänger på bra - Ninas sårbarhet möter den luftiga smånaiva hippiepastichen. Och hon gör det - som jag vill tolka det - med lika delar smärta som med sylvass hårdhet och med en bitande ironi. Men mitt kanske allra största Nina-moment - och en av mina absoluta favoritlåtar någonsin, väl uppe med Arethas version av "Bridge Over Troubled Water" - är nog annars hennes version av "Wild Is The Wind". Och då trodde jag att David Bowies version var omöjlig att överträffa! Så fel man kan ha... Sällan har darret och smärtan firat sådan triumfer. Och som det mesta annat Nina Simone gjort är den också så sprakande hård att man nästan blir lite rädd.

En annan man som kanske inte ligger högst upp på darr-toppen, men som ändå kan ha sina poänger är Aaron Neville. Ibland gör han rätt fina versioner av - mestadels - gamla örhängen. Men det mesta är bara för smetigt och har för tråkiga produktioner. Men i alla fall... Skälet till att han nämns i Antonys och i Ninas sammanhang är att jag efter en låt med Antony och en med Nina la in Aarons "Ave Maria" - och den satt som ett smäck! Det är pompöst, romantiskt och precis så darrigt och vackert som man ibland, faktiskt, vill ha det...

Inga kommentarer: