2004-11-30

Detta musikår har Animal Collective och relaterat på skivbolaget Paw Tracks varit en mycket viktig beståndsdel. Först (för mig i alla fall): Animal Collectives Sung Tongs. Först kan den nog uppfattas som mest galen. Lätt jobbigt annorlunda kanske. Fula körer och sånger utan text och ord. Men med ett eget temperament! Sen växer den sakta. Vissa låtar framstår efter ett tag som veritabla hits. Låten Leaf House är t.ex genialt klockren och ändå fullständigt egen.

Panda Bears Young Prayer har jag inte hunnit ta mig in i ännu. Men jag tycker mig ana ett brådjup även i den. Samma egensinniga, fula skönhet.

Så Ariel Pinks Haunted Graffitis The Doldrums! Kan det vara det verkliga guldkornet i sammanhanget? Den måste lyssnas på mer och få smälta in mer in det låter sig sägas. Men jag tycker den verkar fantastisk. Mer elektronisk än de två tidigare nämnda. Hip-hop rytmer, knastriga gitarrer och förvriden discosång i stundtals förödande effektiva popmelodier. T.ex på Among Dreams. Fullkomligt briljant.

2004-11-26

Paul Quinn, Paul Quinn... Paul Quinn & The Independent Groups Will I ever be inside of you har varit en favorit sedan jag upptäckte den för några år sedan. Framförallt titelspåret är så vackert, svulstigt och dramatiskt att man kan bli svimfärdig för mindre. Skottland, soul och Scott Walker. Och Paul Quinns mörka röst är hela tiden aldrig mindre än underbar.

När jag nu lyckas lägga vantarna på den två år äldre skivan The Phantoms & The Archetypes från 1992 är jag först lite avvaktande. Jag hade länge trott att Will I ever be inside of you var hans enda skiva (någon annan skiva finns t.ex inte med i Allmusic.com). I alla fall inte under namnet Paul Quinn & The Independent Group. Jag blir också lite rädd att skivan ska vara mycket sämre och kanske fläcka min bild av Paul och hans grupp. Men, men... Det är bara att lyssna! T.ex på låten Superstar. Lika dramatisk, lika hjärtskärande och lika hjärtekrossande som Will I ever be inside of you.

Kan inte riktig historien om vad som hände Paul Quinn sedan. Och inte innan heller. Men jag läste någonstans att han drabbades av någon svår sjukdom efter Will I ever be inside of you. Om det stämmer blir ju allt bara ändå värre. Sorgligare. Man kan få för sig att musiken är ännu mer desperat...

Och så är det ju så sorgligt att det inte blev några fler skivor!

2004-11-24

Har funderat ett tag på hur viktig helheten är i litterära verk? För en bra och givande läsning - hur viktigt är det att man greppar helheten? Hur långt kan de enskilda stroferna, sidorna eller partierna i sig ge upphov till en nöjsam läsning? Även av litterära verk som är sammanhängande verk?

Någon litteraturkritiker - kan ha varit Aase Berg? - sa något i stil med att det är litteraturen som brus som är intressant. Kommunikation har mer att göra med 3G-master och telefonabonnemang än med litteratur. Litteratur är brus för att livet är brus!

Jag tycker frågeställning blir intressant om man för ihop den med hur man läser. Jag läser ofta böcker på tunnelbanan till och från jobbet. Det litterära verket befinner sig då självklart inte i något vaccum. Texten färgas och störs av rösterna, ljuden och samtalsämnena i vagnen. Ett brus uppstår. Jag kanske missar vissa partier i texten. In kommer samtalet från paret bredvid. Ett skrik och en massa gnissel. Etc. Jag brukar också ofta lyssna på en talbok när jag sitter vid datorn och surfar och jobbar. Orden från boken växlar i styrka - ibland intensiva och jag uppslakar det noggrant, sedan mer i bakgrunden då något annat pockar på min uppmärksamhet. Exemplena kan göras otaliga. När man t.ex lyssnar på musik när man läser är det ju såklart inte bara boken man intar. Konstverket blir istället Four Tet + Karl Vennberg, exempelvis.

Det som gör detta intressant är att det inte tycks anses riktigt rätt att göra och tänka så här. Det anses vanligen väldigt viktigt att förstå och uppskatta en hel bok. Att förstå och kunna redogöra för hela boken och minnas och återge och tolka tycks för många vara väldigt viktigt. Allt detta -den traditionella läsning - kan självklart både vara intressant och givande. Men! Jag hävdar att vi lika ofta läser fragment och brus! Vara sig vi vill det eller inte! Det är lika bra att erkänna det... Om vi också kunde få en större förståelse för detta skulle det kunna göras ännu mer givande. Om det inte bara var det traditionella sättet att läsa en bok på som var det fina och det rätta sättet att tillägna sig litteratur på.

Sedan kan även ett litterärt verk i sig vara intressant som brus. Många "krångliga" och "svårförståliga" litterära verk är inte alltid möjliga att förstå eller förklaras. De ska (eller i alla fall kan) läsas på ett mer avslappnat sätt. Ibland som en ström som sköljer över en. Man hinner aldrig uppfatta helheten. Verket kommer istället till en i perioder, i delar, som fragment och som ett brus. Vissa saker är intressanta och intensiva medan annat fortgår i bakgrunden. Jag vill upptäcka böcker som gör sig bra som brus, och som kanske också är medvetna om sitt värde som brus!

2004-11-23

Bob Marley är nog egentligen mycket bättre än man ofta får för sig. Precis som så många andra stora artister är ens bild lite förstörd och nersolkad av radio- och tvspelningar, hyllningsartiklar och tonårsminnen. Spänningen är inte den största. Lee Perry som den vanlige "svennen" inte känner till känns då självfallet mer lockande. Artister med ikonstatus får det också alltid att smaka lite beskt i munnen. (Man kan fundera på hur det skulle se ut i en värld utan media? Men en sådan värld är väl knappt ens möjlig i idévärlden. Skulle den vara, skulle jag hur som helst inte känna till en artist från Jamaica.)

För nån månad sedan blev jag lätt knockad av låten Small Axe, som Paul Weller hade valt ut till sin Under the influence-skiva. När jag igår hittade en gammal samlings-LP på Myrorna innehållandes just Small Axe blev det lite Marley & The Wailers-spisning hemma. Jag får för mig att det till viss del beror på det gamla vinylljudet men The Wailers Reggae Greats, från 1985 på Island Records, låter fantastisk! Small Axe, Pass It On, Midninght Ravers, Stop That Train, Rastaman Chant, Concrete Jungle, No More Trouble, Get Up Stand Up, Rock It baby, Burnin' And Lootin'...

2004-11-20

!

En oväntad kör av tjut och tjatter brast lös i en sorts grammofonautomat längst bort i lokalen. Alla slutade prata. Bartendern kom smygande på tå med deras drinkar.
"Vad är det som händer?" viskade Oidipa.
"Det där är Stockhausen", upplyste det initierade gråskägget. "Förkvällspubliken brukar digga det där Radio Kölnsoundet. Längre fram kör vi riktigt hårt. Enda baren i trakten med rent elektronisk musikpolitik, ni vet. När det drar ihop sig till lördag har vi en sinusvågsession med början vid midnatt, en live historia alltså, med killar som droppar in bara för att jamma från hela staten, San Jose, Santa Barbara, San Diego -"
"Live?", sa Metzger. "Elektronmusik live?"

Thomas Pynchon, Buden på nummer 49, 1965 (svensk översättning 1967)

2004-11-18

På albumen "Mandrake" och "Madrigals in duo" gör Fursaxa den mest fascinerande musik jag hört på länge. Att beskriva den är inte det lättaste. De associationer Fursaxa ger mig är någon slag uråldrig körmusik, Animal Collective och kanske några av Brian Enos mer brusiga skivor. Det tog ett tag innan jag förstod att det var en ensam kvinna från Philadelphia som stod bakom namnet.

I dagens mediaregn blir det ju oftast så mycket mer spännande med artister som man får hitta fram till själv. Och som man måste leta lite efter för att få ett grepp om.

När eminenta Testbild namedroppade Fursaxa i en intervju på nättidskriften Digfi (http://www.digfi.com/default.aspx?id=6201) blev jag lite nyfiken, och på den vägen är det. Har aldrig sett hennes namn nämnas någon annan stans i svensk (eller utländsk) media. Efter lite googlande fann jag dock hennes hemsida (http://www.fursaxa.net/) och en liten intervju (http://www.digitalisindustries.com/foxyd/fursaxa1.html).

Fursaxa är remarkabel. Och kusligt fascinerande.

2004-11-16

DAGENS CD-R - URSA MINOR:
01 - The 6ths - Give me back my dreams
02 - Constantin Veis - People and places
03 - Marbles - Grant me the day
04 - The Cavaliers - It's a beautiful game
05 - El Perro Del Mar - Dog
06 - Stereolab - Nomus et phusis
07 - Arthur Russell - Get around to it
08 - July Skies - The mighty 8th
09 - The Radio Dept. - We climb the wired fences
10 - Durutti Column - Enigma
11 - The Montgolfier Brothers - Think once more
12 - The Boats - Names on a map
13 - Gravenhurst - East of the city
14 - Empress - Snowshoes
15 - Fursaxa - Ursa minor
16 - Yuichiro Fujimoto - Slow boat
17 - Brian Eno - Fullness of wind (variation on the canon in D-major)
18 - Cornelius Cardew - Autumn 60 (version II)
19 - Debussy - Reverie

Och vad kan man då säga om detta?

Låt nummer 03 och 04 är relaterade till det, mer eller mindre, mytomspunna skivbolaget El. Vill man veta lite mer om El och om mannen bakom skivbolaget, Mike Alway, ska man titta in musik-tv-serien "This is our music" på MTV. Eller läsa och se videoklipp på programmets hemsida.

Annars börjar skivan i detta lite mer traditionella, lyxpoppiga Siesta/El området för att därefter mer och mer falla sönder i ett mer abstrakt klimat som slutar i konstmusik och klassisk musik.

Nån gång på nittiotalet sa technogurun Derrick May något i stil med att all musik kommer tillbaka, att allt går runt, förutom när det gäller den klassiska musiken. Historien har visat att han hade fel. I mycket av den bästa elektroniska musiken finns det numera tydliga spår av klassisk musik. Tänk bara Murcof, Colleen, Max Richter eller varför inte hela Festival Rydal som i somras var ett möte mellan den elektroniska musiken och den klassiska kammarmusiken.

Pet Shop Boys Neil Tennant är inne i samma banor. I en intervju på The Cricket svarar han på frågan om vilken ny musik han helst lyssnar på: "I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that."

2004-11-15

Bra låtar jag gärna spelar just nu...

The 6ths feat. Momus - As you turn to go
Animal Collective - Leaf house
Memphis - Love comes quickly
Simon Turner - The prettiest star
Yo La Tengo - Night falls on Hoboken

...!

2004-11-12

Dotshop (http://www.dotshop.se/hello/) är en fantastisk webbshop! Och distributör! Och sida över huvud taget!

De distributerar och säljer skivor ifrån ett oräkneligt antal olika små skivbolag jorden runt. En huvudsaklig inriktning på elektroniskt av alla de sorter, men även allt från avig pop till modern composition. Vill man ha tips om ny musik som det sällan skrivs om någon annan stans är det bara att surfa in på Dotshop, titta på skivomslag, läsa om artisterna och skivorna och skivbolagen och sedan provlyssna. Det är lätt att fastna. Senaste tiden har jag hittat fram till några nya små favoriter, som jag troligen aldrig hittat till utan Dotshop, som: Textile Ranch, 310, Amute, The Boats, Murcof, Shugo Tokumaru och Yuichiro Fujimoto.

Dotshop är den nya musikjournalistiken!

2004-11-09

Läser just nu parallellt två tegelstensamerikaskildringar av väldigt olika slag: Thomas Pynchons Mason & Dixon och Tom Wolfes En Riktig Man. Pynchon läser jag i översättning och Wolfe lyssnar jag på i översättning. Det ska bli spännande att se om de kommer att flätas ihop, överbrygga varandra och kanske tillsammans tala till mig.

Först har de både böckerna ett språk som ofta, närmast är varandras motsatser. Wolfe är ju (eller i alla fall var ju) också journalist och präglas av det; beskriver verkligheten, är klar, ger bilder men är samtidigt hela tiden oerhört vass, elak och hårdfört ironisk. Pynchon är någonting av tegelstensromanens vilda stream-of-consciousness-poet (eller så uppfattar jag honom i alla fall just nu, under de första hundra sidorna av Mason & Dixon). Första delen (!) av första meningen i boken måste bara återges: "Snö-Bollar har flugit sina välvda Bågar, stjärnbestrött sidorna på Uthusbyggnader, liksom på Kusiner, och slagit omkull Hattar som förts bort av den friska Vinden från Delaware; man har burit in Kälkarna, omsorgsfullt torkat deras Medar och smort dem, ställt ifrån sig Skor i Förstun på baksidan och i strumplästen styrt stegen mot det stora Köket, där ända sedan Morgonen Brådska och Flit har härskat till Ackompanjemang av de skramlande Locken på mångahanda Kastruller och Grytor, och där det doftar av pajkryddor..."! Och det bara fortsätter...

2004-11-07

Momus blogg Click Opera (http://www.livejournal.com/users/imomus/) har för mig, den senaste tiden, blivit en av de mer intressanta besöksplatserna på nätet. De flesta dagar i veckan utvecklar Momus sina tankar om rockism, japan, postmodernism etc. Diskussionerna som följer är även de ofta av stort intresse. Idag diskuteras Platonism, Lacan och Japan. Bland annat.